Samhällsstöd till barn med funktionsnedsättning

Enligt Socialstyrelsen betyder funktionsnedsättning att man har nedsatt förmåga att fungera fysiskt, psykiskt eller intellektuellt. En funktionsnedsättning uppstår till följd av en medfödd skada eller en skada som man får till exempel efter en olycka eller sjukdom. Funktionsnedsättningar kan man ha under en period eller för alltid.

Funktionshinder och funktionsnedsättning är två olika saker. En funktionsnedsättning kan vara mer eller mindre begränsande beroende på vilka funktionshinder man upplever. Funktionshinder uppstår i mötet med omgivningens förväntningar och förutsättningar.

Om det finns förväntningar på att man ska klara av att samarbeta får man ett funktionshinder om man har svårt att samspela med andra. Om det bara finns trappor i ett hus uppstår ett funktionshinder om man inte kan gå i trappor. Om det finns en hiss i huset har man inget funktionshinder längre.

Funktionsnedsättningar kan grupperas på följande sätt:

• Fysisk funktionsnedsättning innebär svårigheter att använda, styra, balansera och koordinera huvud, bål, armar och ben. Vanligen delas dessa in i fin- eller grovmotorisk funktionsnedsättning. Exempel på en sådan kan vara en cerebral pares orsakad av en hjärnskada eller en fosterskada som till exempel ryggmärgsbråck.
• Psykisk (neuropsykiatrisk) funktionsnedsättning innebär svårigheter som bland annat påverkar barnets sociala samspel. Barnet kan till exempel ha svårt att läsa av och tolka andra människors känslor, ha svårt att koncentrera sig och att reglera den egna aktivitetsnivån. Till denna grupp räknas till exempel autismspektrumstörning (ASD) samt Attention Defecit Hyperactivity Disorder (ADHD).
• Intellektuell (kognitiv) funktionsnedsättning innebär svårigheter att ta emot, bearbeta och förmedla information, vilket betyder att det krävs längre tid för att förstå och lära sig saker.

Det finns flera olika ord som används för att beskriva samma slags funktionsnedsättning. Exempelvis används psykisk i stället för neuropsykiatrisk och kognitiv i stället för intellektuell. Ibland används också begreppet utvecklingsstörning istället för kognitiv funktionsnedsättning. De olika begreppen har inte heller exakt samma innehåll. Det är vanligt att barnet har fler än en funktionsnedsättning. Ett barn med en hjärnskada kan till exempel ha både fysisk och kognitiv funktionsnedsättning.

Som förälder till barn med funktionsnedsättning har man laglig rätt att få hjälp och stöd från samhället för att barnet ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.

Det kan vara BVC eller skolan som tillsammans med föräldrarna upptäcker att barnet har en funktionsnedsättning. BVC hänvisar barnet till barnläkare, barnpsykolog eller primärvårdsläkare som ställer diagnos. Skolan hänvisar ofta till en skolpsykolog eller till BUP för att utreda barnet. Båda vårdnadshavarna måste lämna samtycke för att en utredning ska bli möjlig.

Vilket stöd familjen har rätt till beror på vilken funktionsnedsättning barnet har och hur mycket den påverkar barnets vardag. Det är både kommunen och landstinget där barnet bor som ansvarar för att ge stöd. Som förälder kan man alltså söka stöd både i kommunen och i landstinget.

Lagarna som styr vilket stöd man har rätt till och vem som ska erbjuda det är framför allt:

• hälso- och sjukvårdslagen, HSL
• socialtjänstlagen, SoL
• lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS
• skollagen

Stöd enligt hälso- och sjukvårdslagen, HSL, behöver man som förälder inte söka åt sitt barn. Landstinget har skyldighet att erbjuda de insatser som man har behov av. Läkaren som har ställt diagnos remitterar barnet till barnhabiliteringen. I vissa landsting finns habiliteringen på barnkliniken på sjukhuset. I andra landsting har habiliteringen egna lokaler. Habilitering går ut på att ge bästa möjliga funktion i alla delar av barnets liv.

Habilitering omfattar bland annat medicinska insatser, anpassning av hemmiljön, hjälpmedel, teckentolktjänst samt stöd för att främja motorisk, språklig, psykisk och pedagogisk utveckling.

