Matsmältningsorganen

Mag-tarmkanalen är sju meter lång

Matsmältningsorganens viktigaste uppgift är att bryta ner maten. Med matsmältningsorganen menas dels den sammanhängande kanal från munhålan till ändtarmsöppningen som brukar kallas mag-tarmkanalen. Dels olika körtlar som bildar ämnen som behövs för nedbrytningen av födan, den så kallade matsmältningen eller matspjälkningen. Körtlarna töms direkt i mag-tarmkanalen som totalt är ungefär sju meter lång.

Till mag-tarmkanalen hör

• munnen
• svalget
• matstrupen
• magsäcken
• tunntarmen
• tjocktarmen
• ändtarmen och analkanalen.

De körtlar som hjälper till med matsmältningen är

• spottkörtlarna
• levern
• gallblåsan med gallgångarna
• bukspottkörteln.

Maten bryts ner i mag-tarmkanalen

Mag-tarmkanalens viktigaste uppgift är att sköta matsmältningen. Det innebär att:

• Födan sönderdelas när den tuggas och knådas i mag-tarmkanalen. Maten bryts också ner med hjälp av olika kemiska ämnen, exempelvis enzymer.
• Den sönderdelade födan transporteras genom hela mag-tarmkanalen.
• Vatten, näringsämnen och salter tas upp från födan.
• Kroppen gör sig av med resterna i form av avföring.

I munnen börjar nedbrytningen av maten

När man äter eller dricker något kommer födan först in i munnen. Både läpparna och kinderna innehåller muskulatur som tillsammans med tungan bearbetar maten och blandar den med saliv.

Golvet i munnen består av en muskelplatta som tungan vilar på. Taket består av gommen, som samtidigt bildar golvet i näsan. Gommens bakre del fungerar ungefär som ett segel som kan fällas bakåt och uppåt när man sväljer för att hindra födan från att komma upp i näsan. Längst bak på gommen hänger en flik som kallas gomspenen. Bakåt fortsätter munhålan i svalget. Hela insidan av munnen är täckt med en slemhinna som tål slitaget från födan.

Tänderna sönderdelar födan

Tändernas viktigaste uppgift är att bearbeta och sönderdela födan. Barn har 20 mjölktänder och en vuxen person har 32 tänder. I varje käke finns

• fyra framtänder
• två hörntänder
• åtta kindtänder
• två visdomständer.

Framtänderna har vassa kanter och är formade så att man kan bita av maten. Kindtänderna har stora tuggytor och lämpar sig för att krossa och mala sönder maten. Tanden längst bak på varje sida i över- och underkäken brukar kallas visdomstand.

Tänderna sitter fast i håligheter i över- och underkäken. Runt tandhalsen finns tandköttet som är en slemhinna. Huvuddelen av tänderna består av ämnet dentin, som liknar vanlig benvävnad. Tändernas övre del ner till tandköttet är täckt av emalj. Blodkärl och nerver går in i tanden från roten.

Barn har 20 mjölktänder. En vuxen person har 32 tänder. I varje vuxen persons käke finns fyra framtänder, två hörntänder, åtta kindtänder och fyra visdomständer.

Huvuddelen av tänderna består av ämnet dentin, som liknar vanlig benvävnad. Tändernas övre del ner till tandköttet är täckt av emalj. Blodkärl och nerver går in i tanden från undersidan, roten.

Spottkörtlarna bildar saliv och enzymer

Man har tre par spottkörtlar som bildar totalt 1-1,5 liter saliv varje dygn. Körtlarna kallas

• öronspottkörteln
• underkäksspottkörteln
• tungspottkörteln.

Öronspottkörteln är störst och ligger under huden framför och nedanför örat. Underkäksspottkörteln ligger längst in i underkäken, och tungspottkörteln i munhålans botten. Det finns även många små spottkörtlar i munnens slemhinna.

Saliv innehåller till största delen vatten. I vätskan finns upplösta salter och särskilda ämnen som har till uppgift att fortsätta sönderdela maten. Dessa ämnen kallas enzymer. Saliven förhindrar också att slemhinnan i munnen torkar ut samt skyddar munhålan och tänderna mot bakterieangrepp. Produktionen av saliv ökar reflexmässigt när man känner smaken eller lukten av mat, eller tänker på mat.

