Höftledsluxation hos nyfödda

Medfödd instabilitet i höftlederna beror på en ökad elasticitet i ledkapseln eller på att ledpannnan är för grund.

Det är ett ovanligt tillstånd men är vanligare hos flickor än hos pojkar. Drygt hälften av alla barn med höftledsinstabilitet föds med ena eller båda höftlederna ur led, höftledsluxation. Hos övriga är leden så ostadig att den lätt kan komma ur sitt normala läge.

Risken för att barnet ska få höftledsluxation är större vid sätesförlossning. Det är också vanligare hos förstfödda än bland nästkommande barn i syskonskaran.

Några av de barn som har höftledsinstabilitet har något syskon, kusin eller annan nära släkting som har behandlats för medfödd höftledsinstabilitet, vilket betyder att det finns en viss ärftlighet.

Alla barn som föds i Sverige undersöks av en barnläkare inom de två första dygnen. Barnläkaren undersöker höftledernas stabilitet och remitterar de barn som har ostadiga höftleder till en ortoped för behandling.

Undersökningen kan upplevas brutal när man ser på som förälder, men den utförs utan stor kraft. Det kan kännas obehagligt för barnet när någon håller i benen, men det gör inte ont.

Det kan kännas jobbigt att barnet måste genomgå undersökningar redan de första dygnen i sitt liv, men det är viktigt att eventuella sjukdomstillstånd upptäcks tidigt. Behandlingen blir då skonsammare och slutresultatet bättre.

Om instabiliteten är mycket liten och leden inte kan fås ur läge görs ibland en ultraljudsundersökning av höftlederna. Om leden ligger rätt och det inte finns någon eller bara en liten instabilitet behövs ingen behandling.

Det är viktigt att höftlederna undersöks under de första levnadsdygnen när barnens leder är mjuka. Då är det lättare för läkaren att upptäcka instabiliteten och kunna ställa diagnos.

Barn som adopterats från andra länder genomgår höftledsundersökning vid rutinkontroller på BVC.

Den vanligaste behandlingen är att barnet får ligga i grodställning i en så kallad von Rosenskena i sex till tolv veckor. Hur länge det blir beror på hur ostadig leden är. Skenan sätts direkt på kroppen och blöja och kläder sätts utanpå.

Endast utbildad personal ska sätta på skenan så att den sitter rätt. Man får inte ta barnet ur skenan och lägga tillbaka barnet, eftersom det finns risk att skenan då inte kommer att sitta riktigt och lårbenet inte ligger rätt i höftleden. Barnet brukar få komma till ortopedkliniken en gång i veckan för att få bada, och för att läkaren ska kunna kontrollera att skenan passar. När barnet växer får skenan bytas till en större.

Von Rosenskenan är formbar och viks till så att den passar barnets kropp.

Praktiska råd

• Man får använda en storlek större kläder än annars för att skenan ska få plats. Det är bra med kläder som är lätta att ta av och på.
• Vid amning underlättar det om man sitter eller halvsitter med barnet i famnen istället för att ligga ner.
• Barnet kan åka i bilbarnstol förutsatt att benen, som ju hålls utvikta i höftlederna av skenan, får plats i stolen.

Efter avslutad behandling görs en uppföljning då läkaren kontrollerar höftledens läge vid en kroppsundersökning. Ofta röntgas också höftleden, till exempel vid fyra och tolv månaders ålder. Anledningen till att barnet inte röntgas redan då det är nyfött är att skelettet innehåller för lite kalk för att det ska gå att se säkert hur lårbenet ligger i höftleden.

När skenan tagits bort permanent ligger barnet med benen utvikta, men efterhand så rättar det till sig av sig själv. Man ska alltså inte tänja och försöka få ihop benen och barnet ska inte få sjukgymnastik.

Barnets motoriska utveckling påverkas eller fördröjs inte av behandling med skena i nyföddhetsperioden. Det finns inte heller något som tyder på att barn tar skada känslomässigt eller utvecklas på något negativt sätt på grund av skenan.

Trots att alla barn undersöks på BB händer det att tillståndet upptäcks först senare. Det kan bero på att höftleden inte var instabil den första tiden när barnet undersöktes på BB.

När barnet blivit någon månad gammalt, stabiliseras ledkapselvävnaden, och då är det svårare att upptäcka instabiliteten. Läkaren på barnavårdscentralen undersöker därför om barnets ben är olika långa eller om barnet har minskad rörlighet i höftleden, framför allt om det är svårt att vika benet utåt. Dessa är sena tecken på att höftleden inte ligger rätt. De allra flesta barn som får diagnosen höftledsluxation sent diagnostiseras ändå före ett års ålder, vilket brukar ge ett bra slutresultat.

Med ett häftsträck hålls benet stabilt
med hjälp av en liten tyngd.Barnet brukar i dessa fall få ligga i häftsträck en tid. Då får det ligga på rygg i en säng med en speciell ställning som håller benet stabilt. Ett litet ingrepp brukar göras då stramande senor i ljumsken förlängs, därefter läggs höftleden på plats och barnet får ha höftgips i upp till sex månader. Tiden som benet får ligga fixerat blir längre än om barnet läggs i skena direkt efter födelsen. Om höftleden inte kan läggas på plats behöver barnet opereras.

Prognos

Ju yngre barnet är när det får diagnosen, desto bättre brukar slutresultatet bli, speciellt om tillståndet upptäcks redan på BB. Då blir det nästan alltid ett bra resultat utan några framtida komplikationer.

Om höftleden förblir ur led medan barnet växer upp leder det till en vaggande gång, så kallad ankgång, om båda höftlederna är ur led, och hälta om endast den ena höftleden är ur led.

I småbarnsåldern och under uppväxten brukar barnet inte ha smärtor, men efterhand börjar det göra mer eller mindre ont på grund av att leden har lämnat sitt normala läge.

Olika typer av operationer kan göras om tillståndet upptäcks sent, men gemensamt för alla är att resultatet är sämre och operationerna mer omfattande ju äldre barnet är när operationen görs.