Livmoderhalscancer

Två olika sorters cancer i livmodern

Det finns flera olika cancersjukdomar som kan uppstå i livmodern. De två vanligaste är livmodershalscancer och livmoderkroppscancer, som ofta kallas livmodercancer.

De två sjukdomarna är olika på flera sätt inte minst vad gäller åldern då man blir sjuk. Ganska unga kvinnor kan få livmoderhalscancer, medan man mycket sällan får livmodercancer före 40 års ålder.

Vad är cancer?

Människokroppen är uppbyggd av många miljarder celler. För att kroppen ska kunna växa och leva vidare, måste de flesta celler regelbundet ersättas med nya. Det sker genom att cellerna delar sig. När cellen ska dela sig fördubblar den hela sitt innehåll och blir till två celler. Då har en exakt kopia av cellen skapats och den första cellen dör.

Oftast fungerar celldelningen eller så klarar cellens arvsmassa, DNA, själv av att reparera skador som uppstår.

Men någon gång får cellen en skada som den själv inte kan reparera, och den tappar då förmågan att kontrollera sin delning och tillväxt. Det kan leda till att cancer uppstår .

Det som kännetecknar cancerceller är bland annat att de fortsätter att föröka sig okontrollerat samtidigt som de inte dör när deras tid är ute. Ofta klumpar cancercellerna ihop sig och bildar en tumör.

Livmoderhalscancer utvecklas på livmodertappen

Livmoderhalsen är den nedre delen av livmodern. Den går ner i slidan och avslutas med livmodertappen. Livmoderhalsens funktion är att under en graviditet stå emot det ökade tryck som fostret skapar. Under förlossningen vidgas den så att barnet kan komma ut.

Livmoderhalsen och livmodertappen är täckta av två olika celltyper som möts i ett område på livmodertappen. Slemhinnan är där extra känslig för angrepp av bakterier och virus, som kan skada cellerna. Cellförändringar kan då uppstå som så småningom kan utvecklas till cancer.

Cellförändringar brukar indelas i tre grader, lätta, måttliga och svåra. Alla cellförändringar leder inte till cancer utan många läker ut av sig själva. Lätta cellförändringar läker ut oftare än måttliga och svåra.

Livmoderhalscancer utvecklas vanligtvis långsamt genom att cellförändringarna ökar gradvis . Från lätta cellförändringar till en fullt utvecklad cancertumör kan det ta upp till femton år.

Det är i ett område nere på livmodertappen som livmoderhalscancer utvecklas.

Om cancern växer och sprider sig

Om cancertumören inte behandlas växer den så småningom och sprids från slemhinnan in i livmoderhalsens muskelvägg och vidare ut i bäckenet. Cancerceller kan också spridas via lymfbanor till lymfkörtlar i bäckenet. Det är den vanligaste formen av dottertumörer, så kallade metastaser. Spridning kan också ske via blodet till andra organ som lever, skelett och hjärna.

Sju av tio blir helt friska

Varje år får omkring 450 svenska kvinnor livmoderhalscancer. Sedan gynekologisk cellprovtagning infördes i Sverige i mitten av 1960-talet har antalet kvinnor som får livmoderhalscancer halverats. Många kvinnor, ungefär 30 000, får besked om att de har cellförändringar. Av dessa 30 000 behöver ungefär en fjärdedel genomgå någon form av behandling.

Livmoderhalscancer är mycket ovanligt före 25 års ålder. Vanligast är sjukdomen hos kvinnor mellan 30 och 40 år och hos kvinnor över 70 år. Det beror troligen på att dessa äldre kvinnor inte regelbundet har genomgått cellprov. Sju av tio kvinnor blir idag friska från livmoderhalscancer.