När den söndertuggade maten blandas med saliv blir den halvflytande och lätt att svälja.

I öronspottkörteln, underkäksspottkörteln och tungspottkörteln bildas saliv. I saliven finns upplösta salter och enzymer som fortsätter sönderdela födan.

Tungan känner olika smaker

Tungan består av flera tvärstrimmiga muskler som tillsammans gör tungan mycket rörlig. Ytan är täckt med en tjock slemhinna. I slemhinnan finns smaklökarna som registrerar olika smakämnen som lösts upp i saliven. Smaklökarna kan skilja mellan sött, surt, salt och beskt. Smakinformationen skickas vidare till hjärnan med hjälp av två hjärnnerver, ansiktets rörelsenerv och tung-svalgnerven.

En annan hjärnnerv, tungans rörelsenerv, styr tungans rörelser. Tungan hjälper dels till att flytta födan mellan tänderna när man tuggar, dels pressar tungan födan bakåt mot svalget.

Smakcellerna på tungan samlas i små grupper till smaklökar. Förutom smakceller innehåller smaklökarna även stödjeceller som skyddar sinnescellerna. Smaklökarna är utspridda på tungans yta, men några smaklökar finns även i munhålan och i svalget.

Smaklökarna reagerar på smakämnen som är upplösta i saliv. När smakcellerna aktiveras skickas informationen vidare i form av nervimpulser till smakcentrum i tinningloben.

I svalget korsas vägarna för mat och luft

Det hålrum som finns bakom munhålan och näshålan, och som fortsätter ner till matstrupen och struphuvudet kallas svalget. Här korsas vägarna för luft och föda. Svalgets översta del är täckt av samma slags slemhinna som finns i näshålan och bihålorna, medan den nedre delen har en mer motståndskraftig slemhinna för att tåla slitage från mat och dryck. I svalgets översta del mynnar de båda örontrumpeterna från mellanörat.

För att skydda svalget finns lymfkörtlar i form av halsmandlarna, svalg- och tungmandlarna. De bildar tillsammans en ring som skyddar ingångarna till luftvägarna och matsmältningskanalen mot infektioner.

En reflex startar sväljningen

När födan sönderdelats och når bakre svalgväggen med hjälp av tungans rörelser startar en reflex som leder till att maten sväljs ner. Det är känselmottagare i svalgets slemhinna som skickar signaler till sväljningscentrum i hjärnstammen. Impulser går sedan därifrån till svalgmuskulaturen som drar ihop sig växelvis som en vågrörelse. På så sätt förs födan nedåt mot matstrupen.

För att inte födan ska pressas upp i näsan lyfts gomseglet uppåt och bakåt samtidigt med sväljningen. När man sväljer lyfts också struphuvudet och tungbenet. Struplocket lägger sig då som ett skyddande lock över struphuvudet. Därmed hindras maten från att komma i fel strupe, det vill säga att komma ner i luftstrupen istället för i matstrupen.

En reflex gör att man sväljer maten. För att inte maten ska pressas upp i näsan lyfts gomseglet uppåt och bakåt samtidigt med sväljningen. Struplocket lägger sig som ett skyddande lock över struphuvudet så att maten hindras från att komma ner i luftstrupen istället för i matstrupen (1).

Själva transporten av maten genom svalget och matstrupen sker genom att muskler drar ihop sig och slappnar av på ett regelbundet sätt så att vågrörelser pressar födan neråt till magsäcken (2-4).

Matstrupen transporterar födan till matsäcken

Matstrupen är formad som ett 25 centimeter långt rör uppbyggt av både tvärstrimmig och glatt muskulatur. Invändigt är röret täckt av en veckad slemhinna. Matstrupen ligger alldeles bakom luftstrupen, framför ryggraden och mellan lungorna i brösthålan. Matstrupen passerar genom ett hål i mellangärdet, som är en muskelplatta, och fortsätter vidare ner till magsäcken i buken.

