Vissa prover sparas i biobanker
Det finns flera tillfällen i sjukvården då man behöver lämna prover, till exempel blodprov eller vävnadsprov. Prover kan också tas vid de hälsokontroller som landstinget erbjuder, till exempel gynekologiska cytologiundersökningar. Ibland kan prover, efter att ha analyserats, sparas i en så kallad biobank.
En biobank är en samling prover, till exempel blodprov, cellprov eller andra vävnadsprover, som tas i vården och sparas mer än två månader. Proverna ska gå att koppla till den person de kommer ifrån. Biobanker är inget nytt inom hälso- och sjukvården utan har alltid funnits.
Därför behöver prover sparas
Det främsta skälet till att prover sparas är att man som patient ska få en säkrare vård och behandling. Den som ställer diagnos kan behöva jämföra ett nytt prov med ett tidigare sparat prov. Så är det till exempel med många infektioner. Sparade prover är också viktiga för att läkaren ska kunna välja rätt behandling. Om till exempel en person som tidigare haft cancer blir sjuk igen, så påverkas ofta valet av behandling av om det är en ny cancer eller om det är den tidigare som har kommit tillbaka.
När hälso- och sjukvården har tillgång till äldre prover blir det också möjligt att i efterhand kontrollera om en tidigare diagnos var korrekt. Biobanker behövs också för utbildning av vårdpersonal och kvalitets- och utvecklingsarbete inom vården.
Biobanker är värdefulla även vid forskning. Tillgång till samlingar av prover gör det möjligt att studera och kanske förebygga både folksjukdomar och mer ovanliga sjukdomar samt att utveckla nya läkemedel.
Personuppgifter och prover skyddas
De sparade proverna förvaras så att obehöriga inte kan komma åt dem. Personuppgifter som hör till provet noteras i patientjournalen och i särskilda register över prover. Alla personuppgifter skyddas av sekretesslagen och patientdatalagen.
Prover från biobanker får inte lämnas ut i vinstsyfte eftersom det är förbjudet att handla med prover från en människa.
Forskning
Vissa prover kan vara av stort värde för den medicinska forskningen. Alla forskningsprojekt som inleds ska godkännas av en etikprövningsnämd som finns både på regional och central nivå. Etikprövningsnämden bedömer om projektet är viktigt för vården och om det kan genomföras utan att en patients personliga integritet äventyras.
Man väljer själv
Enligt biobankslagen ska man i samband med en provtagning bli tillfrågad om man samtycker till att provet sparas. Personalen är skyldig att informera om hur provet kan komma att användas och det är man själv som bestämmer om provet får lagras och vad det får användas till. Ett samtycke dokumenteras i patientjournalen. Skulle man inte ge sitt samtycke ska det också dokumenteras.
Om man senare bestämmer sig för att provet inte ska sparas har man alltid rätt att när som helst ändra sitt beslut. Då förstörs eller avidentifieras proverna.
Om man är tveksam
Man har alltid rätt att ändra sig, men ett prov som har slängts är borta för alltid. Om man är osäker och vill tänka över sitt beslut kan det vara bra att samtycka till att spara provet tills vidare. Man kan senare när som helst ändra sig genom att skicka in en nej-talong som man kan få i samband med provtagningen. Man kan också ladda ned och fylla i en nej-talong på Nationella biobanksrådets webbsajt, Biobanksverige.
