Den sista viljan
Det uppstår alltid en mängd frågor när någon ska följas till den sista vilan. Det kan vara svårt för den som är nära anhörig eller vän att veta hur den döda ville att begravningen skulle gå till.
Ibland kan det finnas nedskrivna önskemål om hur den döda ville ha ceremonin och utformningen kring sin begravning. Till exempel kan det vara känt vilken musik som ska spelas eller hur dödsannonsen ska se ut.
Om det inte säkert går att veta hur den avlidna ville ha det kan man försöka ta reda på det genom att tala med vänner eller andra närstående om vad han eller hon hade för tankar om sin begravning. Det kanske ändå inte kommer fram så mycket, men man kan alltid göra på det sätt som känns bäst.
Känner man sig osäker kan man fråga hur det brukar gå till. Det kan man till exempel göra hos begravningsbyrån eller den kyrka den döda tillhörde eller den man själv tillhör. Svenska kyrkan kan alltid ge hjälp. Varje kommun har dessutom ett begravningsombud som ska tillvarata närståendes önskemål vid en begravning.
Svenska kyrkans ansvar
Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i landet utom i Stockholm och Tranås där kommunen ansvarar för den. Om den döda tillhört ett annat trossamfund eller inget alls är det ändå Svenska kyrkan eller kommunen som ansvarar för begravningsverksamheten. Svenska kyrkan sköter också begravningsplatserna, utom i Stockholm.
Oftast sker begravningen i den kommun som den avlidna har bott eller vistats i. Om det finns andra önskemål har man rätt att få den döda transporterad till en annan kommun för begravning. Men då kan kommunen ta betalt för det.
Om begravningen ska ske i ett annat land betalas kostnaderna för förflyttningen med den dödas tillgångar eller av de efterlevande.
Begravningen betalas av begravningsavgiften
Alla som är folkbokförda i Sverige betalar en begravningsavgift för att täcka kostnaderna för begravningsverksamheten i Sverige. Den som tillhör Svenska kyrkan betalar också en kyrkoavgift. Även andra kyrkor och trossamfund kan ta ut en så kallad medlemsavgift.
Begravningsavgiften är en skatt som betalas efter hur hög inkomst man har.
Det som ingår i begravningsavgiften och som man har rätt till är:
- En gravplats eller motsvarande på en allmän begravningsplats under 25 år.
- Gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning och iordningställande av graven.
- Kremering.
- En lokal för förvaring och visning för att kunna ta avsked.
- En lokal för en begravningsceremoni utan religiösa symboler.
De tjänster som varit kostnadsfria i den ort där den avlidna varit folkbokförd, ska även vara kostnadsfria för dödsboet om en annan församling eller kyrklig samfällighet utför tjänsterna.
Begravningsombud
Det finns i varje kommun ett särskilt begravningsombud som ska bevaka att den dödas eller de efterlevandes önskemål tas tillvara, oavsett om den avlidna har tillhört Svenska kyrkan eller inte. Begravningsombudet har ansvar att alla får en likvärdig behandling av Svenska kyrkan.
Begravningsombudet vet hur begravningsverksamheten går till i just den församling eller kommun som begravningen ska äga rum. Genom begravningsombudet kan man också få kontakt med företrädare för olika trossamfund och andra kyrkor om man väljer en begravning utanför Svenska kyrkan. Vill man veta vem som är begravningsombud kan man vända sig till sin församling, kommun eller till länsstyrelsen.
Kostnader som dödsboet står för
Alla kostnader betalas inte med begravningsavgiften. Med de tillgångar som den döda lämnar efter sig, det så kallade dödsboet, får de närstående stå för en del av kostnaderna. Finns det inga tillgångar kan man söka ekonomiskt bistånd hos kommunen. Sådana kostnader är till exempel
- transport från platsen där dödsfallet inträffat till bårhus om landstinget eller kommunen tar ut en avgift
- bärare
- kista och dekorationer
- gravsten
- skötsel av graven.
Begravning, bisättning och gravsättning
Vid ett dödsfall är det vanligt att man kontaktar en begravningsbyrå. Där kan de hjälpa till med allt praktiskt som hör till en begravning. Då ingår förutom själva begravningsakten även bisättning och gravsättning.
Med bisättning menas förvaring av den döda efter att kroppen har bränts, så kallad kremering. I begreppet bisättning ingår också förflyttning till begravningsplatsen.
Gravsättning innebär att den döda placeras i en kista i jorden eller att askan, efter kremering, placeras i en urna som gravsätts. Askan kan också placeras i en asklund där man får ha en liten namnskylt intill platsen.
Askan kan också strös ut på en anonym plats i en minneslund. Om man vill strö askan efter den döda någon annanstans, till exempel i havet, måste man ha tillstånd från länsstyrelsen.
Ett barn som har dött före eller efter födseln har också rätt till en gravplats.
Begravningen kan gå till på olika sätt
Det finns inga regler för hur en begravning ska genomföras. Man har heller ingen skyldighet att ordna någon begravning.
Det vanligaste är ändå att begravningen sker enligt de traditioner som redan finns i Svenska kyrkan eller andra trossamfund.
Om man vill kan den döda kan föras i kistan direkt från hemmet, sjukhuset eller bårhuset till kyrkogården för gravsättning eller till krematoriet för kremering.
Själva begravningsakten behöver inte utföras av en präst, utan man kan som vän eller anhörig genomföra en begravningsakt. Det kallas för borgerlig begravning. I stället för en begravningsakt kan man ha en minnesstund som består enbart av sång, musik, diktläsning eller tal.
Ibland kan närstående inte komma överens om kremering eller gravsättning i kista. Då får oftast den församling där den avlidna var folkbokförd senast, medla mellan parterna. Lyckas man inte komma överens så kan kyrkogårdsmyndigheten överlämna frågan till länsstyrelsen för att avgöras.
Närstående kan få stöd
På ett sjukhus kan man få hjälp och stöd hos en kurator, läkare eller sjukhuspräst. Det går att vända sig till sin vårdcentral också.
Som vän eller anhörig kan man vilja tala med en präst inför begravningen och sorgearbetet. Prästen har alltid tystnadsplikt och får inte berätta för någon annan om det man har talat om under samtalet. Man tar kontakt med församlingen om man vill prata med en präst.
Vad man får göra vid begravning och gravsättning
När man som anhörig ordnar med begravning och gravsättning kan det kännas bra att få uppfylla den dödas önskemål så långt som möjligt, om hon eller han har haft några. Annars kan man genomföra begravningen på det sätt som känns bra för en själv och andra närstående. I båda fallen är det bra att veta vad man får och inte får göra i samband med begravning och gravsättning.
Om man vill kan man själv
- ordna med svepning, svepdräkt
- arrangera borgerlig begravning
- dekorera kistan
- hjälpa till i kyrka, kapell eller annan ceremonilokal
- använda eget bårtäcke
- ordna minnesstund
- spela själv i kyrka, kapell eller annan ceremonilokal
- ta med lite egen jord till begravningen.
Sådana saker som att formulera dödsannonsen, välja musik och sång samt välja kista, urna eller gravsten gör man oftast på egen hand.
Däremot måste man få tillåtelse att
- lägga minnessaker i kistan eller urnan
- gravsätta, själv sprida askan i hav eller natur
- gravsätta själva kistan eller urnan.
Exempel på vad man inte får göra är att
- gravsätta i en släktgrav utan tillstånd
- sprida askan i en minneslund
- flytta kistan eller urnan mellan olika gravplatser
- förvara askan efter en kremerad avliden i hemmet.