Matstrupens viktigaste uppgift är att transportera maten från munnen till magsäcken. Under hela vägen till magsäcken fortsätter enzymerna från saliven att bryta ner födan.

Själva transporten sker genom att musklerna i matstrupen drar ihop sig och slappnar av på ett regelbundet sätt så att vågrörelser pressar maten neråt. Vågrörelserna brukar kallas för peristaltik och förekommer i hela mag-tarmkanalen. Från det att man sväljer tar det närmare tio sekunder för fast föda att nå magsäcken, men bara någon enstaka sekund för dryck.

Magsäcken är i ständig rörelse

Magsäcken är en behållare där den delvis nedbrutna födan stannar upp för kortare eller längre tid innan den transporteras vidare i små portioner genom resten av mag-tarmkanalen. Drycker passerar snabbast och fet mat stannar kvar längst i magsäcken. Så lite som fem till tio milliliter släpps vidare åt gången. Den delvis nedbrutna födan har då en vällingliknande konsistens. Magsäcken brukar normalt vara tömd på föda ungefär fyra timmar efter en måltid.

Magsäcken rymmer ungefär en och en halv liter. Den ligger högt upp i buken, alldeles under mellangärdet på vänster sida. Magsäcken är formad ungefär som en säck med två öppningar. En övre som har förbindelse med matstrupen och en nedre där magsäcken övergår i tolvfingertarmen. De båda öppningarna kallas övre och nedre magmunnen.

Magsäcken är uppbyggd av glatt muskulatur som invändigt täcks av en mycket motståndskraftig slemhinna. Det är nödvändigt eftersom den mycket sura miljön i magsäcken annars skulle skada slemhinnan. Magsäcken befinner sig i ständig rörelse eftersom muskulaturen hela tiden omväxlande dras samman och slappnar av. Denna knådning sönderdelar maten ytterligare.

Magsäcken är uppbyggd av muskulatur som invändigt täcks av en mycket motståndskraftig slemhinna. Magsäcken befinner sig i ständig rörelse eftersom muskulaturen hela tiden omväxlande dras samman och slappnar av och därmed knådas maten.

Magsäckens slemhinna innehåller körtlar som bildar magsaft. Magsaften består av flera olika ämnen, bland annat saltsyra och enzymer som hjälper till att bryta ner födan. Därefter förs maten vidare till tolvfingertarmen genom den nedre magmunnen.

Sur magsaft bryter ner födan

Magsäckens slemhinna innehåller körtlar vilka bildar magsaft, som hjälper till att bryta ner maten. Magsaften består av bland annat av saltsyra som gör maginnehållet mycket surt. pH-värdet, som är ett mått på surhetsgraden, är så lågt som 1,5-2,0 i magsäcken. Som jämförelse kan nämnas att neutralt pH är 7,0. Den sura miljön förstör de flesta bakterier som följt med födan.

Magsaften innehåller även enzymer som behövs för att maten ska kunna brytas ner ytterligare och för att vitaminet B12 ska kunna tas upp av kroppen. Magsaften innehåller dessutom ett slemliknande ämne som hjälper till att skydda slemhinnan mot den frätande saltsyran och enzymerna.

Totalt bildas cirka två liter magsaft per dygn. Produktionen styrs både av det centrala nervsystemet och av hormoner. Redan när man ser mat ökar produktionen av magsaft så att den föda man äter ska kunna tas om hand i magsäcken och brytas ner.

Tunntarmen är upp till fem meter lång

När maginnehållet lämnar magsäcken och når tunntarmen fortsätter nedbrytningen av maten. I den övre delen av tunntarmen, som kallas tolvfingertarmen, tillsätts ytterligare ämnen från levern, gallblåsan och bukspottkörteln. Ämnena behövs för nedbrytningen av födan. Läs mer om det i nästa kapitel.

Själva tarmen bildar endast mycket små mängder av de nedbrytningsenzymer som behövs. Tunntarmen är tre till fem meter lång och består av olika avsnitt:

• tolvfingertarmen
• tomtarmen, jejunum
• krumtarmen, ileum.

