Blodpropp i benet

Skriv ut
Skriv ut

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Om man får en blodpropp levrar sig blodet och bildar en propp inuti ett blodkärl. Proppen gör det svårare för blodet att passera genom blodkärlet. En propp som upptäcks och behandlas tidigt är oftast inte farlig, men blir den större kan den hindra blodcirkulationen allvarligt. Blodproppar är vanligast i benen och börjar ofta i ett blodkärl i ena vaden. Det är mycket ovanligt med blodpropp i båda benen samtidigt.

Se även "Blodpropp i lungan"

Symtom

Vanliga symtom är att

  • vaden svullnar och blir varm, ibland även rodnad eller missfärgad
  • benet kan kännas tungt
  • det värker i benet framför allt när man går och använder sin vadmuskel
  • vaden är öm och spänd om man klämmer på den
  • ytliga blodkärl på benet kan synas tydligare och kännas ömma
  • man kan ha lätt feber

Behandling

För att undvika blodproppar i benen är det viktigt att röra på benen så gott man kan även om man är sängliggande eller sitter. Att sluta röka och gå ner i vikt kan minska risken för att få blodproppar.

Blodproppar måste behandlas av läkare och vanligtvis får man ta blodförtunnande läkemedel. Behandlingen hjälper kroppen att lösa upp proppen så att blodkärlet öppnas igen och dessutom minskar risken för nya proppar.

Om man har en blodpropp i benet får man ofta använda stödstrumpa både under tiden man får behandling och efteråt.

När ska man söka vård?

Om man tror att man har fått en blodpropp ska man söka vård direkt på en vårdcentral eller akutmottagning.

Visa mer

Vad är en blodpropp i benet?

Vad är en blodpropp i benet?

  • Blodpropp i ben

    Blodproppar är vanligast i benen. Klicka på bilden för att få större format och mer information.

    Mer information
    blodpropp i ben

    När man får en blodpropp, så kallad trombos, levrar sig blodet och bildar en propp inuti ett blodkärl (1). Proppen gör det svårare för blodet att passera genom blodkärlet. Blodproppar är vanligast i benen, och börjar ofta i vaderna. Proppar kan någon gång bildas också på andra ställen i kroppen, till exempel i armarna, men det är inte alls lika vanligt.

    Det finns två olika sorters blodkärl, vener (blå på bilden) och artärer. Artärerna leder blodet från hjärtat och ut i kroppen, medan venerna leder tillbaka blodet till hjärtat igen. Det finns djupa vener, som löper i musklerna, och ytliga, som går ytligt under huden. Blodproppar bildas oftast i de djupa venerna i vadmusklerna. En sådan blodpropp kallas djup ventrombos. Blodproppar som bildas i benens eller bäckenets vener kan lossna (2) och följa med blodet och fastna i ena eller båda lungorna.

Kroppens skydd mot blödningar

Blodet har förmåga att levras, koagulera, för att stoppa blödningar. När ett blodkärl brister klumpar blodplättarna, de så kallade trombocyterna, i blodet ihop sig och fäster sig på den skadade kärlväggen. Det bildas en plugg som hejdar blödningen. Blodplättarna släpper ifrån sig ämnen som dels lockar till sig fler blodplättar, dels gör så att blodet levras. På så sätt förstärks pluggen. När kärlväggen har reparerats ser andra ämnen i blodet till att koagulationen inte fortsätter, och blodproppen löses upp igen. Det här är något som ständigt pågår i kroppen och som skyddar mot blödningar.

När man får en blodpropp, så kallad trombos, levrar sig blodet och bildar en propp inuti ett blodkärl, men löses inte upp igen som den ska. Proppen gör det svårare för blodet att passera genom blodkärlet. Blodproppar är vanligast i benen, och börjar ofta i vaderna. Proppar kan någon gång bildas också på andra ställen i kroppen, till exempel i armarna, men det är inte alls lika vanligt. Ibland kan proppar som bildas i benen eller bäckenet lossna och följa med blodet och fastna i ena eller båda lungorna. 

Så bildas en blodpropp

Ibland kan blodproppar börja växa till allt eftersom fler och fler blodplättar fastnar vid exempelvis en skada på ett blodkärl. När även andra blodkroppar fastnar i anslutning till blodplättarna blir proppen större och blodcirkulationen genom kärlet långsammare. Till slut kan blodkärlet bli helt tilltäppt av det stelnade blodet.

