Organdonation

Allmänt

Allmänt

Många väntar på att få organ

Varje år får närmare 700 svårt sjuka svenskar ett eller flera organ ersatta genom transplantation från en givare. Men antalet donationer i Sverige räcker inte för att fylla behovet för alla de patienter som väntar på transplantation. Varje år dör människor därför att det fattas organ.

Trots att de flesta svenskar är positiva till att donera organ och vävnader efter sin död blir många möjliga donationer inte av. Alltför ofta beror det på att varken vårdpersonalen eller de anhöriga känner till vilken inställning den som avlidit hade till donation. När detta är oklart säger de anhöriga ofta nej.

Viktigt att meddela sin inställning till donation

Transplantationslagen bygger på att varje människa har rätt att själv bestämma om man vill donera eller inte. Har man inte tagit ställning förväntas man vara positiv till donation såvida inte närstående säger nej till donation.

När man har uttryckt sin vilja så är det den som gäller. Om man däremot inte har gjort sin inställning till donation känd så är det de närstående som får tolka den efteråt. Genom att man själv tar ställning till om man kan tänka dig att donera organ och vävnader behöver aldrig närstående hamna i en situation där de måste fatta ett beslut.

Man kan göra sin vilja känd genom att

  • informera sina anhöriga skriftligt eller muntligt
  • fylla i ett donationskort
  • anmäla sig till donationsregistret.

Alla dessa sätt är lika giltiga och man kan också använda flera av dem. Om man ångrar sitt beslut kan man alltid ändra det. Då gäller det sista beslutet.

Sjuka organ eller vävnader byts ut

Genom transplantation kan sjuka organ och vävnader ersättas av friska från en annan människa. De organ som främst transplanteras är njure, lever, hjärta, lunga och bukspottkörtel. I viss mån transplanteras även tunntarm och insulinproducerande celler från bukspottkörteln. Det går även att transplantera vävnader som hud, hornhinna, hjärtklaff och benvävnad.

I Sverige görs cirka 400 njurtransplantationer årligen och cirka 50 hjärttransplantationer. De medicinska resultaten har stadigt blivit allt bättre och när det gäller njurar lyckas de allra flesta transplantationerna. Även de flesta hjärttransplantationer förlänger livet i flera år. Avgörande för om transplantationen ska lyckas är att det nya organet inte stöts bort och att det kan förhindras med rätt medicinering.

Till skillnad från organ behöver inte vävnader vara försörjda med syresatt blod när de tas tillvara. Vävnadsdonation är möjlig när döden konstaterats genom att andning och blodcirkulation har upphört. Det innebär att även personer som avlider på andra ställen än på en intensivvårdsavdelning kan komma ifråga som vävnadsdonatorer. Sjukvården har också längre tid, 48 timmar, på sig att ta till vara vävnader. Vävnader som hornhinna och hjärtklaff kan lagras i vävnadsbanker.

Vilka behöver byta ut organ?

En svår infektion kan exempelvis förändra njurarnas funktion så mycket att man drabbas av urinförgiftning. Med hjälp av dialys kan kroppen renas från farliga ämnen, men man mår oftast mycket bättre om man får en frisk njure transplanterad.

Om man har hjärtfel eller en hjärtsjukdom kan hjärttransplantation eller transplantation av en hjärtklaff vara den enda möjligheten att överleva. Transplantation av lungor eller lever kan bli aktuellt vid exempelvis vissa medfödda svåra sjukdomar och vid en del cancerformer.

Vem kan donera organ?

De allra flesta människor i Sverige har förutsättningar att bli donatorer och det finns vanligtvis inga åldersgränser. Ingen behöver därför avstå från att anmäla sin vilja att donera organ och vävnader på grund av ålder, levnadsvanor eller eventuella sjukdomar. Sjukvården gör en noggrann individuell medicinsk bedömning av alla som blir aktuella för donation.

Fäll ihop

Donation när givaren lever

Donation när givaren lever

Ingen större risk att donera en njure

Det är medicinskt fullt möjligt att transplantera vissa organ, främst njurar, och vävnader utan att den levande person som är donator utsätts för några större risker. Man klarar sig till exempel med bara en njure genom att den man har kvar blir större och ökar sin funktion.

I vissa fall kan man donera en del av sin lever till en familjemedlem. Levern växer då delvis ut igen.

Risken att organen ska stötas bort minskar om mottagaren och givaren har liknande immunsystem, vilket är vanligt hos släktingar. Men det kan också gå bra när till exempel en maka donerar ett organ till sin make. Numera är metoderna för att klarlägga immunsystemens egenskaper så bra att man i förväg vet vilka chanserna är för att transplantationen ska lyckas.

Muntligt eller skriftligt tillstånd

Innan en levande person kan bli givare görs noggranna undersökningar för att ta reda på om det är lämpligt. Det finns också vissa bestämmelser som begränsar möjligheten att donera organ när man lever. Man får inte donera

  • biologiskt material som man inte kan återbilda i kroppen eller organ som inte finns i dubbel uppsättning
  • när ingreppet kan innebära allvarlig fara för ens liv eller hälsa
  • om man är minderårig.

I ett fåtal fall görs undantag så att personer som inte är myndiga, som minderåriga och personer med psykisk utvecklingstörning, får donera organ och vävnader. Det får bara ske om givaren är släkt med mottagaren och det inte är medicinskt möjligt att ta organ från någon annan.

