Kan man själv lindra och behandla sjukdomen?
Man kan inte själv lindra symtomen vid blodkärlsdemens. En del personer som har sjukdomen utvecklar tillsammans med sina närstående ett speciellt sätt att leva för att underlätta vardagen tillsammans. Det kan vara ett liv med tydliga och återkommande rutiner. Ett lagom socialt umgänge är också viktigt att behålla.
Det finns sätt att till exempel kompensera ett dåligt minne. Ett sätt är att ta längre tid på sig när man ska försöka inpränta något i minnet och att utnyttja minnesord, stödord, för att komma ihåg vad man har lärt sig. Det är viktigt att man kan koncentrera sig på uppgiften och inte blir störd under tiden. Men minnesträning ger ofta ett begränsat resultat. Om man till exempel tränar minnet för telefonnummer blir man bra på just det, men kan fortfarande ha lika svårt att komma ihåg namn och ansikten.
Vad man äter har betydelse
Om man äter ensidig eller dåligt sammansatt kost kan man få vitaminbrist som kan skada hjärnans celler. Det kan i sin tur leda till ett sämre minne eller andra hälsoproblem. Alkohol i stora mängder under lång tid är en välkänd orsak till hjärnskador och problem med minnet.
Inga läkemedel mot blodkärlsdemens
Det finns idag inga registrerade läkemedel mot blodkärlsdemens.
Om man har högt blodtryck eller höga blodfetter behandlas man för det, för att förhindra att man ska få sämre cirkulation till hjärnan. Man bör undvika att röka, eftersom rökning påverkar blodcirkulationen i kroppen negativt.
Man får ofta behandling för de psykiska besvär som är vanliga i samband med sjukdomen, som nedstämdhet, hallucinationer, vanföreställningar, ångest och oro. Det finns flera olika läkemedel som hjälper bra.
Ofta bor man hemma först
När man har fått diagnosen blodkärlsdemens börjar planeringen av den vård man behöver. Man själv eller någon närstående samtalar med läkare, sjuksköterskor och omsorgspersonal från kommunen.
Många fortsätter att bo i sitt hem tillsammans med en anhörig. Det kan fungera i flera år. En sjuksköterska, undersköterska eller personal från hemtjänsten gör regelbundet hembesök. En del symtom, som till exempel ett sviktande minne med upprepade frågor, oro och ibland en förvrängd uppfattning av verkligheten, kan göra vardagen svår för närstående. Samtidigt mår den som är sjuk många gånger bäst av att bo hemma i sin invanda miljö. För den närstående och den som är sjuk kan avvägningarna mellan olika behov vara svåra. Det kan vara värdefullt för den närstående att prata om situationen med en biståndsbedömare från kommunen, för att kunna få mer hjälp när det börjar kännas för tungt.
Allt mindre socialt umgänge
Om man har blodkärlsdemens är det inte ovanligt att man känner sig utanför och mindervärdig i umgänget med andra. Många par, där ena parten har sjukdomen, beskriver hur båda två drar sig tillbaka från sociala kontakter i takt med att sjukdomen blir svårare. Det kan innebära att man går miste om möjligheter till naturlig stimulans och avkoppling. Genom att så gott det går försöka hålla kontakten med sina nära kan man motverka den isolering som sjukdomen annars lätt kan leda till.
Rätt till vårdplan
Varje person som behöver vård, oavsett om det är i hemmet eller i ett särskilt boende, har rätt att få en individuellt upprättad vårdplan, där en anhörig eller en god man ska vara delaktig om man inte själv kan. Det särskilda boendet kan vara ett servicehus eller sjukhem.
Det är en distriktssköterska eller en sjuksköterska som tillsammans med kommunens arbetsledare för hemtjänsten har ansvar för vårdplanen och ser till att man får den hjälp man behöver.
Hemtjänst
Både den som är demenssjuk och närstående behöver ofta mycket stöd och hjälp. Från kommunens hemtjänst kan man få praktisk hjälp med många vardagliga sysslor, som till exempel att hålla sig ren och sköta sin kropp, hålla kläderna rena och fina, få avlastning med städning och matinköp med mera. I många kommuner finns särskilda demenssjuksköterskor som man kan få råd och stöd av. Dessa sjuksköterskor har också nära kontakt med hemtjänstens personal.
