Vår baby var beräknad till början på juni 2011 och eftersom min mamma gått över tiden nästan 2 veckor med mig och jag var förstföderska trodde vi också att vi skulle gå över tiden. Dessutom var det vad man blev intalad av allt från barnmorskor på MVC, till kompisar som fått barn och snälla kollegor. Men jag ville inte riktigt vänta på att träffa den lille så när det var ca 2 veckor kvar till beräknad förlossning började jag med alla möjliga ovetenskapliga metoder sätta igång förlossningen.
Te, ananas och färdknäpp
Det första var att dricka hallonbladste, vilket skulle sätta igång sammandragningar sas det. Flera veckors te-drickande innan hade inte haft någon effekt så egentligen trodde väl ingen av oss att detta skulle fungera och trots ihärdigt drickande (flera gånger om dagen) kändes det inte alls annorlunda än innan. Nästa metod var att äta ananas. Detta hjälpte också föga utan gjorde mesta att man fick ont i magen av all ananas jag satte i mig. Det pratas ju också mycket om färdknäppen och någon gång lyckades jag övertala mannen att ställa upp men det är rätt oromantiskt när man har gigantisk mage och vet att det endast är för att få ut ungen.
Jag ville nästan ge upp men hade ändå bestämt mig för att testa att springa i trappor. Sagt och gjort, med 1 ½ vecka kvar till beräknad nedkomst började jag ihärdigt springa i trapporna i huset så fort jag skulle någonstans. Trodde nog inte att detta heller skulle hjälpa men på torsdagen efter en mysig fika på stan men vänner, fick jag en spännande överraskning vid kvällens sista toalettbesök. Det såg ut som något mycket slemmigt landat i toaletten och eftersom jag vid det laget var expert på allt som hade med förlossningen att göra konstaterade vi snabbt att detta måste varit den berömda slemproppen. Jag blev jätteglad och tänkte att; nu är det äntligen på gång. Bara för att en stund senare läsa att det kunde betyda att det händer snart eller att det är flera veckor kvar.
Ringer till förlossningen
Usch det var alltså bara att vänta. Fredagen gick och på kvällen kände jag mig (som alla andra dagar) extremt trött och bion som vi bestämt vi skulle se sköt vi upp till lördagen. Det var väl lika bra att ha planer istället för att sitta hemma och bara vänta på värkarna. Så rätt så trötta gick vi och la oss på fredagskvällen. På lördag morgon vaknar jag som vanligt tidigt vid 6 och känner, också som vanligt, att jag måste gå på toaletten. Känner hur de vanliga flytningarna kommer medan jag ligger i sängen för att ta mig samman för att gå upp men det är något som inte stämmer. Det liksom känns som det rinner mycket mer än vanligt. Det kan väl ändå inte vara...
Jag sätter mig upp i sängen och börjar gå mot toaletten. Vid det här laget är det rätt uppenbart att det är vattnet som går och uppspelt skriker jag till mannen att nu är det nog dags! Eftersom det fortsätter rinna får han order om att ringa till förlossningen. En trevlig dam säger att det nog är enklare att tala med mig. Jag känner inga värkar så vi bestämmer att vi är välkomna in vid 12.30 om inte värkarna kommit igång innan. Vi är så uppspelta, idag ska vi äntligen få träffa vårt barn.
Det blir säkert barn i natt
Dagen går och klockan blir 12.30 och vi åker in. I alla de fall där mina vänners förlossningar har startat på detta sätt har värkarna startat ganska omgående så jag är lite förvånad att jag inte känner något ännu men samtidigt är det skönt att få komma in och få det avklarat. Väl inne på mottagningen kopplas vi upp till en CTG maskin, som mäter hur fort barnets hjärta slår, och man dubbelkollar att det verkligen är vattnet som gått. Att det är det blir snart väldigt klart även för barnmorskorna, hela sängen blir blöt eftersom det fortsätter rinna hela tiden. Efter ca en timme får vi order om att gå hem med en ny tid kl 11.30 på söndagen ifall värkarna inte kommit igång ännu men, som barnmorskan säger: Den behöver ni nog inte använda. Det blir säkert barn i natt.