Tolvfingertarmen är en direkt fortsättning på magsäcken. Den har fått sitt namn av att den är tolv fingerbredder lång, det vill säga ungefär 25 centimeter. Tolvfingertarmen är formad som en hästsko. I tolvfingertarmen tillförs alltså galla från lever och gallblåsa samt bukspott från bukspottkörteln, som behövs för den fortsatta nedbrytningen av maten.

Tunntarmen har en veckad slemhinna. Vecken är små, millimeterhöga, fingerlika utskott som kallas tarmludd. På ytan har tarmludden ett lager tarmceller. De har i sin tur egna utskott på ytan där näringen tas upp till blodet.

På grund av den veckade ytan och tarmluddet har tunntarmen en yta lika stor som en tennisplan. Den stora ytan är viktig för att tunntarmen ska kunna ta upp tillräckligt med näring från maten.

Tunntarmens yta lika stor som en tennisplan

Tomtarmen utgör ungefär 40 procent av tunntarmens totala längd, det vill säga cirka två meter. Tomtarmen och krumtarmen är, liksom alla andra tarmavsnitt, uppbyggda av glatt muskulatur som på insidan täcks av en slemhinna.

Slemhinnan är kraftigt veckad och dessutom försedd med små utskott, så kallat tarmludd, för att den yta som suger upp näringsämnena ska bli större. På ytan har tarmluddet ett lager tarmceller, som tar upp näring. Dessa tarmceller har i sin tur egna utskott på ytan. Tunntarmens totala yta har beräknats vara ungefär 250 kvadratmeter, det vill säga lika stor som en tennisbana.

Sammandragningarna i den glatta muskulaturen skapar ständiga vågrörelser som både blandar tarminnehållet och för det framåt.

En bindvävshinna i buken, som kallas tarmkäxet, håller tunntarmen på plats. Blod- och lymfkärl samt nerver leds i tarmkäxet till tunntarmen.

Tunntarmen suger upp näringsämnen

Tunntarmens uppgifter är att

• fortsätta sönderdela födan
• ta upp vatten och näringsämnen från födan.

Varje dag tar tunntarmen emot sex till sju liter vätska. Det är dels mat och vätska som vi ätit och druckit, dels vätskor som tillförts i mag-tarmkanalen, det vill säga saliv, magsaft, galla och bukspott.

I tunntarmen tillförs ytterligare ungefär två liter vätska i form av tarmsaft. Tarmsaften innehåller matsmältningsenzymer samt vatten och slem som smörjer tarmen och underlättar transporten. Av de åtta till nio liter vätska som passerar tunntarmen sugs det allra mesta upp igen, den största delen i tunntarmen och lite i tjocktarmen. Knappt två deciliter vätska lämnar kroppen varje dag tillsammans med avföringen.

I tunntarmen har födan hunnit brytas ner, spjälkas, i sina minsta beståndsdelar. Här börjar nästa viktiga steg – att ta tillvara de ämnen som kroppen behöver

• socker
• fett
• aminosyror, som är proteinernas byggstenar.

De sugs upp genom tarmslemhinnan och når blodkärlen i tarmväggen. Ämnena transporteras sedan till levern där de antingen används för att bilda olika ämnen eller lagras. Tunntarmen tar även upp

• vitaminer
• salter
• spårämnen.

Det som är kvar av tarminnehållet lämnar tunntarmen efter tre till fem timmar. Det är nödvändigt att passagen genom tunntarmen tar ganska lång tid eftersom alla viktiga näringsämnen ska hinna sugas upp.

Tjocktarmen är en och en halv meter

Tjocktarmen är en direkt fortsättning av tunntarmen. Den är nästan en och en halv meter lång och dubbelt så tjock som tunntarmen. Tjocktarmens första del är större och kallas blindtarmen. Blindtarmen finns på höger sida långt ner i buken. Från blindtarmen hänger ett litet utskott som kallas blindtarmens maskformiga bihang. Detta bihang kan ibland bli inflammerat och orsaka svåra magsmärtor, så kallad blindtarmsinflammation.