Blodproppar kan också bildas utan att blodkärlet har skadats. Det kan hända till exempel om blodets sammansättning förändras eller om blodflödet är långsammare än vanligt. Då kan blodplättar börja fästa sig vid ojämnheter i kärlväggen. I venerna bildas de allra flesta blodpropparna i venklaffarna, en sorts ventiler som hindrar blodet från att rinna baklänges.

Blodproppar bildas oftast i benets vener

Det finns två olika sorters blodkärl, vener och artärer. Artärerna leder det syresatta blodet från hjärtat och ut i kroppen, medan venerna leder tillbaka det syrefattiga blodet till hjärtat och lungorna för syresättning igen. Det finns djupa vener, som löper i musklerna, och ytliga, som går ytligt under huden.

I venerna bildas de allra flesta blodpropparna i venklaffarna, en sorts ventiler som hindrar blodet från att rinna baklänges.

En blodpropp, så kallad trombos, bildas oftast i de djupa venerna i vadmusklerna. En sådan blodpropp kallas djup ventrombos, och förkortas ibland DVT.

Eftersom flödet av blod från benet hindras av blodproppen, pressas vätska från blodet ut i vävnaderna runt venen och gör att underbenet eller ibland hela benet svullnar och gör ont. Benet gör ont även eftersom vävnaderna får brist på syre när blodflödet hindras av proppen.

Proppar kan någon gång bildas också på andra ställen i kroppen, till exempel i armarna, men det är inte alls lika vanligt.

Andra typer av blodproppar

Blodproppar som har bildats i vänstra delen av hjärtat eller i halsens pulsådror kan också följa med blodet, men inte via venerna. Den här typen av blodproppar följer i stället med de så kallade artärerna, det vill säga de blodkärl som leder blodet från hjärtat och ut i kroppen.

De kan orsaka stroke om de fastnar i hjärnans blodkärl, eller hjärtinfarkt om de fastnar i de små blodkärl som förser hjärtmuskeln med syrerikt blod. De kan också fastna i artärer som går till tarmarna eller benen, men de kan aldrig komma till lungorna.

Det finns också tromboflebiter, de kallas också ytliga blodproppar. Det innebär att man har en inflammation och ibland även en propp i en ytlig ven. Det kan kännas som en liten, öm förhårdnad alldeles under huden. Tromboflebiter är i sig ofarliga, men kan i vissa fall sprida sig till de djupa venerna på övre delen av lårets insida och öka risken för blodproppar där. Det är vanligare att man får tromboflebiter om man har åderbråck eftersom det är samma ytliga blodkärl som då drabbas.

Proppen kan följa med blodet till lungorna

En djup venpropp som upptäcks och behandlas tidigt är oftast inte farlig och ger inga bestående problem. En blodpropp i underbenets vener som inte behandlas och som växer sig större, är däremot svårare att behandla och kan hindra blodcirkulationen allvarligt. En blodpropp i en ven kan bli flera decimeter lång. En sådan blodpropp i vaden kan öka i storlek och så småningom nå upp till lår- och bäckenvenerna.

Blodproppar som bildas i benens eller bäckenets vener kan lossna och följa med blodet och fastna i ena eller båda lungorna. Plötslig andnöd, hosta eller håll i sidan av bröstet när man andas kan tyda på att en blodpropp följt med blodet till lungorna och fastnat.

Hur vanligt är blodpropp i benet?

I Sverige får fler än tiotusen personer varje år behandling för proppar i venerna. Många gånger hittar man inte någon förklaring till varför det bildas blodproppar. Om man en gång har haft en blodpropp i ben eller lunga har man lättare att få det igen. Det kan till exempel bero på att man har en sjukdom som gör att man lättare får blodproppar, eller att man har rester av en tidigare propp som hindrar blodflödet eller gör att kärlväggen är ojämn.

Fäll ihop

Vad beror blodpropp i benet på?

Vad beror blodpropp i benet på?

Varför får man en blodpropp i en ven?

Man kan få en blodpropp i venerna av många olika orsaker, till exempel efter

  • operationer i buk och bäcken, speciellt efter tumöroperationer
  • olycksfall, speciellt vid benbrott som kräver gips och minskar rörligheten
  • höftleds- och knäledsoperationer
  • sängliggande under flera dagar utan att vadmusklerna används regelbundet
  • stillasittande, exempelvis vid långa resor
  • p-piller, graviditet och förlossningar.

