Blodprov: Natrium

Varför behöver man lämna provet?

Varför behöver man lämna provet?

När får man lämna ett prov för natrium?

Ett natriumprov brukar tas när det finns misstanke om att kroppens salt- och vätskebalans har rubbats. På sjukhus är det ett vanligt prov vid många typer av sjukdomar. På vårdcentral tas provet numera mindre ofta och i så fall främst vid sjukdomar i hjärta och njurar. Det som undersöks är halten av natriumjoner i blodet.

Natriumhalten i blodet kontrolleras också om man misstänker att man har drabbats av vätskeförlust, till exempel vid svår magsjuka med häftiga kräkningar och diarréer eller efter att man svettats kraftigt på grund av fysisk ansträngning, exempelvis ett maratonlopp.

Man kan också behöva lämna natriumprov regelbundet när man använder vissa läkemedel, till exempel vätskedrivande läkemedel.

Ofta kontrolleras också halten av andra salter i blodet samtidigt som man lämnar prov på natrium. När prov på flera olika salter i blodet tas kallas detta ibland med ett gemensamt namn för elektrolyter.

Vad är natrium och var finns det?

I kroppen finns natriumjoner, som i dagligt tal kallas natrium. Natrium är ett mineralämne och spelar en viktig roll för kroppens salt- och vätskebalans. Natriumnivån i blodet regleras genom ett samarbete av flera olika organ i kroppen: hjärna, hjärta, njurar och binjurar.

Det mesta av kroppens natrium finns i kroppsvätskorna, till exempel blodet. En hel del natrium finns också bundet i skelettet, och inne i cellerna.

Vanligt bordsalt, koksalt, innehåller natrium och genom kosten får man vanligtvis i sig tillräckligt av detta salt. Natrium, precis som andra näringsämnen, tas upp av kroppen vid matsmältningen. En liten mängd följer med urinen när man kissar. Om man får i sig stora mängder salt så följer också mer salt med ut med urinen. Om man däremot får i sig för lite salt eller om man dricker stora mängder vatten, så sparar njurarna på salt. Njurarna har en förmåga att reglera hur mycket salt kroppen ska göra sig av med. Detta styrs av hormoner från binjurarna, främst kortisol och aldosteron. Ett hormon från hypofysen i hjärnan, ADH, spelar också viktig roll för njurarnas reglering av vätske- och saltbalans.

Svett innehåller också salter. Vid kraftig och långvarig svettning, exempelvis vid maratonlöpning, kan man behöva extra salttillskott.

Hur tas provet?

Innan man lämnar provet brukar man få sitta ner en stund. Det är för att provet ska visa ett så rättvisande svar som möjligt. Ett prov för att mäta halten av natrium brukar tas i armen med hjälp av en nål som sticks in i en ytlig blodåder, en ven. Därför kallas denna typ av blodprov för ett venöst prov.

Provet kan tas när som helst under dygnet och man behöver inte vara fastande.

När får man svar?

Provet tas oftast på sjukhus eller en vårdcentral. Om det behövs kan det också tas hemma av en distriktssköterska. Det skickas sedan till ett laboratorium där mätningen görs. Svaret skickas oftast till läkaren samma dag eller dagen därpå.

Hur mäts halten av natrium?

På laboratoriet kan blodprovet hanteras på olika sätt. Halten av natrium kan mätas i blodplasma eller serum. Om halten mäts i plasma kallas provet plasma-natrium eller P-Natrium. Om det istället mäts i serum kallas det serum-natrium, S-Natrium. Plasma är den vätska man får när blodkropparna tagits bort. Om proteinet fibrinogen tas bort ur plasma får man serum. Fibrinogen spelar en viktig roll för blodets levringsförmåga.

Hur tolkas provsvaret?

Ett provsvar måste alltid vägas samman med hur man mår och vad eventuella andra prover visat. Enbart ett enstaka prov ger i de flesta fall inte svar på om man har någon sjukdom eller om värdet ändrats på grund av att man använder någon medicin.

Natriumhalten i blodet varierar mellan olika människor, även mellan friska personer. Den kan också variera hos samma person vid olika tillfällen. När läkaren ska tolka provsvaret, jämförs det oftast med det så kallade referensintervallet för analysen. Detta bygger på genomsnittsvärdena från en stor grupp friska personer. Referensintervallet kan variera något mellan olika laboratorier, beroende på vilken analysmetod man använder.

De vanliga värdena för natrium i plasma eller serum hos vuxna ligger ungefär mellan 135 och 145 millimol per liter, mmol/L.

Höga värden, vad kan det beror på?

Höga värden på natriumhalten kan bero på stora vätskeförluster, när kroppen förlorat mer vätska än salt. Det kan till exempel uppstå vid diarré, kräkningar eller vissa njursjukdomar. Det kan också bero på att binjurarna bildar för mycket av hormonet aldosteron, vilket medför att kroppen gör sig av med för lite natrium genom urinen.

Om natriumvärdet är högt kan man få behandling. Vilken behandling man får beror på vad som orsakar det höga värdet.

Låga värden, vad kan det bero på?

Låga värden beror vanligen på att kroppsvätskorna av någon anledning blivit utspädda. En orsak kan vara att man vid magsjuka druckit mycket vatten, men inte fått i sig tillräckligt med salt. Detsamma händer om man svettas extremt mycket under lång tid och bara dricker vatten utan att tillföra salt.

En annan anledning kan vara hjärtsvikt eller vissa former av njur- eller leversjukdomar. Vid dessa sjukdomar samlas det vatten i kroppen. Brist på sköldkörtelhormon kan också ge lägre natriumvärden.

Vissa mediciner, framför allt vätskedrivande läkemedel, kan medföra lägre natriumnivåer.

När man är gravid är det vanligt att det samlas vatten i kroppen. Natriumhalten kan sjunka något i början av graviditeten och ligger sedan kvar på en lite lägre nivå fram till förlossningen.

Vissa ovanliga hormonsjukdomar, till exempel Addisons sjukdom, kan ge låga natriumvärden. Vid Addissons sjukdom har man en underfunktion i binjurarna.

Om natriumvärdet är lågt kan man få behandling. Vilken behandling man får beror på vad som orsakar det låga värdet.

Vanliga förkortningar

Vanliga förkortningar för detta prov är P-Na eller S-Na.

Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2011-10-28
Skribent:

Martin Enander, specialist i allmänmedicin, Sundsvall

Redaktör:

Theresa Larsdotter, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Per Bjellerup, läkare, specialist i klinisk kemi, Centrallasarettet, Västerås.