Ett virus orsakar sjukdomen

Den vanligaste orsaken till livmoderhalscancer är att man någon gång har smittats av en viss typ av HPV, humant papillomvirus. HPV i underlivet är vanligt och sprids genom sex. Hos de allra flesta som blir smittade läker infektionen av sig själv. Men några kvinnor får en bestående infektion som kan leda till skador på celler i livmoderhalsens slemhinna. Cellförändringar kan då uppstå och så småningom utvecklas till cancer.

Det finns mer än hundra olika typer av HPV som kan uppträda på olika ställen i kroppen. Vissa typer orsakar vårtor på händerna och andra gör att man får vårtor i underlivet, så kallade kondylom. De sjukdomarna har inget med cancer att göra. De typer av HPV som kan orsaka cancer är främst HPV 16 och 18. Dessa virus ger inga synliga förändringar och orsakar inga symtom.

Vad ökar risken för livmoderhalscancer?

En bestående HPV-infektion är en förutsättning för att en cancertumör ska utvecklas, men det finns andra faktorer som bidrar. Om man har kraftigt nersatt immunförsvar, har haft upprepade infektioner i slidan eller röker kan det öka risken för att man får livmoderhalscancer.

Regelbundna cellprov ger bra skydd

Genom att lämna cellprov kan cellförändringar upptäckas och behandlas innan cancer har utvecklats. Eftersom utvecklingen till cancer oftast tar många år finns det goda möjligheter att hinna upptäcka farliga cellförändringar i tid. Alla kvinnor mellan 23 och 50 år bjuds in vart tredje år till gynekologisk cellprovskontroll. Sedan glesas kontrollerna ut till vart femte år och upphör när man fyllt 60. Rutinerna kan variera något beroende på var man bor i landet.

Vaccinationer skyddar också

Man kan även skydda sig genom att vaccinera sig. Vaccinationen skyddar mot virustyperna HPV 16 och 18, som orsakar omkring 70 procent av all cancer i livmoderhalsen. För att ha bäst nytta av vaccinet ska man inte vara smittad med HPV-virus, och därför är det säkrast att bli vaccinerad innan man har börjat ha sex. Vaccination mot HPV ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn.

Även om man blir vaccinerad är det viktigt att fortsätta gå på cellprovskontroller, eftersom vaccinet inte skyddar mot alla virustyper som kan ge livmoderhalscancer.

Kondom ger visst skydd

Eftersom HPV överförs sexuellt kan man delvis skydda sig genom att använda kondom.

Ofta inga symtom vid förstadier

När man har förstadier till livmoderhalscancer märks inga symtom, utan läkaren kan bara upptäcka dem vid en gynekologisk cellprovtagning. Även om man har fullt utvecklad livmoderhalscancer i tidigt stadium kan man vara utan symtom.

Blödningar vanligaste symtomet

Det vanligaste symtomet på livmoderhalscancer är blödningar från underlivet. De kan till en början komma efter samlag eller i samband med ansträngningar som till exempel toalettbesök. Efter ett tag kommer de oftare, och till slut mer eller mindre dagligen. Om cancern har spridit sig utanför livmodern kan man få ont på ett sätt som påminner om mensvärk. Även benen kan svullna.

Man kan få blödningar av andra orsaker

Man kan ha småblödningar som inte alls beror på livmoderhalscancer. De kan till exempel bero på att man använder p-piller, har hormonspiral eller sköra slemhinnor.

Om man får blödningar ska man söka vård

Om man får blödningar när man har samlag eller mellan sina menstruationer, ska man söka vård på en vårdcentral eller hos en gynekolog. Det gäller också om man får blödningar efter att man har slutat ha mens.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd om vart man ska vända sig.

Gynekologisk undersökning och vävnadsprov

Om man har symtom, eller om ett cellprov har visat cellförändringar, behöver man genomgå en gynekologisk undersökning, vanligtvis på en gynekologisk mottagning. Då använder läkaren ett speciellt mikroskop som kallas kolposkop för att bättre se eventuella förändringar på livmodertappen. Det tas också ett vävnadsprov därifrån. Undersökningen gör inte ont, men vävnadsprovet kan kännas ungefär som ett stick vid ett blodprov.

