Vid Bechterews sjukdom liksom de flesta andra reumatiska tillstånd fastställs diagnosen främst på basen av sjukhistoria och de fynd som kan observeras vid undersökning av lederna. Ibland kan blodprover ge stöd för diagnosen, men det finns inga tester som säkert visar att det handlar om Bechterews sjukdom.
Det viktigaste kriteriet för att ställa diagnosen är de speciella förändringar som kan ses vid röntgen av ryggen, och lederna mellan bäckenben och svanskotor.
Ofta blir tillståndet med tiden tydligare och det är inte ovanligt att diagnosen ställs i efterhand. När det gäller behandlingen har det dock ingen avgörande betydelse eftersom denna grupp av sjukdomstillstånd behandlas på samma sätt med inflammationsdämpande läkemedel och rörelsebefrämjande aktiviteter, eventuellt med hjälp av sjukgymnast.
Symtomen vid Bechterews sjukdom kännetecknas av att rörligheten i ländrygg, bröstrygg och halsrygg inskränks. Morgonstelhet är ett karaktäristiskt symtom, liksom stelhet efter en stunds vila. Besvären kommer oftast smygande och inte sällan som ryggbesvär som väcker en vid tre-fyratiden på natten. Efterhand tillkommer en obehags- och stelhetskänsla i ländryggen.
Ett blodprov som ibland tas vid Bechterews sjukdom är en analys av eventuell förekomst av HLA-B27, vilket är en speciell, ärftlig vävnadstyp. Ungefär tio procent av befolkningen har denna vävnadstyp. De allra flesta av dessa är friska och har inga reumatiska besvär. Ett negativt test säger alltså inte så mycket, men omvänt gäller att så gott som alla personer som har Bechterews sjukdom är HLA-B27-positiva, det vill säga har vävnadstypen. Vävnadstypen är också vanligare hos dem som drabbas av andra typer av ledinflammation, liksom inflammationer i tarm eller urinvägar, så kallad reaktiv artrit.
.