Vid operationer och olycksfall sker många förändringar i kroppen som bland annat gör att blodet levrar sig lättare än vanligt. I kombination med att man ligger stilla under, och kanske även efter, operationen eller skadan ökar risken för att få en blodpropp.

Att man lättare råkar ut för proppar i venerna efter en förlossning beror framför allt på hormonförändringar. Om ett blodkärl skadas vid förlossningen kan risken för blodproppar också öka.

Vissa får proppar lättare än andra

Man har ökad risk att få en blodpropp i venerna om man

  • har en infektion
  • är äldre än 65 år
  • är gravid
  • är kraftigt överviktig
  • är rökare
  • har cancer, särskilt vid operationer eller om man behandlas med cytostatika
  • har onormalt många blodkroppar
  • använder p-piller eller andra läkemedel som innehåller östrogen.

Om man inte rör på sig och använder vaderna blir blodcirkulationen i benen långsammare, och det gör att blodproppar bildas lättare.

Blodproppar i venerna kan bildas lättare om man har rubbningar i blodets förmåga att levra sig eller lösa upp proppar. Här kan ärftlighet spela en roll.

Fäll ihop

Hur kan man minska risken för blodpropp i benet?

Hur kan man minska risken för blodpropp i benet?

Bra att röra på benen

För att undvika blodproppar i venerna i benen är det viktigt att man använder sina vadmuskler genom att röra sig så gott man kan. När man inte använder sina vadmuskler blir det sämre blodflöde i benet och därmed svullnad. Detta gäller vare sig man ligger, sitter eller står.

Det är bra att promenera. Om man är sängliggande kan man försöka trampa med fötterna, vifta med tårna och röra på benen flera gånger varje dag. Vadmusklernas sammandragningar pressar ihop venerna och hjälper till att föra blodet i riktning mot hjärtat.

Om man sitter stilla länge till exempel under en flygresa, är det bra om man regelbundet rör på och trampar med fötterna. Ännu bättre är att gå omkring lite i planet, om man har möjlighet till det. Man kan också använda stödstrumpor för att förebygga blodproppar när man sitter stilla under lång tid, till exempel vid resor. Stödstrumpor kan köpas receptfritt på apotek eller i affärer som säljer olika typer av hjälpmedel. Man ska alltid fråga försäljaren om råd angående storleken.

Har man en ökad risk för att få blodpropp kan man i vissa fall, till exempel inför en längre flygresa, få en spruta med förebyggande läkemedel. En sådan spruta får man efter samråd med läkare.

Om man slutar röka och går ner i vikt kan man sannolikt på sikt minska risken för att få blodproppar i venerna.

Mediciner och speciella stödstrumpor förebygger nya proppar

Inför större operationer brukar man få mediciner som motverkar att blodproppar bildas efter operationen. Behandlingen kan börja redan kvällen före operationen och sedan fortsätta under några dagar. Ibland kan man behöva ta blodförtunnande medcin i upp till en månad, till exempel efter en höftledsoperation.

Man kan även använda speciella stödstrumpor efter en operation, både natt och dag. Strumporna förstärker den pumpeffekt som vadmusklerna har när de drar ihop sig. Det finns även så kallade kompressionsstrumpor. De finns i olika klasser som ger olika mycket tryck och ska provas ut för att sitta så bra som möjligt. Kompressionsstrumpor får man på vissa sjukhus men de går också att köpa i affärer som säljer olika typer av hjälpmedel. Att ha benen högt är också bra för att motverka blodstockning i benet.


Fäll ihop

Symtom

Symtom

Svullnad och värk är vanligaste symtomen

Blodproppar är vanligast i benets vener, framför allt i vaderna. Symtomen kan vara att

  • vaden svullnar och blir varmare än den andra vaden, ibland även rodnad eller blåaktig
  • vaden är öm och spänd om man klämmer på den
  • det värker i benet, vaden eller i sällsynta fall  i hålfoten, framför allt när man går och använder sin vadmuskel
  • ytliga blodkärl på benet kan synas tydligare och kan även kännas ömma
  • benet kan kännas tungt

Ibland kan man också ha lätt feber.