Jag tycker att jag börjar känna värkar och vi bestämmer oss för att åka förbi en hamburgerrestaurang för att ladda för en natt som vi tror ska bli rätt lång. Väl hemma igen avtar dock värkarna och trots att vi går promenader så vill det inte riktigt återkomma. Det är bara att lägga sig. Under natten kommer värkarna då och då men väldigt oregelbundet. Dock gör de faktiskt ganska ont under stunder. Det blir inte så mycket sömn för någon av oss fastän vi verkligen försöker.
Börjar misströsta
Vid 11.30 har jag fortfarande inte regelbundna värkar utan de har avtagit igen så vi får snällt åka in till mottagningen för nytt CTG. Väl här inne får vi information om att man i Malmö sätter igång förlossningen efter tre dygn vilket för oss skulle betyda tisdag morgon. Tror vi både suckar lite uppgivet men som barnmorskan säger att det är mycket skonsammare för både mamman och barn om kroppen får sköta detta själv. Efter ca en timme i CTG maskinen är värkarna fortfarande inte regelbundna och vi får en ny tid till kl 9.30 måndag morgon. Nu börjar vi nog misströsta lite båda två, ska det aldrig bli något barn.
Ännu en dag går med värkar till och från, några smärtsamma men de flesta rätt hanterbara och framförallt inte regelbundna. Dock sover vi knappt något denna natt heller utan ligger och klockar värkarna ihop om att det snart ska starta. Morgonen kommer och utan värkar åker vi vid 9.30 åter in till prenatal. Nu är vi både fruktansvärt trötta på det här men vi kan ju rutinen så vi sätter oss återigen i ett rum med CTG maskin på min mage. Efter ett tag kommer en barnmorska in, hon tittar på CTG maskinen, tittar på oss och tittar på CTG igen. Så ber hon oss vänta lite så ska hon hämta doktorn.
Igångsättning
En stund senare kommer läkaren in, han hälsar snällt och berättar att han vanligtvis jobbar i Lund där man sätter igång förlossningarna efter två dygn och eftersom det är lugnt på förlossningen i Malmö idag finns det ingen anledning att vänta med igångsättning om inte vi vill. Vi tittar på varandra och säger samstämmigt; sätt igång det. Senare fick vi reda på att babyn hade låga hjärtljud men det var inget som nämndes för oss.
Kl 11.45 på måndag morgon får jag en tablett som ska sätta igång värkarna. Det kan ta ett tag innan det startar säger barnmorskan och vid 16 ska de komma in igen och ge mig en ny tablett. Under tiden får vi gärna gå en promenad eller köpa lite mat, vilket vi gör. Men 12.00 har jag regelbundna värkar med 3 minuter emellan. Barnmorskorna blir positivt överraskade när de kommer in och säger till mig att jag gärna får sätta mig i duschen om det lindrar.
Det gör jag och fastän värkarna nu börjar bli rätt jobbiga är de mer uthärdliga när man sitter med duschstråle på magen. Efter duschen får jag in en pilatesboll att sitta på. Allt efter hur jag vill ha det enligt det förlossningbrev som jag skrivit. Vid 4 kommer barnmorskan tillbaka, vår finska favorit, och nu har jag väldigt ont. Jag får akupunktur men den hjälper inte alls och efter det prover jag morfin. Barnmorskan bestämmer sig också för att kolla hur mycket jag öppnat mig och uppenbarligen har smärtan varit till nytta för det är redan öppet 4 cm. Detta får mig iallafall på lite bättre humör och vi bestämmer också att jag så fort som möjligt ska flyttas över till förlossningen och där få lägga mig i ett varmt bad.
SPA och paraplydrinkar
En stund senare kommer barnmorskan med en gåstol till mig och vid 18 förflyttar vi oss tillsammans med barnmorskan till ett förlossningsrum. Eftersom klockan börjar närma sig skiftbyte bestämmer vi att jag ska hoppa ner i badet och sen ska jag få en epidural när jag kommer upp. Badet är underbart och för en stund är det nästan som att vara på SPA. Vi pratar och skrattar och undersköterskan kommer in med paraplydrinkar med juice.
Vid 21 har jag hört att det ska vara skiftbyte så strax innan tar jag mig upp ur badet, dels på grund av det och dels för att värkarna nu är rätt så smärtsamma. Väl uppe har teamet bytts ut och jag får träffa barnmorskan och hennes supergulliga undersköterska. Jag ber genast om epidural och Helena säger att hon ska ringa på narkosläkaren. Hon vill bara känna på livmodern först... ingen förändring... fortfarande bara 4 cm och nu börjar några timmars rent helvete.