Man själv eller en anhörig ansöker om hjälp hos socialtjänsten i kommunen. Kommunens biståndsbedömare gör en utredning om vilka behov man har och fattar beslut utifrån dem. Beslutet kan överklagas om man inte är nöjd.
Hemsjukvård
Om man behöver sjukvård i hemmet men har svårt att ta sig till vårdcentralen kan man få hemsjukvård. Då får man regelbundet besök av en distriktssköterska, sjuksköterska eller undersköterska i sitt hem. Det kan till exempel vara om man dagligen behöver hjälp med att ta sina mediciner.
Dagverksamhet
Det finns ofta en särskild dagverksamhet där man bor för personer som har demens. Dagverksamheten kan till exempel ligga i ett servicehus eller i anslutning till ett gruppboende. Man äter gemensamt och kan delta i olika aktiviteter utifrån de egna förutsättningarna.
Dagverksamheten brukar vara öppen måndag till fredag. Man kan vara där en till fem dagar i veckan beroende på vilka behov man har. I en del kommuner har dagverksamheten även öppet vissa kvällar och helger. Man kan ofta komma till och från dagverksamheten med färdtjänst, men det kan variera beroende på vilken kommun man bor i.
Stöd till närstående
Om man bor hemma kan man ofta få bra hjälp av den person eller de personer man lever med. Det kan vara livskamraten, familj, släktingar eller vänner. Men en närstående kan behöva få stöd i sin uppgift att hjälpa till, och även ha möjlighet att utföra ärenden på egen hand. Personal från hemtjänsten kan komma hem och avlösa en anhörig som behöver avkoppling, har blivit bortbjuden, ska ut och handla eller göra andra ärenden.
Om man behöver mycket hjälp och omvårdnad kan man behöva flytta hemifrån i perioder för att närstående ska orka med att hjälpa till när man väl bor hemma. Periodvis kan man bo några veckor i något av kommunens boende och några veckor hemma, så kallad växelvård. Hur utbyggd denna service är kan variera från kommun till kommun.
I en del kommuner finns särskilda stödteam för närstående till personer som har en demenssjukdom. Dessa team tar kontakt med närstående, informerar om de kommunala resurser som finns samt kan fungera som samtalsstöd.
Ofta finns särskilt gruppboende
Om man blir allt sämre kan det till slut bli svårt att bo kvar hemma. Det räcker inte längre med den hjälp som närstående, i kombination med besök av hemtjänstpersonal och vårdpersonal, kan ge. Inte heller olika arrangemang med avlastning eller växelvård känns tillräckliga. Man kan då få flytta till någon form av särskilt boende, till exempel ett gruppboende. För att få flytta till ett särskilt boende behövs en ny biståndsbedömning som man själv eller en anhörig ansöker om.
I de flesta kommuner finns det en skillnad på gruppboende för demenssjuka och gruppboende för långtidssjuka. När man är gammal och har demens kan man samtidigt ha andra sjukdomar. Vilken typ av gruppboende man kommer att flytta till beror på om det är demenssjukdomen eller de övriga sjukdomarna som överväger.
När man bor i ett gruppboende har man ett eget kontrakt till sin lägenhet eller sitt rum. Man kan möblera med sina egna möbler och andra tillhörigheter så att man ska känna sig mer hemma. Det är vanligt att man bor åtta till tio personer tillsammans. Alla har en egen lägenhet eller ett eget rum och så delar man gemensamma utrymmen, som kök, matrum och vardagsrum. I särskilda boenden finns vårdpersonal på plats dygnet runt.
Avgifterna varierar
Avgiften för den hjälp man kan få varierar från kommun till kommun. Mer detaljerad information om vilka olika insatser som den egna hemkommunen kan ge och vad dessa kostar får man via sin hemkommun. Fråga efter biståndshandläggaren eller någon annan som är ansvarig för vård och omsorg.