Besvären kan ibland vara mycket lindriga, och därför kan det vara svårt att upptäcka att man har fått en propp.

Fäll ihop

Söka vård

Söka vård

Blodproppar måste alltid behandlas

Om man tror att man kan ha fått en blodpropp i venerna ska man söka läkare omedelbart. Man kan ringa sin vårdcentral eller sjukvårdsrådgivningen på telefon 1177 för att få råd om vart man ska vända sig.

Vårdcentralen kan göra en snabb bedömning av benet. Om läkaren där misstänker blodpropp i venerna får man en remiss direkt till sjukhus. Om inte vårdcentralen har en tid snabbt bör man uppsöka en akutmottagning på sjukhus.

Fäll ihop

Undersökningar och utredningar

Undersökningar och utredningar

Flera olika undersökningar kan behövas

Även om man har besvär som är typiska för blodpropp är det svårt för läkaren att ställa diagnos bara genom att titta och känna på benet. För att läkaren ska vara helt säker på att det är blodpropp man har fått måste en eller flera undersökningar göras.

Det börjar ofta med att läkaren mäter vadens omfång och jämför med den andra vaden. Eventuella temperaturskillnader undersöks och läkaren känner på vaden för att bedöma om den är öm och spänd. Undersökningen kan kompletteras med blodprover, men det finns inget blodprov som säkert visar att man har fått en propp i venerna.

Om läkaren däremot bedömer att man troligtvis inte har någon blodpropp, kan vissa blodprov med hög sannolikhet utesluta att man har blodpropp.

Oftast får man genomgå en ultraljudsundersökning. Man behöver inte förbereda sig på något särskilt sätt och undersökningen gör inte ont. Den går till så att svaga ljudvågor sänds in i benet genom ultraljudsgivaren, som är i form av en liten dosa. Ljudvågorna reflekteras tillbaka till ultraljudsgivaren av vävnaderna. Det reflekterade ljudet omvandlas med hjälp av en dator till en rörlig bild som läkaren kan se på en bildskärm. Med hjälp av ultraljudsundersökningen kan läkaren direkt se om det bildats en propp i ett blodkärl. Om man inte har en blodpropp kan undersökningen visa andra orsaker till att benet är svullet.

Det är ovanligt men ibland får man genomgå en typ av röntgenundersökning som kallas flebografi. Den innebär att kontrastmedel sprutas in i en ven i foten. Sedan tas röntgenbilder och läkaren kan se hur kontrastmedlet sprids uppåt i venerna. På röntgenbilden blir kontrastmedlet vitt. Där blodproppen sitter kan inte kontrastmedlet ta sig fram. Därför syns ett mörkt område i blodkärlet där proppen sitter. Det kan göra ont när kontrastmedlet sprutas in, men det går snabbt över. Oftast får man svar på undersökningen inom några timmar.

Om undersökningarna inte ger något säkert svar kan man få åka hem igen, men om besvären inte går över eller förvärras bör man återkomma efter några dagar för en ny undersökning.

Fäll ihop

Behandling

Behandling

Blodproppar ska behandlas av läkare

Blodproppar i de djupa venerna måste behandlas av läkare. Proppen försvinner inte av sig själv, utan kan öka i storlek om den inte behandlas. Man kan inte behandla blodproppar på egen hand eller med alternativmedicin. En blodpropp går inte heller att få bort genom att motionera, däremot är det bra att röra på sig för att förebygga att en propp bildas och för att hjälpa kroppen att lösa upp en blodpropp som är under behandling..

Blodförtunnande behandling för att lösa upp proppen

Om läkaren har konstaterat att man har en blodpropp i  benet får man blodförtunnande läkemedel som gör att blodet inte levras. Behandlingen förhindrar att proppen blir större och hjälper kroppen att lösa upp proppen så att blodkärlet öppnas igen. Dessutom minskar risken för nya proppar. Behandlingen pågår vanligtvis i tre till sex månader, ibland längre om blodproppen är stor eller risken för nya proppar är hög.

Behandling med sprutor eller tabletter

Om man får en blodpropp brukar man få sprutor med lågmolekylärt heparin för att efter några dagar gå över till tabletter med det verksamma ämnet warfarin, som finns i läkemedlet Waran. Sprutorna och tabletterna innehåller ämnen som förhindrar att blodet levras. Ibland får man sprutorna på sjukhus men man får ofta lära sig att ta sprutorna själv i hemmet, kanske med hjälp av en anhörig. Om det behövs kan man få hjälp av en distriktssköterska.