Vävnadsprovet analyseras i ett laboratorium, vilket tar 2-4 veckor.

I samband med undersökningen kommer man överens med läkaren om hur och när man kan få svar på vad proverna har visat.

Om provet visar på cancer

Om det visar sig att man har livmoderhalscancer skickar läkaren en remiss till en cancerklinik eller onkologisk klinik, som det också kallas. Man får också remiss till en röntgenavdelning för att genomgå datortomografi av lungor och buk och eventuellt även magnetkameraundersökning för att få veta om cancern har spridit sig.

Ny gynekologisk undersökning på cancerklinik

På cancerkliniken får man tala med en läkare och sedan genomgå en gynekologisk undersökning igen när man är sövd eller har ryggbedövning. Undersökningen görs oftast av ett team av läkare som är experter på gynekologiska cancersjukdomar. De väger sedan samman röntgenbilder och vad de upptäckt vid undersökningen. Vilken typ av behandling som läkarna rekommenderar beror på hur utbredd sjukdomen är men också på hur gammal man är och om man har andra sjukdomar.

Second opinion, en andra läkarbedömning

Om man har fått diagnosen livmoderhalscancer och känner sig osäker på bedömningen kan man få en så kallad second opinion. Det är en ny medicinsk bedömning, som man har rätt att få vid vissa allvarliga sjukdomar, så att man ska känna trygghet i att man får den vård och behandling som passar bäst för en själv. Man får då träffa en annan läkare eller ett annat vårdteam, oftast vid ett annat sjukhus.

Bra om en närstående kan vara med

Det kan vara bra att ha med någon anhörig eller vän som stöd när man ska träffa läkaren för att få reda på resultaten av provtagningarna. Den närstående kan hjälpa till att minnas vad som sagts under samtalet, och kan vara ett bra känslomässigt stöd.

Att få ett besked om att man har cancer väcker ofta starka känslor och man behöver gott om tid att tala med sin läkare och annan vårdpersonal för att förstå vad beskedet innebär för en själv. Om man inte är svensktalande har man rätt att få information på sitt eget språk.

Trots att cancer är en vanlig sjukdom kan cancerbeskedet ofta vara skrämmande, eftersom många förknippar cancer med döden. Även om cancer är en dödlig sjukdom om den inte behandlas så finns idag behandlingar som kan göra att man blir frisk. För många som inte blir helt fria från cancer har chanserna ökat att få leva längre och behålla en bra livskvalitet med sjukdomen.

En tid av många frågor

Oavsett hur det kommer att gå innebär beskedet om sjukdomen och om den kommande behandlingen att tillvaron vänds upp och ner, inte bara för den som är sjuk utan också för många runt omkring. Man har många frågor, samtidigt som det kan gå tid mellan beskedet om cancer och till dess att man får veta mer om behandlingen.

Informationen om att orsaken är ett virus som överförs sexuellt kan också väcka frågor. Många undrar över hur och när de kan ha blivit smittade. Funderingar kring hur behandlingen kommer att påverka sexualiteten och förmågan att få barn är också vanliga.

Om livmodern måste tas bort eller bestrålas är det för yngre kvinnor som vill ha barn en mycket svår och allvarlig följd av behandlingen. Det innebär ofta en stor sorg att inte kunna bli gravid. Det är viktigt att man får möjlighet att i lugn och ro diskutera dessa frågor med läkarna innan behandlingen börjar. Det är också viktigt att man får diskutera möjliga alternativ för att bevara fertiliteten.

Hjälp finns både inom och utom vården

För många brukar det kännas lättare när behandlingen väl har börjat och man vet vad som ska hända och har täta kontakter med vårdpersonalen.

Redan vid första besöket på cancerkliniken finns det ofta så kallade kontaktsjuksköterskor som man får träffa och som man sedan har kontakt med under behandlingen. Det finns även kuratorer som man kan prata med och som kan hjälpa till med praktiska saker. Om man behöver kan man få hjälp och stöd av psykiater eller psykolog.

