Njurstenar bildas i njurarna från salter i urinen och kan variera i storlek från några millimeter upp till ett par centimeter.
Ibland flyttar stenarna på sig och passerar beroende på sin storlek ner genom urinledaren till urinblåsan. Från blåsan passerar stenen genom urinröret och följer med urinen ut. Denna resa från njuren via urinledare och urinrör kan ske helt obemärkt, men om stenen är lite större är denna process ofta mycket smärtsam och utlöser vad vi brukar kalla ett njurstensanfall. Större stenar kräver ofta någon form av kirurgisk behandling.
Kemisk analys av njurstenar kan ge viktig information om orsaken till deras uppkomst. Det räcker i regel med en enda sten för analysen och denna behöver inte upprepas eftersom urinsammansättningen tenderar att vara likartad hos varje individ över tiden.
En analys kan ge läkaren vissa ledtrådar om lämplig förebyggande behandling. Utgående från sin sammansättning brukar njurstenar indelas i fyra huvudgrupper:
1. Kalciumstenar som består av kalciumoxalat och/eller kalciumfosfat utgör upp till 80 procent av njurstenarna. En vanlig orsak kan vara för litet vätskeintag samt överdådigt intag av mjölkprodukter eller orsakas av vissa sjukdomar som ger ökad kalciumutsöndring. Kalciumutsöndringen kan behandlas förebyggande medicinskt med ett vanligt förekommande blodtrycksmedel (tiazid).
2. Infektionsstenar, som ofta ses efter upprepade eller långvariga urinvägsinfektioner innehåller bland annat magnesium, ammoniumfasfat och/eller karbonatapatit. Dessa förekommer i mellan 5–20 procent av fallen. Behandling av infektionen minskar risken för uppkomst av nya stenar av denna typ.
3. Urinsyrastenar förekommer i ca fem procent av fallen och ses hos personer som har en hög utsöndring av urinsyra och är vanligare i urin med lågt Ph. Förebyggande behandling är ökat vätskeintag och i vissa fall medicinsk behandling.
4. Cystinstenar, en relativt ovanlig stentyp som förebyggs genom ökat vätskeintag och kan även behandlas medicinskt.
En grundläggande behandlingsprincip är att försöka minska halten av det aktuella saltet. Detta sker enklast genom ett ökat vätskeintag. Målet bör vara att producera minst två liter urin under dygnet. Vätskeintaget bör vara jämnt fördelat över dygnet särskilt vid sänggåendet, för att garantera en tillräcklig utspädning av urinen under natten. I vissa fall kan detta kompletteras med medicinsk behandling.