Ibland bedömer läkaren att man ska fortsätta med enbart sprutor under hela behandlingsperioden. Det gäller särskilt vid ökad blödningsrisk och tumörsjukdomar, eller om man har svårt att äta eller komma på regelbundna blodprovskontroller.

Eftersom tabletterna inte börjar verka fullt ut förrän efter fem till tio dygn måste man ta sprutor under dessa dagar.

Effekten av tabletterna kontrolleras

Tabletternas effekt kontrolleras regelbundet med blodprover, och med ledning av dessa bestämmer läkaren eller en sjuksköterska hur många tabletter man ska ta varje dag. I början får man ta prov varje vecka, men när värdena blir mer stabila kan det räcka med provtagningsintervaller från varannan till var åttonde vecka. Om besvären inte minskar ska man genast kontakta sin läkare, eftersom det kan betyda att den behandling man får inte räcker eller att man har någon annan sjukdom som påverkar.

Det är viktigt att man äter en allsidig kost när man får läkemedel som innehåller warfarin. Förändrade matvanor kan påverka läkemedlets effekt. Om man inte kan äta på grund av till exempel någon sjukdom bör man kontakta sin sköterska eller läkare.

Ibland behöver man vårdas på sjukhus

Det är ovanligt, men om proppen är stor och man har allvarliga symtom kan man få det blodförtunnande medlet heparin som dropp direkt i blodet i början av behandlingen, i stället för som sprutor. Om man får heparindropp måste man vara inlagd på sjukhus.

Man blir också inlagd om man av någon anledning löper ökad risk att få komplikationer, till exempel blödningar, eller om man har andra försvårande sjukdomar. Man kan också bli inlagd på sjukhus om läkaren bedömer att man har svårt att klara av behandlingen själv i hemmet.

Det är ovanligt, men om proppen inte löses upp trots att behandlingen kan man behöva opereras.

För- och nackdelar med båda behandlingsformerna

Det finns för- och nackdelar med både tabletter och sprutor. Många tycker att det är lättare att svälja en tablett än att ta en spruta. Om man tar sprutorna slipper man de blodprover som är nödvändiga för att kontrollera doseringen av tabletterna.

Annan behandling kan behövas

Om man har kraftig bensvullnad kan man vid sidan om den blodförtunnande behandlingen tillfälligt få vätskedrivande medicin, så kallad diuretika, för att bensvullnaden ska minska.

Om man har ont får man smärtstillande medel, ofta tabletter som innehåller paracetamol. Man brukar inte få smärtstillande medicin som innehåller acetylsalicylsyra som till exempel Treo eller Magnecyl eller smärtstillande och inflammationsdämpande läkemedel som till exempel Naproxen eller Ipren, eftersom risken för blödningar då ökar ytterligare.

Om man använder Waran ska man berätta det för alla läkare man träffar, innan man får nya läkemedel utskrivna. Man ska alltid berätta för den som skriver ut Warantabletterna om alla mediciner eller kosttillskott som man använder.

Strumpa som en del av behandlingen

Förutom behandling med läkemedel får man använda en speciell strumpa, en så kallad kompressionsstrumpa, som motverkar att blodet rinner bakåt i venen så att benet svullnar. Man ska ta på sig strumpan redan i sängen på morgonen och inte ta av den förrän man lägger sig igen. Om man har svårt att få på sig strumpan och inte kan få hjälp av någon hemma, kan man få hjälp av hemtjänsten eller distriktssköterskan.

Strumporna finns i olika storlekar och det är viktigt att man får rätt storlek. Får man ont i vaden när man har strumpan på sig bör man be en sjuksköterska kontrollera att man har rätt storlek och eventuellt byta till en större storlek. Man brukar ibland känna lite obehag när man sätter på sig strumpan i början, men det ska inte göra ont.

Läkaren bestämmer hur länge man ska använda strumpan. Ett år eller längre är inte ovanligt, särskilt om benet fortfarande är svullet. Det är bara bra att röra på sig. Om man sitter stilla långa stunder ska man ha benet i högläge samt omväxlande böja och sträcka på foten då och då.