Det finns också ett antal patientföreningar för gynekologisk cancer i landet, där det finns stödpersoner som man kan få tala med. Det går även bra att kontakta Cancerfonden eller Cancerupplysningen.

Behandlingen beror på hur cancertumören utvecklats

Den behandling som man får beror på hur stor cancertumören är och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Om tumören är begränsad till livmoderhalsen kan man bli botad med operation eller strålbehandling. Om tumören växer utanför livmodern kan man inte bli opererad, men man kan fortfarande bli frisk med strålbehandling.

Livmodern opereras bort

Om cancertumören är begränsad till livmoderhalsen är det vanligast att man blir opererad och livmodern tas bort. Innan operationen kan man ibland få behandling med strålning eller cytostatika för att tumören ska krympa så mycket som möjligt.

När man blir opererad tas livmodern bort tillsammans med övre delen av slidan och de lymfkörtlar som finns utanför livmodern. Ibland avlägsnas även lymfkörtlar högre upp i magen. Äggstockarna kan oftast lämnas kvar om man är yngre för att undvika att man kommer i klimakteriet. Om man har fått strålbehandling före operationen har äggstockarna slutat att fungera och då tas de bort.

Allt som tas bort vid operationen skickas till mikroskopisk undersökning på laboratorium. Det brukar ta 3-4 veckor för att få svar.

Snitt eller tillhålskirurgi

Vanligtvis blir man opererad genom ett snitt i magen. Det brukar ta två till fyra timmar och man vårdas efteråt på sjukhuset i upp till en vecka.

Man kan också bli opererad med titthålsteknik, så kallad laparaskopi, som blir allt vanligare. Genom ett litet snitt i naveln förs en kamera in i buken och kopplas till en bildskärm. Läkaren kan sedan operera genom att föra in kirurgiska instrument via ytterligare små hål i bukväggen.

På vissa kliniker kan ett sådant här ingrepp även göras med hjälp av en robot. Efter en laparaskopisk operation kan man oftast gå hem från sjukhuset litet tidigare än efter en vanlig bukoperation.

Efter operationen

Efter operationen brukar man blöda litet från slidan under två till tre veckor. Under den tiden ska man inte använda tampong och duscha istället för att bada. Man ska inte ha samlag på 4-6 veckor.
Innan man lämnar sjukhuset får man en återbesökstid för kontroll och för att få svar på den mikroskopiska undersökningen av livmodern och lymfkörtlarna.

En mindre operation kan spara livmodern

Om man har en liten cancertumör kan man ibland få genomgå en mindre operation för att bevara möjligheten att bli gravid. Operationen, som kallas trakelektomi, innebär att nästan hela livmoderhalsen tas bort, men resten av livmodern sparas. En slags tråd sätts in för att hålla ihop den förkortade livmoderhalsen om man skulle bli gravid.

Ingreppet börjar med att lymfkörtlar i bäckenet tas bort, oftast med titthålsteknik. Lymfkörtlarna undersöks sedan i mikroskop under operationen. Om ingen spridning av cancern finns där, så görs den här begränsade operationen från slidan.

Många sådana operationer har nu utförts. Det anses vara en säker metod, som inte ökar risken för att sjukdomen ska komma tillbaka. Efter operationen går det ofta bra att få barn, men det finns en ökad risk för sent missfall och för tidig förlossning.

Strålbehandling

Om svaret på den mikroskopiska undersökningen visar att cancern är spridd till lymfkörtlar eller att den växer djupt i livmoderhalsen så får man strålbehandling efter operationen, ofta tillsammans med cytostatika för att öka chansen att bli frisk.

Om tumören i livmoderhalsen är stor eller växer utanför livmoderhalsen är inte operation lämplig utan då får man strålbehandling i kombination med cytostatika. Även om tumören är mer utbredd finns det möjlighet att bli botad på det sättet.