Habiliteringen är ofta organiserad som en enhet med tillgång till läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, kuratorer, dietister och specialister på fritid och drama. Kuratorn hjälper ofta familjen att fylla i vissa ansökningar till exempel ansökan om vårdbidrag. Vårdbidrag söker man hos försäkringskassan.

Inom de flesta av Sveriges landsting och regioner är habiliteringen för barn med rörelsehinder integrerad med den för barn med utvecklingsstörning. Organisationen kan se olika ut i olika landsting. Ofta finns det flera habiliteringsteam i varje landsting för att underlätta samarbete kring barnet med till exempel skola, socialtjänst och försäkringskassa.

Kommunen och socialtjänsten där barnet bor har ansvar för att ge stöd till barn med funktionsnedsättning. Det är socialtjänstlagen, SoL, som styr socialtjänstens verksamhet. Målet med stöd enligt SoL är att familjen ska uppnå en så kallad skälig levnadsnivå.

Stöd enligt SoL söker man hos socialtjänsten. Biståndshandläggaren ta efter ansökan kontakt för att boka ett möte och göra en uppskattning av familjens behov av hjälp. Biståndshandläggaren utreder och beslutar sedan om man har behov av det stöd som man har sökt. Man har alltid rätt att få sin ansökan prövad och en individuell prövning ska göras.

Man kan bland annat söka så kallat bistånd till livsföringen. Med bistånd till livsföringen menas bland annat ledsagar- och avlösarservice, korttidsboende, kontaktperson och boende med särskild service för barn med funktionsnedsättning. Det kan också vara kostnader för hemutrustning och resor.

Målet med stöd enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är att barnet ska kunna leva som andra. Stöd enligt LSS är alltså mer omfattande än det stöd som barn kan få genom annan lagstiftning som socialtjänstlagen, SoL, eller hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Stöd enligt LSS söker man hos LSS-handläggaren i kommunen och i landstinget där barnet bor.

För att ett barn ska omfattas av LSS ska någon av följande beskrivningar gälla:

• En utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd.
• Andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Om ett barn stämmer in på någon av beskrivningarna ovan kan man ha rätt till flera olika stödinsatser. Det är LSS-handläggaren som avgör vilka insatser man får. Varje barn som har stöd enligt LSS har också rätt att få en individuell handlingsplan där alla stödinsatser ska samordnas.

Stöd enligt LSS kan innebära:

• Rådgivning och personligt stöd från experter. Oftast är det landstingens habiliteringscenter som erbjuder detta stöd. Stödet ges till exempel av habiliteringsläkare, psykolog, sjukgymnast och logoped.
• Personlig assistent. Kommunen kan erbjuda en personlig assistent till barnet. Man kan också ansöka om ekonomisk ersättning för personlig assistens. Så kallad assistentersättning söker man hos försäkringskassan.
• Ledsagarservice. Innebär personligt stöd för att barnet exempelvis ska kunna besöka vänner eller läkare och delta i fritidsaktiviteter.
• Kontaktperson. Kan vara en jämnårig person eller äldre som tar med barnet på aktiviteter utanför hemmet.
• Avlösarservice i hemmet. Avlösarservice ska kunna fås både som en regelbunden insats och för situationer som inte kan förutses. Den ska vara tillgänglig alla tider på dygnet.
• Korttidsvistelse utanför hemmet. Korttidsvistelse är till för att ge den enskilde möjlighet till rekreation och miljöombyte eller för att ge anhöriga tillfälle till avlösning. Korttidsvistelse kan ordnas i korttidshem, i en annan familj eller på något annat sätt till exempel läger- eller kolonivistelse.
• Korttidstillsyn för skolungdom över tolv år. Skolungdom över 12 år ska kunna få tillsyn före och efter skoldagen samt under skolloven.
• Boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och ungdom. Barn och ungdomar som inte kan bo hos sina föräldrar kan ha rätt att bo i en annan familj eller i en bostad med särskild service. Detta ska vara ett komplement till föräldrahemmet både för barn som kan bo hos föräldrarna en del av tiden och för dem som inte alls kan bo hemma med sin familj.