Från blindtarmen fortsätter tjocktarmen, ungefär som en upp-och-nedvänd hästsko, upp på höger sida av buken till levern. Sedan fortsätter den tvärs över buken under magsäcken och ner igen på vänster sida. Tjocktarmen lämnar sedan buken och fortsätter ner i bäckenet. I utrymmet mellan tjocktarmsslingorna ligger tunntarmen. Den största delen av tarmarna täcks framåt av en bindvävshinna som hänger ner från magsäcken.

Tjocktarmen tar emot en till två liter nedbrytningsprodukter varje dygn, och de stannar i tjocktarmen tre till tio timmar. De transporteras neråt i tarmen med hjälp av vågrörelser som uppstår när tarmens muskulatur dras samman.

Ändtarmens nedersta del är vidgad och kan därför samla upp en del avföring innan tarmen måste tömmas. Runt ändtarmsöppningen finns två ringformade muskler, ringmuskler, varav den ena kan styras med hjälp av viljan. En reflex utlöses som leder till att tjocktarmen och ändtarmen dras samman för att pressa ut avföringen.

Vågrörelser för tarminnehållet neråt

Tjocktarmen tar emot en till två liter nedbrytningsprodukter varje dygn, och de stannar i tjocktarmen tre till tio timmar. De transporteras neråt i tarmen med hjälp av vågrörelser som uppstår när tarmens muskulatur dras samman. En stor del av tarminnehållet består av vatten, resten av föda som inte brutits ner, salter och bakterier. Det mesta av vattnet sugs upp från tarmen ut i blodet och avföringen får därför en fastare konsistens. Tjocktarmen suger också upp vissa salter.

Bakterier behövs för nerbrytningen av maten

Bakterierna i tjocktarmen har flera uppgifter. Dels bildar de K-vitamin som kroppen behöver, dels bryter de ner vissa ämnen som matsmältningsenzymerna inte klarat av att bryta ner under passagen genom mag-tarmkanalen. Vid nedbrytningen bildas gas, totalt en till två liter per dag. Bakterierna hindras från att ta sig in i kroppen med hjälp av lymfatisk vävnad i tarmväggen. I tjocktarmens slemhinna finns speciella celler som bildar slem som smörjer avföringen.

Ändtarmen har muskler

I bäckenet övergår tjocktarmen i ändtarmen. Den är knappt 15 centimeter lång och följer korsbenets främre yta. Ändtarmens nedersta del är vidgad och kan därför samla upp en del avföring innan tarmen måste tömmas. Den allra sista delen kallas ändtarmsöppningen eller anus. Runt ändtarmsöppningen finns två ringformade muskler, så kallade ringmuskler, varav den ena kan styras med hjälp av viljan.

Avföringen består till största delen av vatten. Resten är bakterier, ospjälkade matrester, celler som stöts bort från tarmslemhinnan och slem.

Tarmtömning utlöses av reflexer

I ändtarmen finns särskilda mottagare som känner när tarmen spänns ut av avföring. En reflex utlöses som leder till att tjocktarmen och ändtarmen dras samman för att pressa ut avföringen, samtidigt som muskulaturen runt ändtarmsöppningen slappas av. Om det behövs kan man dessutom krysta. Då spänns bukens muskler för att öka trycket inne i bukhålan. Samtidigt sluts struphuvudet för att få ytterligare tryck.

I levern bildas galla

Levern är kroppens största körtel och den väger ungefär ett och ett halvt kilo. Levern ligger högt upp i buken alldeles under mellangärdet på höger sida, och är skyddad av revbenen. På leverns baksida finns något som kallas leverporten. Här passerar levergången ut ur levern samt blodkärl till och från levern.

I levern bildas en halv till en liter galla varje dag. Gallan innehåller bland annat gallsyror, hormoner, vatten, salter och gallfärgämnen. Gallsyrorna finfördelar det fett som man får i sig med födan. Gallan lämnar levern via levergången.

Levern bildar inte bara galla utan har många andra viktiga funktioner. Den

• reglerar ämnesomsättningen
• producerar ämnen, exempelvis kolesterol och gallsyror
• lagrar socker och fett
• lagrar fettlösliga vitaminer och järn
• reglerar blodsockernivån
• tar hand om gifter som kommit in i kroppen
• är blodreservoar
• renar blodet
• bildar proteiner till blodet
• bildar blod åt fostret när man är gravid.

I levern bildas galla, en halv till en liter varje dag. Gallan innehåller bland annat gallsyror, hormoner, vatten, salter och gallfärgämnen. Gallsyrorna finfördelar det fett som man får i sig med födan. I gallblåsan under levern koncentreras gallan.

Gallblåsan koncentrerar gallan

Gallblåsan ligger på leverns baksida och sticker fram under den nedre leverkanten en liten bit under revbensbågen. Gallblåsegången från gallblåsan går ihop med levergången från levern och bildar en gemensam gallgång. Den mynnar tillsammans med en gång från bukspottkörteln i den del av tunntarmen som kallas tolvfingertarmen.

Gallan kan bara passera ut i tarmen när det finns föda som ska brytas ned. En ringmuskel vid mynningen till tunntarmen förhindrar att galla passerar vid andra tidpunkter. Den nybildade gallan lagras därför tillfälligt i gallblåsan i väntan på att den behövs. Gallblåsan koncentrerar gallan innan den lagras, och den rymmer ungefär 50 milliliter koncentrerad galla.

Gallan från levern kan bara passera ut i tolvfingertarmen när det finns föda som ska brytas ned. Den nybildade gallan lagras därför tillfälligt i gallblåsan i väntan på att den behövs.

Bukspottkörteln bildar bukspott som innehåller enzymer och hormoner. Bukspottet leds genom en gång, som tillsammans med gallgången från levern och gallblåsan, mynnar i den del av tunntarmen som kallas tolvfingertarmen.

Bukspottkörteln bildar hormoner

Bukspottkörteln ligger långt bak i buken, framför ryggraden. Körteln bildar bukspott som innehåller enzymer som hjälper till vid nedbrytningen av maten. Bukspottkörteln bildar även hormonerna insulin och glukagon, som är viktiga för att hålla kroppens sockerbalans på rätt nivå.

Varje dygn bildar bukspottkörteln 1,5-2 liter bukspott. Förutom enzymer som bryter ner födan innehåller bukspottet bikarbonat, som hjälper till att neutralisera det sura innehållet från magsäcken. Bukspottet leds genom en gång som, tillsammans med gallgången från levern och gallblåsan, mynnar i tolvfingertarmen.

Maten finfördelas

Matsmältningen eller spjälkningen börjar egentligen redan när man tillagar maten. Uppvärmningen gör att den börjar brytas ner. När maten passerar genom mag-tarmkanalen fortsätter den att brytas ner, spjälkas, till sina minsta beståndsdelar.

Nedbrytningen sker dels mekaniskt genom att maten tuggas och knådas när den passerar genom mag-tarmkanalen, dels kemiskt med hjälp av enzymer. När maten är sönderdelad kan näringsämnena sugas upp från framför allt tunntarmen till blodkärl som ligger i tarmarnas väggar. Om man äter blandad kost sugs nästan alla näringsämnen upp.

Det är det autonoma nervsystemet, som vi inte kan styra med viljan, som reglerar matsmältningen och de inblandade organens funktioner. Framför allt den hjärnnerv som kallas vagusnerven påverkar matsmältningsorganen. Även flera hormoner är med och bryter ner maten.

Födan innehåller följande huvudsakliga beståndsdelar

• kolhydrater
• proteiner
• fett
• vitaminer
• salter och spårämnen
• vatten.

De olika beståndsdelarna tas om hand på olika sätt.

Kolhydrater ger energi

Till gruppen kolhydrater räknas bland annat vanligt socker, mjölksocker, fruktsocker och stärkelse. Kolhydrater finns framför allt i bröd, ris, pasta, frukt och grönsaker.

Kolhydraterna börjar brytas ner redan i munhålan med hjälp av enzymet amylas som finns i saliven. Nedbrytningen fortsätter i magsäcken. Mer amylas tillförs från bukspottkörteln när maten passerar genom tolvfingertarmen.

När kolhydraterna når tunntarmen är de helt nedbrutna och sugs upp av blodet för vidare transport till levern. Där kan de lagras för kommande behov. Lagring kan även ske i skelettmuskulaturen. Om förråden redan är fyllda omvandlas de nedbrutna kolhydraterna istället till fett som lagras i kroppen. Men den största mängden nedbrutna kolhydrater förbrukas direkt som energikälla vid olika processer i kroppen.

Kolhydraterna börjar brytas ner redan i munhålan med hjälp av enzymet amylas som finns i saliven. Nedbrytningen fortsätter i magsäcken. När maten passerar genom tolvfingertarmen tillförs mer amylas från bukspottkörteln. Kolhydraterna är helt nedbrutna när de når tunntarmen och sugs då upp av blodet för vidare transport till levern.

Proteiner bygger upp kroppen

Proteiner är uppbyggda av mindre delar som kallas aminosyror. Kroppen kan själv tillverka vissa av dessa aminosyror, andra måste tillföras med kosten. Proteiner finns framför allt i kött, fisk, mjölk, ost och bönor.

Med hjälp av enzymer som finns i magsaften och bukspottet bryts proteinerna ner till aminosyror, som sedan sugs upp av blodkärl i tarmen.

Aminosyrorna transporteras sedan till levern för att användas som byggnadsmaterial i kroppen. Aminosyrorna ingår även i flera hormoner och enzymer. Proteiner kan inte lagras i kroppen.

Proteiner som inte behövs för uppbyggnad används istället till att producera energi eller så omvandlas de till fett eller sockerarten glykogen som kan lagras.

Med hjälp av enzymer som finns i magsaften och bukspottet bryts proteinerna ner till olika aminosyror, som sedan sugs upp av blodkärl i tarmen. Aminosyrorna transporteras till levern för att bygga upp kroppen.

Fett är energi

Fett fungerar som en viktig energikälla i kroppen. Fett finns bland annat i olja, mejeriprodukter, fett kött och fet fisk.

Fettet finfördelas i tarmen med hjälp av gallan, och bryts ner av enzymer från bukspottkörteln som tillförs i tolvfingertarmen. Det nerbrutna fettet tas upp både av lymfan, som är vävnadsvätska, och blodet för att sedan transporteras till levern. Det kan sedan användas till energiproduktion, lagring eller omvandlas till nerbrutna kolhydrater.

Fettet i maten finfördelas i tarmen med hjälp av gallan och bryts sedan ner av enzymer från bukspottkörteln Fettet tas upp av både lymfan och blodet för att transporteras till levern.

Vitaminer

Vitaminer tas upp från både tunntarmen och tjocktarmen. Fettlösliga vitaminer är beroende av gallans gallsalter för att kunna tas upp. Vitamin B12 måste först bindas till ett ämne som har bildats i magsäcken innan det kan sugas upp. Övriga vattenlösliga vitaminer tas upp utan hjälp av andra ämnen i kroppen.

Salter och spårämnen

Kalcium, kalium, magnesium, järn, zink och jod tas upp i tunntarmen. Natrium och klorid tas upp i både tunntarmen och tjocktarmen.

Vatten

Det mesta vattnet som passerar genom mag-tarmkanalen tas upp i tunntarmen. En mindre mängd tas upp i tjocktarmen. En mycket liten del blir kvar och utsöndras tillsammans med avföringen.

Fördjupning

Fördjupad information finns att läsa i:

• Människokroppen – fysiologi och anatomiBjålie; Jan G; Haug, Egil; Sand, Olav; Sjaastad, Øystein V; Toverud, Kari C. Faktagranskning: Gunnel Bjerneroth
  Liber AB 1998
• Den fantastiska människokroppen
  Dietrichs, Espen; Hurlen, Petter; Toverud, Kari C
  Översättning: Gunnel Bjerneroth
  Bonnier Utbildning 1994 (finns även som CD-rom)
• Människans fysiologi och anatomi
  Nienstedt, Walter; Hänninen, Osmo; Arstila, Antti; Björkquist, Stig-Eyrik; Franson, Peter; Kvist, Ulrik
  Almqvist & Wiksell Förlag 1993
• Anatomi och fysiologi
  Sonesson, Bertil och Gun
  Liber AB 2001