Om man inte kan bli opererad för att man till exempel har andra sjukdomar, så kan man också få strålbehandling i kombination med cytostatika för att bli fri från cancern.

Man kan få olika sorters strålbehandling.

Det finns två sortsers strålbehandling. Den ena typen kallas brachybehandling och innebär att strålkällan placeras inne i slidan. Via ett specialinstrument förs ett radioaktivt preparat in i slidan mot tumören. På så sätt får själva cancertumörenen hög stråldos medan strålningen blir svagare mot vävnaden utanför, som då skonas. När strålkällan förs in i slidan är man antingen sövd eller har ryggbedövning. Man kan få behandlingen under olika lång tid, från fem-tio minuter upp till en halvtimme. Mellan varje behandling tas strålkällan ut ur slidan.

Den andra typen, så kallad yttre strålbehandling, får man genom att en apparat utanför kroppen, riktas mot underlivet. Då strålas även omgivande vävnad där det kan finnas cancerceller. Den behandlingen får man i några minuter varje gång, men den upprepas fem dagar i veckan under fem till sju veckor.

Yttre strålbehandling och brachybehandling kombineras oftast, särskilt om man bara får strålbehandling mot sin livmoderhalscancer.

Strålbehandling får man i speciella strålskyddade rum för att inte omgivningen ska påverkas. Det finns hela tiden personal i närheten, som man ser och kan komma i kontakt med. För det mesta ligger man inte inne på sjukhus utan kommer bara dit för behandlingarna.

Behandling med cytostatika

Om man får yttre strålbehandling får man cytostatika vanligtvis en gång i veckan för att öka cancertumörens känslighet för strålning. Andra tillfällen då man kan få cytostatika är före operation för att krympa tumören, eller om sjukdomen kommer tillbaka efter behandling.

Biverkningar

Behandlingarna mot livmoderhalscancer är effektiva, men man kan få en del biverkningar. Vissa besvär får man under eller direkt efter behandlingarna. Andra kan komma lite senare. Ofta finns det god hjälp mot besvären.

Som vid alla operationer finns det till exempel en risk för att få en infektion i såret och blödningar vilket kan gör att det tar extra lång tid att hämta sig efter operationen. Allvarliga komplikationer är ovanliga.

Om äggstockarna måste tas bort innan man har slutat att ha mens, kommer man i klimakteriet i förtid eftersom hormonproduktionen upphör. Då kan man få besvär med blodvallningar, svettningar och torra slemhinnor. Men det finns effektiv hjälp genom hormonbehandling, då man får östrogen.

Besvär under och strax efter strålbehandling är vanligt. Man kan få sveda när man kissar, känna illamående, få diarré och bli trött. Tarmbesvären kan ofta lindras genom att man håller viss diet, till exempel avstår från fet mat. Det finns också läkemedel att ta. Besvären går för det mesta över efter en tid. Om man har problem under längre perioder kan man ta kontakt med en dietist.

Den typ av cytostatika som man får vid livmoderhalscancer gör sällan att man tappar håret, men man kan må illa och bli trött. Eftersom det finns bra behandling blir besvären oftast inte så stora. Men man kan bli känsligare för infektioner eftersom vita blodkroppar och blodplättar kan minska genom att benmärgen påverkats. Man kan då också lättare blöda näsblod. Under behandlingen kontrolleras man därför regelbundet med blodprover och man får information och råd om hur man ska förhålla sig.

Svullna ben

Efter operation eller strålbehandling kan man få något som kallas lymfödem i benen. Risken för det är större om man har fått båda behandlingarna. Benen svullnar på grund av att lymfkörtlar har tagits bort och lymfkärl skadats. Svullnaden kan komma direkt efter behandlingen, men också senare. För att minska besvären kan man använda stödstrumpor. Om man har mycket besvär kan man också få remiss till speciella sjukgymnaster eller lymfterapeuter, för att få lymfmassage. En sådan behandling får man under en begränsad tid, men den kan upprepas om det behövs.

Samlivet

Om äggstockarna tas bort eller bestrålas minskar fuktigheten i slidan precis som efter klimakteriet. Mot sådana besvär kan det hjälpa att använda östrogen i form av kräm eller vagitorier Vid operation förkortas slidan och strålbehandling kan leda till att den blir mindre elastisk. För att förebygga att slidan ska bli trängre är det viktigt att tänja den. Det kan vara bra att börja med att ha sex så snart man återhämtat sig. Man kan också få en dilatator, en vaginalstav, för att själv tänja slidan. Vid både samlag och dilatator är det viktigt att använda glidsalva.

Man ska inte tveka att ta upp frågor kring sex och samliv med sin läkare och kontaktsjuksköterska under behandlingstiden, och inte minst efter att behandlingen avslutats. De kan ge stöd och råd. Om man har särskilda behov kan man få remiss till en sexolog, som finns på vissa kliniker.

Risken för återfall

Risken för att bli sjuk igen är störst under de första tre åren efter behandlingen. Om cancern kommer tillbaka efter en operation finns det goda möjligheter att den då kan behandlas med strålning. På samma sätt kan man bli bra av en operation om man får återfall efter enbart strålbehandling.

Spridd cancer

Om cancern kommer tillbaka i lymfkörtlar eller i andra organ är chansen att bli frisk mycket mindre, men behandling med strålning eller cytostatika kan ge god lindring under lång tid. Om man har ont kan man få hjälp av olika typer av smärtstillande medicin. Man kan också få komma till läkare som är specialiserade på smärta.

Regelbundna kontroller under fem år

Livmoderhalscancer är en allvarlig sjukdom och behandlingarna kan ha varit omfattande och långvariga. Trots att det ofta kan kännas tungt och mycket blir annorlunda efteråt, kan många ändå få tillbaka en god livskvalitet.

Efter en behandling för livmoderhalscancer går man på kontroller regelbundet under fem år. De två första åren har man återbesök var tredje till fjärde månad och därefter två gånger per år. Man får då gå igenom en vanlig gynekologisk undersökning. Om det behövs får man också göra andra undersökningar. Kontrollerna görs för att i tid upptäcka om cancern kommer tillbaka och för att upptäcka eventuella komplikationer, som man kan ha fått av behandlingen.

Tillbaka på jobbet

För den som arbetar kan sjukdomen innebära att man blir sjukskriven en längre tid. Arbetsgivaren är skyldig att underlätta återgången till arbetet och många gånger behöver man få en stegvis rehabilitering.

Att återhämta sig psykiskt

Att gå igenom en cancersjukdom kan även innebära stora påfrestningar psykiskt. Man kan återhämta sig på olika sätt. Vissa vill kanske ofta tala om sjukdomen med sina vänner, andra vill hålla detta till en trängre krets. Det är viktigt att få återhämta sig på det sätt som stämmer med vem man är som person. För många innebär sjukdomen och tiden av behandling att man stannar upp, omvärderar och förändrar saker i sitt liv.

Människor som står nära är ofta ett bra stöd, men det kanske inte alltid räcker. Det kan också vara så att man inte har någon att prata med. På de flesta kliniker där man får behandling för sin livmoderhalscancer, finns det en särskild mottagning för rehabilitering efter cancerbehandling. Där finns team av psykiater, psykologer, sjuksköterskor, kuratorer och dietister. Man kan få individuell samtalsterapi, men det ordnas också gruppaktiviteter som till exempel "Komma igång grupper". Man kan också kontakta Cancerfonden, Cancerupplysningen eller sjukvårdsrådgivningen för att få råd.

För att få kontakt med andra i samma situation och få råd och stöd, kan man även kontakta en patientförening.

På Tema cancer kan man ta del av andras erfarenheter i krönikor, filmer och reportage. Man kan även läsa fakta om till exempel rehabilitering under rubriken Stöd och hjälp.