Risken för blödningar ökar

Eftersom den blodförtunnande behandlingen minskar blodets förmåga att levra sig kan man få blödningar. Risken för blödningar är större när man behandlas med tabletter än när man får sprutor med lågmolekylärt heparin. Man kan till exempel lättare få blödande tandkött eller börja blöda när man rakar sig. Man kan också lättare få näsblod, blod i urinen eller mörk avföring. Blödningarna kan i ett fåtal fall vara livshotande. Om man får blödningar, eller plötsligt får svår huvudvärk, ska man kontakta läkare omedelbart.

Nya proppar kan bildas

Om man en gång haft en blodpropp ökar risken för att man kan få en ny blodpropp, speciellt om man tillhör någon av de grupper som har lättare att få proppar. Därför är det viktigt om man till exempel ska genomgå en operation att man informerar läkaren om att man tidigare har haft en blodpropp

En blodpropp kan även vara en engångsföreteelse som aldrig återkommer och som inte efterlämnar några bestående besvär.

För att minska risken att få en ytterligare propp ska man vara noga med att fortsätta med den blodförtunnande medicinen enligt läkarens anvisningar. Om man har blivit ordinerad att använda kompressionsstrumpa är det viktigt att använda den från det att man stiger upp på morgonen tills man lägger sig på kvällen. Man ska också undvika att ha benen helt stilla under längre stunder.

Fäll ihop

Komplikationer och följdsjukdomar

Komplikationer och följdsjukdomar

Ovanligt att en venpropp orsakar stroke eller hjärtinfarkt

Det är sällan en blodpropp i en ven leder till stroke eller hjärtinfarkt eftersom lungornas nät av små blodkärl, så kallade kapillärer, hindrar proppen från att passera lungan.

I enstaka fall kan venproppar leda till hjärtinfarkt eller hjärtsvikt. Det kan ske om man får stora proppar eller flera små proppar som fastnar i lungorna eller om man redan har en hjärt- eller lungsjukdom, vilket gör att belastningen på hjärtat bli för stor. En venpropp kan endast i sällsynta fall leda till stroke om man har medfödda hjärtfel.

Klaffarna kan skadas och man kan få bensår

Venerna i benen har en sorts ventiler, så kallade klaffar, som hindrar blodet från att rinna bakåt. Klaffarna gör att inte trycket i fotens vener blir för högt när man står upp och att blod inte samlas så att underbenet och foten svullnar.

Om man har haft en blodpropp i benens djupa vener kan venens klaffar ha fått en skada som inte läker. Då rinner blodet bakåt och det samlas mer blod i benet. Det kan visa sig som svullnad, mörkare hud och några år senare kan man i enstaka fall få svårläkta bensår, oftast vid fotknölen på insidan av foten. Detta kan förebyggas med stödstrumpor eller kompressionsstrumpor.

Fäll ihop

Graviditet och amning

Graviditet och amning

Vad ska man tänka på om man är gravid och får en blodpropp?

Om man är gravid finns det en lite ökad risk att man kan få en blodpropp. Det beror på att man har högre halter av hormonet östrogren i blodet och att blodet cirkulerar långsammare när den växande livmodern trycker på blodkärlen.

När man har åderbråck cirkulerar blodet lite långsammare eftersom klaffarna i venerna redan fungerar lite sämre än vanligt. Om klaffarna inte håller tätt kan mer blod samlas i benen. Genom att blodet cirkulerar långsammar kan det bildas proppar.

Om man själv har eller har släktingar som har åderbråck är det bra att undvika att stå upp länge så att blodet samlas i benen. Det är också bra att använda stödstrumpor som kan göra att det inte samlas så mycket blod i benen och hjälpa till att hålla uppe trycket i venerna. Om man tidigare har haft en blodpropp ska man använda kompressionsstrumpor.

Man ska inte använda Waran när man är gravid, eftersom det verksamma ämnet i medicinen påverkar fostret och kan orsaka missbildningar. Man kan istället ta lågmolekylära hepariner under hela graviditeten samt minst ett par månader efter förlossningen.

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2012-12-14
Skribent:

Irina Barbici, läkare, Sankt Görans sjukhus, Stockholm.

Redaktör:

Ellinor Lundmark, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Henry Eriksson, docent, medicinkliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset / Östra, Göteborg.

Illustratör:

Kari C. Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge