Harpest, tularemi, är en infektion orsakad av en bakterie som kan finnas hos gnagare som harar, möss, sorkar och fjällämlar. Särskilt harar kan bli svårt sjuka av denna bakterie och dö, därav namnet harpest.
Människor kan smittas på flera olika sätt. Ett sätt är direkt beröring med ett smittat djur eller djurkadaver. Smittöverföring kan också ske genom myggbett och möjligen även fästingbett. Smittan kan överföras genom inandning av damm förorenat med sjuka djurs urin eller avföring, liksom genom intag av smittat vatten. Harpest är vanligare de år då det är gott om gnagare, som möss och fjällämlar.
Förutom kraftig svullnad och ömhet i lymfkörtel kan man vid harpest få feber, hudutslag, huvudvärk, illamående, förstoring av lever och mjälte samt i komplicerade fall även påverkan på hjärta, hjärna och skelett.
Ibland feltolkas harpest som rosfeber och man får då behandling med vanligt penicillin. Detta biter dock inte på harpest då det istället krävs ett annan form av antibiotika som kallas tetracyklin för att få bukt med infektionen.
Om det skulle råka vara så att din vän har fått vanligt penicillin samtidigt som han har harpest är nog detta förklaringen till att han inte tillfrisknar. I så fall bör man alltså byta antibiotika till tetracyklin. Om han har fått tetracyklin, blivit feberfri och börjar känna sig pigg kan han nog ta det lugnt trots att lymfkörtelsvullnaden inte hunnit gå tillbaka helt.
Man kan också följa hur infektionen går tillbaka med ett blodprov, CRP, som mäter nivån av inflammation, kroppens försvar mot infektionen.