Enligt skollagen har skolan skyldighet att ge barn som behöver det särskilt stöd för sin utveckling. Stödet ska ges utifrån barnets egna behov och förutsättningar. Om stödet inte kan ges i den vanliga förskolan och grundskolan ska kommunen erbjuda barnet plats i särskilt anpassade skolformer.

Om barnet har två vårdnadshavare gäller att båda vårdnadshavarna ska samtycka till att barnet genomgår en utredning. Om utredningen visar att barnet har rätt till exempelvis särskoleundervisning är det vårdnadshavarna som gemensamt bestämmer om barnet ska gå i särskola eller inte.

Förskola

Barn med behov av särskilt stöd har precis som andra barn rätt att få plats i en förskola. Det är förskolan som har ansvar för barn i förskoleåldern. Stödet ska i första hand ges i gruppen som barnet tillhör. Det finns även förskolor som är särskilt anpassade för barn med funktionsnedsättning.

Grundskola och gymnasium

Om barnet är i skolåldern och skolans personal, barnet, barnets vårdnadshavare eller någon annan signalerar att barnet kan behöva särskilt stöd ska rektorn på skolan se till att behovet utreds.

Om utredningen visar att eleven behöver särskilt stöd ska rektorn se till att ett åtgärdsprogram utarbetas. I programmet ska det stå vilka behov barnet har, hur de ska tillgodoses samt hur åtgärderna ska följas upp och utvärderas.

Barnet och barnets vårdnadshavare ska ha möjlighet att vara med när ett åtgärdsprogram tas fram.

Grund- och gymnasiesärskolan

Grund- och gymnasiesärskolan är till för barn med betydande och bestående kognitiva funktionsnedsättningar.

Undervisningen liknar grundskolans, men med fler praktiska ämnen. En individuell studieplan upprättas för varje barn. Därför varierar också arbetssätten. Barnen får längre inlärningstid än i grundskolan och arbetstakten är långsammare. Undervisningen i svenska och matematik har en central plats, ofta integrerade i praktiska ämnen.

Frågan om en elev ska tas emot i grundsärskolan prövas av barnets hemkommun. Ofta på initiativ från skolan. Beslutet ska grunda sig på en utredning som omfattar en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning. Utredningen ska ske i samråd med barnets vårdnadshavare.

Särskoleundervisning kan organiseras i särskoleklass eller genom att barnet integreras i en grundskoleklass och får specialanpassad undervisning där.

Den obligatoriska särskolan består av nio årskurser i antingen grundsärskolan eller träningsskolan. Träningsskolan är tänkt för elever som inte kan gå i grundsärskolan.

Träningsskola

Träningsskolans kursplan är mindre teoretiskt inriktad än grundsärskolans. Det innebär att den är mer praktiskt orienterad utifrån fem ämnesområden (kommunikation, estetisk verksamhet, motorik, vardagsaktivitet och verklighetsuppfattning). Det är vanligt att elever i träningsskolan har flera funktionsnedsättningar. Undervisningen är därför mycket individuellt anpassad.

Specialskola

De flesta hörselskadade och nästan alla synskadade och rörelsehindrade barn får sin undervisning i grundskolan. Döva och hörselskadade barn kan också få gå i specialskolan. Även barn som är synskadade och har ytterligare funktionsnedsättningar samt barn med grav språkstörning kan gå i specialskolan.

Specialskolan har tio årskurser och ska så långt som möjligt motsvara den utbildning som ges i grundskolan. Det finns också specialskola för hörselskadade och döva barn med utvecklingsstörning.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och socialtjänstlagen (SoL) är så kallade rättighetslagar. Det betyder att man kan överklaga myndigheternas beslut till domstol. Om socialtjänsten i kommunen där man bor har fattat ett beslut som man inte är nöjd med kan man överklaga beslutet till förvaltningsrätten. Får man avslag där kan man överklaga till kammarrätten och i sista hand till Högsta förvaltningsdomstolen. Även försäkringskassans beslut överklagas till förvaltningsrätten.

I beslutet som man får av biståndshandläggaren eller LSS-handläggaren står det hur man gör för att överklaga.

Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet och ska se till att kommunerna och landstingen följer lagarna som styr deras verksamheter. Till Socialstyrelsen kan man vända sig om man har synpunkter på hur landstinget eller kommunen där man bor följer lagarna.