Om det gäller material som återbildas, till exempel benmärg, räcker det att givaren muntligt godkänner donationen. Om det gäller organ som inte återbildas måste givaren ge ett skriftligt medgivande. Det gäller också om ingreppet medför stor skada eller är mycket obehagligt för givaren.

Förbud mot att sälja och köpa organ

Det är förbjudet att sälja och köpa organ och det gäller i de flesta länder. Det är känt att sådant förekommer på en del håll i världen där fattiga människor känner sig tvingade att sälja till exempel sin ena njure till njursjuka patienter som kan betala. Däremot har en levande givare i Sverige rätt till ersättning för de merkostnader som uppkommer i samband med operationen.

Fäll ihop

Donation efter döden

Donation efter döden

Dödsbegreppet total hjärninfarkt

Enligt svensk lag används total hjärninfarkt som dödsbegrepp. Det innebär att en människa är död då hjärnans samtliga funktioner har fallit bort totalt och hjärnan aldrig har möjlighet att fungera igen på grund av att blodcirkulationen till hjärnan helt har upphört.

De allra flesta människor i Sverige dör genom att hjärtat stannar, vilket gör att blodcirkulationen till hjärnan upphör och man får total hjärninfarkt efter några minuter. Under förutsättning att orsaken till hjärninfarkten är känd, ställs inför organdonation diagnosen total hjärninfarkt med full säkerhet genom två läkarundersökningar med minst två timmars mellanrum.

Det finns ingen risk att vårdpersonalen inte gör allt för att rädda ens liv på grund av att man anmält sig som donator. Frågan om donation blir aktuell först när en person avlidit, och innan dess får vårdpersonalen inte söka efter uppgifter om personens inställning till donation.

Få möjliga organdonationer efter dödsfall

Om organ ska kunna transplanteras efter ett dödsfall krävs att personen har avlidit i en total hjärninfarkt under vård med respirator på en intensivvårdsavdelning. Eftersom bara ett mycket litet antal av alla som dör avlider på detta sätt, innebär det att antalet möjliga organdonatorer i Sverige för närvarande är omkring 250–300 per år. Ett sätt att öka antalet möjliga organdonationer anses vara att förbättra sjukvårdens rutiner när det gäller donationer.

Avlidna som inte kan donera organ kan ofta donera vävnader. Varje år genomförs cirka 1 000 vävnadstransplantationer i Sverige. Hornhinnetransplantationer förhöjer varje år livskvaliteten för omkring 500 personer med allvarliga ögonsjukdomar.

Fäll ihop

Att meddela sin inställning

Att meddela sin inställning

Man bestämmer själv

Transplantationslagen bygger på att varje människa själv har rätt att bestämma om man vill donera eller inte. Däremot kan man inte bestämma vem organen eller vävnaderna ska doneras till. Det beslutas av läkare och grundas på det medicinska behovet hos de patienter som väntar på donation.

Ingen kan i förväg veta om man själv kan bli donator. Det man kan göra är att medan man lever meddela sin inställning till att donera organ och vävnader. Om man inte gjort det förutsätts man vilja donera och kan bli aktuell som donator under förutsättning att de närstående inte motsätter sig det. Om de anhöriga har olika uppfattningar om vilken inställning man hade får transplantation inte utföras. Organ eller vävnader får inte heller transplanteras om det inte går att nå anhöriga.

Olika sätt att meddela hur man vill ha det 

Man kan tydligt meddela sin inställning till organ- och vävnadsdonation genom att

  • informera sina anhöriga
  • fylla i och bära ett donationskort
  • anmäla sig till donationsregistret.

Alla tre sätten är lika giltiga.

Om man vill donera ska man även meddela om donationen omfattar transplantation och annat medicinskt ändamål eller enbart transplantation. Det är möjligt att undanta organ eller vävnader som man inte vill donera. "Annat medicinskt ändamål" innebär i första hand medicinska forskningsprojekt som alltid har godkänts av en etisk kommitté. Sådana forskningsprojekt arbetar till exempel med att få fram bättre behandling av diabetes och kan behöva mindre vävnads-, blod- och cellprover.

Ett donationskort kan man hämta på apotek eller vårdcentraler. Kortet ska man förvara tillsammans med sina identitetshandlingar, förslagsvis i plånboken. På donationskortet kryssar man för sitt ja eller nej till organdonation. Man kan också anmäla sig till donationsregistret och meddela hur man vill ha det.

Donationskort och donationsregister kontrolleras

När man har dött på ett sjukhus och det kan bli fråga om organdonation tar ansvariga läkare reda på om det finns förutsättningar för det. Det görs genom samtal med anhöriga, kontroll av eventuellt donationskort och sökning i donationsregistret.

Den vilja man har uttryckt är det som gäller när man har avlidit. Anhöriga kan inte motsätta sig donation om man har gett sitt medgivande när man levde. Anhöriga kan inte heller ge tillstånd om man har sagt nej till donation.

Har man inte tagit ställning förväntas man vara positiv till donation, men de anhöriga har då rätt att motsätta sig ingreppet. Om man inte är myndig får vårdnadshavaren ta ställning i donationsfrågan.

Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2011-01-17
Redaktör:

Ingemar Karlsson Gadea, 1177 Vårdguiden

Manusunderlag:

Texten är framtagen i samarbete med Donationsrådet.

Granskare:

Ulla Lönnqvist-Endre, jurist, tidigare förbundsjurist på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Stockholm