Med lustgasen som bästa vän
Man bestämmer sig för att sätta på värkstimulerande för att påskynda det hela. Dessutom ska ju Epiduralen läggas snart. Jag hade fram tills nu vägrat lustgas eftersom någon sagt till mig att man skulle må illa av det. Men Ellen lyckas övertala mig att testa ändå och det var tur för de närmsta två timmarna är det de som gör att värkarna går att uthärda. Fortfarande har ingen narkosläkare kommit och nu börjar det göra så ont att jag knappt är kontaktbar.
Med lustgasen som bästa vän går ändå förlossningen framåt och någon gång kring midnatt är jag öppen 6 cm. Långt bort i "dimman" av lustgas som jag numera andas utan paus hör jag att min man säger att de måste få hit narkosen för jag är knappt kontaktbar längre. Nu har det för länge sedan slutat vara paus mellan värkarna men ändå höjer de värkstimulerande, men det märker jag inte ens. Snart blir jag också upptvingad på toaletten för att inte ha fylld blåsa som då skulle kunna hindra barnet från att sjunka ner.
Det har fortfarande inte kommit någon narkosläkare och jag kan knappt kissa. Här tänkte jag att ungen kommer ju aldrig komma ut. Vid 03 kommer så räddningen, narkosläkaren. När jag hänger över min man sätter läkaren bedövningen. Först en testdos som inte gör någon skillnad och när jag visat att jag inte reagerar negativt på bedövningen sätts den dosen. Vid 04 har bedövningen tagit och jag kan återigen prata relativt normalt med min man och personalen.
Jag är helt slut
Dock är jag helt slut och helt borta är inte värkarna så jag vet inte om det märktes så mycket skillnad. Man tycker nu att det tagit väldigt lång tid och bebisens hjärtljud har gått ner så man tar ett prov, så kallat laktat, från huvudet på den. Det ser bra ut och risken för kejsarsnitt försvinner. Jag hade hört om detta innan men det hade inte mannen så det blir rätt obehagligt för honom när det helt plötsligt plockas bort delar från sängen och man kommer in med akutvagn och "överfaller" mig.
Man bestämmer sig dock för att sätta en kateter tillfälligt för att kunna tömma min blåsa på urin. Efter det upplever jag att värkarna tilltar igen men de känns annorlunda. Jag måste återigen ha lustgasen för att orka med dem även om det inte tillnärmelsevis är lika jobbigt som innan. Efter att ha diskuterat detta med mannen ett tag ringer vi på barnmorskan och jag berättar för henne och ber henne kolla mig; 10 cm! Och både jag och mannen jublar. Nu är bebisen snart ute.
Urkrafter från ingenstans
Vid 05.50 börjar jag så krysta men de senaste dagarnas pärs har tagit ut sin rätt och jag känner att jag inte har någon ork alls kvar till att trycka på. Efter ett tag kommer det in en extra sköterska som trycker mig på magen för att förhindra att bebisen åker tillbaka igen mellan krystvärkarna. De försöker också få mig att vända mig i sängen eftersom jag skrivit i förlossningsbrevet att jag vill föda stående över huvudändan. Men detta är bara obehagligt och jag får ingen kraft alls.
Nu börjar det nog bli bråttom att få ut den lille/lilla så in kommer läkaren med sugklocka och Helena säger till mig att jag måste trycka på ordentligt en gång till och fixar jag inte det så blir det sugklocka. Då kickar de där "urkrafterna från ingenstans" in och med mannens peppande om att han ser att bebisen är på väg ut lyckas jag krysta ut honom helt på denna värk. Sen kommer han upp på bröstet och vi gråter båda två av lycka.
De värsta och de lyckligaste timmarna
Tänk vilken fin liten kille, och skriker direkt gör han. Jag hade föreställt mig att de skulle behöva springa iväg med honom eftersom det varit lite kritiskt under en period. Men han mår bara bra och någon minut senare kommer moderkakan, nästan av sig själv.
Efter att vi fått bekanta oss lite snabbt med den lille får mannen ta honom och så syr Helena ihop mig. Lillen väger 3740 gram och är 51 cm lång och alldeles perfekt och vi har precis upplevt de värsta och lyckligaste 72 timmarna i vårt liv.
