Klimakteriebesvär

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

När man är mellan 45 och 57 år brukar man komma in i klimakteriet, som också kallas övergångsåldern. Det som händer under klimakteriet är att man får allt mindre av könshormonet östrogen i kroppen, tills hormonmängden stannar på en låg nivå där det håller sig resten av livet.

Klimakteriet brukar börja något år innan man har sin sista mens, och fortsätter i några år därefter.

En del har mycket besvär under klimakteriet, medan andra känner sig som vanligt. Men så många som 85 procent upplever någon sorts obehag. Det är vanligt med så kallade värmevallningar, plötsliga vågor av hetta med efterföljande svettningar. Man kan också få humörsvängningar och sömnproblem, torra slemhinnor och besvär med urinträngningar, alltså att ofta känna sig kissnödig.

Kvinnor som motionerar har ofta mindre besvär av klimakteriet.

Behandling

Om man har stora problem med svettningar, värmevallningar och sömn, kan man få tabletter, plåster eller gel med östrogen som minskar besvären. Eftersom risken att få bröstcancer kan öka något om man använder östrogen i många år, ska det bara tas under en begränsad tid.

Har man bara underlivsbesvär räcker det med östrogenbehandling i slidan. Eftersom östrogenet då bara verkar i slemhinnan i underlivet och inte påverkar resten av kroppen finns inga risker som gör att man måste begränsa behandlingen.

Ibland kan akupunktur och avslappningsövningar minska besvären.

När ska man söka vård?

Om man har svåra besvär kan man söka vård på en vårdcentral eller en gynekologmottagning.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd.

Visa mer

Vad beror det på?

Vad beror det på?

Övergångsåldern varar ofta i flera år

De flesta kvinnor går in i klimakteriet, övergångsåldern, när de är mellan 45 och 57 år. Klimakteriet varar oftast i flera år, från något år innan man får sin sista mens och några år därefter.

Under övergångsåldern förändras hormonbalansen kraftigt i kroppen. Bland annat minskar äggstockarnas tillverkning av de kvinnliga könshormonerna östrogen och gulkroppshormon, som också kallas progesteron.

Mängden östrogen varierar

Mängden östrogen i kroppen varierar under en kvinnas liv. Före puberteten är halterna mycket låga, men efter den första mensen, som brukar inträffa i 10-15-årsåldern, följer cirka 40 år med höga och svängande nivåer av östrogen i blodet. Därefter sjunker halten östrogen och stannar på en konstant låg nivå, precis som före puberteten, ungefär fem år efter den sista mensen.

Det är den minskade mängden östrogen som gör att man får så kallade övergångsbesvär, till exempel svettningar, värmevallningar och underlivsbesvär.

En del kvinnor har inte några klimakteriebesvär alls, menstruationerna bara upphör, medan andra har besvär i många år.

Östrogen och gulkroppshormon påverkar kroppen

Östrogen och gulkroppshormon påverkar alla organ i kroppen, men framför allt livmodern, slidan, brösten, skelettet och hjärnan.

Östrogen gör att slemhinnan i livmodern växer och blir tjockare och att antalet körtlar i slemhinnan ökar.

Östrogen och gulkroppshormon påverkar bröstkörtlarna så att de växer och utvecklas. Därför kan brösten kännas spända, särskilt under puberteten och om man är gravid.

Östrogen gör att man mår bättre och blir gladare och jämnare i humöret. Gulkroppshormon, och dess nedbrytningsprodukter, kan ha motsatt effekt, och göra att man känner sig irriterad eller nedstämd.

Bentätheten är högst mellan 25 och 35 år, sedan börjar man förlora benmassa. Det går långsamt fram till den sista menstruationen, men sedan följer en tioårsperiod när man förlorar några procent av benmassan varje år. Det beror bland annat på att man har låga halter av östrogen i blodet.

Den sista mensen - menopausen

Den sista mensen, eller menopausen, inträffar hos svenska kvinnor i genomsnitt vid 51 års ålder. Det är normalt att ha sista mensen vid alltifrån 45 års ålder till 57 års ålder.

Kvinnor som röker får i genomsnitt sin sista mens två år tidigare än kvinnor som inte röker. Annars har tidpunkten för den sista mensen inte förändrats under de senaste hundra åren.

Ägganlagen tar slut

Menopausen beror på att ägganlagen i äggstockarna har tagit slut. Äggstockarna kan därför inte reagera på de hormoner som stimulerar ägganlagen att mogna till befruktningsbara ägg.

Vid födelsen har en flicka en miljon ägganlag och i puberteten har antalet minskat till 500 000. Bara cirka 600 ägganlag mognar till befruktningsdugliga ägg. Resten tillbakabildas gradvis och i 50-årsåldern finns det få ägganlag kvar. Det är därför som möjligheterna att bli gravid minskar med stigande ålder.

Besvär som kan uppstå

När man är i övergångsåldern är det vanligt att man får

  • oregelbundna blödningar
  • värmevallningar och svettningar
  • humörsvängningar och sömnproblem
  • besvär från slidan och urinvägarna.

Mer än hälften av alla kvinnor får besvär med svettningar och värmevallningar. Knappt en tredjedel av alla kvinnor upplever att deras besvär är så svåra att de behöver behandling.

Oregelbundna blödningar

Det första tecknet på att den sista mensen närmar sig är oftast oregelbundna blödningar. Till en början kommer menstruationerna oftare. Om man till exempel har haft mens var fjärde vecka tidigare, är det vanligt att den kommer var tredje vecka i stället. Det är helt normalt och ett tidigt tecken på att äggstockarna har börjat åldras.

Nästa steg är att menstruationerna kommer med längre mellanrum, ibland kan det gå tre till fyra månader mellan blödningarna. Om det har gått mer än sex månader sedan den sista blödningen är det mycket troligt att menopausen, den sista mensen, har inträffat. Efter ett år kan man vara säker på att man inte kommer att få någon mer mensblödning.

Vissa kvinnor har däremot helt regelbundna menstruationer ända fram till den sista mensblödningen.

Om man får en blödning efter mer än ett år kan det bero på en sjuklig förändring i livmodern och man bör då söka läkare för undersökning.

Värmevallningar och svettningar

Svettningar och värmevallningar är vanliga besvär. De beror på att kroppens termostat kommer i obalans i samband med de hormonella förändringarna.

En värmevallning brukar upplevas som en värmevåg i höjd med bröstet som förflyttar sig uppåt över halsen, ansiktet och hårfästet. Man blir röd i ansiktet och värmevågen följs av svettningar som utgår från hårfästet och ansiktet. Det kan ibland droppa från håret och ansiktet.

En svettning brukar oftast pågå under två till tre minuter. Men den kan variera i tidslängd från några sekunder till en timme.

Det är vanligt att man vaknar av svettningarna flera gånger varje natt. Ibland kan man behöva byta lakan.

Eftersom de här symtomen beror på att kroppens termostat är i obalans kan också så kallade kylvallningar förekomma. Det är inte lika vanligt som svettningar och värmevallningar. Kylvallningar brukar upplevas som frossa och att man fryser även om man sover under extra täcken.

Hur svåra besvär man har och hur ofta svettningarna, värmevallningarna eller frossan kommer varierar.

Humörsvängningar och sömnproblem

Under åren närmast före och efter den sista mensen är det vanligare med psykiska besvär, som till exempel depressioner. Man kan få lättare förändringar i humöret och bli mer irriterad. Sömnproblem uppträder ofta också under den här perioden av livet.

De nattliga svettningarna och torra slemhinnor i underlivet kan också göra att man får minskad sexlust. Det är alltid bra att prata med sin partner om de förändringar man går igenom.

Besvär från slida och urinvägar

Man kan också få besvär från slidan och urinvägarna, till exempel sveda, klåda och sparsamma blödningar. Det kan också göra ont vid samlag. Besvären beror på att vävnaderna i slidan och urinröret blir tunnare och torrare.

Under och efter klimakteriet är musklerna och slemhinnorna i slidan och urinröret inte lika elastiska som tidigare. Därför kan musklerna inte stänga till urinröret lika bra. Urin kan då läcka ut från urinblåsan när man hostar, nyser, skrattar eller hoppar. Att ofta känna sig kissnödig, så kallade urinträngningar, är också vanligt och man kan ha lättare för att få urinvägsinfektion.

Besvären från slidan och urinvägarna brukar komma något eller några år efter den sista mensen, men kan också komma tidigare. De beror förmodligen både på låga östrogennivåer och på att man blir äldre.

Kan symtomen bero på någon sjukdom?

Det är helt normalt att ha oregelbundna blödningar under övergångsåldern. I sällsynta fall kan de vara tecken på cellförändringar i livmoderslemhinnan. Då brukar blödningarna vara helt oregelbundna. Ibland kan de pågå i två till tre veckor med bara en veckas uppehåll, eller komma tillbaka bara någon dag efter avslutad mens. Känner man sig osäker på om blödningarna är normala eller inte bör man söka hjälp på sin vårdcentral eller hos sin gynekolog.

Andra sjukdomar som kan ge klimakterieliknande symtom som till exempel svettningar är sköldkörtelsjukdomar, diabetes och lymfkörtelcancer.

Fäll ihop

Diagnos och vård

Diagnos och vård

När bör man söka hjälp?

Om man har stora besvär med svettningar och värmevallningar eller sömnproblem bör man söka hjälp. Man ska också söka hjälp om man har problem från underlivet eller urinröret. Det kan till exempel vara samlagssmärtor, besvär med urinträngningar som gör att man ofta känner sig kissnödig.

Om man får en blödning mer än ett år efter sin sista mens ska man söka vård.

Vart ska man vända sig?

I första hand ska man vända sig till sin vårdcentral. Om det behövs kan man sedan få en remiss till en gynekolog med specialistkunskap. Har man en gynekolog som man går till regelbundet kan man givetvis söka hjälp där direkt.

Om man har särskilda problem med urinträngningar eller svårt att hålla tätt, finns speciell hjälp att få hos gynekolog, urolog eller uroterapeut. Även här bör man först gå till vårdcentralen där en läkare kan remittera till en specialist.

Vad kan man göra själv?

Att röra på sig har en positiv inverkan på humöret samtidigt som det ofta minskar svettningar och värmevallningar. Kvinnor i klimakteriet som motionerar minst en gång i veckan mår bättre, både psykiskt och fysiskt, än de som inte gör det. Det är viktigt att välja en motionsform som känns bra. Om man är ovan att röra på sig kan man till exempel börja promenera regelbundet.

Man kan även lindra klimakteriebesvär på andra sätt:

  • Pröva avslappningsövningar, som kan minska besvären med svettningar och värmevallningar.
  • Undvika tättsittande kläder och syntetmaterial. Om man klär sig i många tunna lager kan man lätt ta av sig när man känner sig varm.
  • Dricka mindre kaffe, te och alkohol, eftersom de kan förvärra värmevallningar och svettningar.
  • Inte tvätta underlivet mer än en gång om dagen. Då undviker man onödig irritation i redan sköra slemhinnor.
  • Använda oparfymerad badolja i stället för tvål när man tvättar underlivet. Man kan stryka på oljan och torka av innan man duschar. Skölj inte med tvål och vatten inuti slidan.
  • Använda glidmedel om man besväras av torra slemhinnor vid samlag.

Östrogenbehandling

Den mest effektiva behandlingen mot övergångsbesvär är östrogen. Sådan behandling innebär att man tillför hormoner som påverkar hela kroppen som tabletter, gel eller plåster, i så låg dos som möjligt.

Man brukar också få ta gulkroppshormon för att slemhinnan i livmodern inte ska växa och bli för tjock. Blir den för tjock finns en ökad risk för att utveckla cancer i livmoderslemhinnan. Det kan också leda till okontrollerade blödningar. Om man har opererat bort livmodern behöver man inte ta gulkroppshormon.

Oftast blir man fri från sina svettningar och värmevallningar när man behandlas med östrogen som påverkar hela kroppen. Man får också fuktigare och starkare slemhinnor i slidan och urinvägarna, så att eventuella problem med sveda och klåda minskar. Om man inte blir helt bra av behandlingen brukar man ändå uppleva en lindring av symtomen.

Om man enbart har problem med torra slemhinnor i slidan och urinröret räcker det med behandling i slidan. De läkemedel man använder innehåller en låg mängd östrogen som inte påverkar resten av kroppen, men stärker slemhinnorna i slidan och urinvägarna. Det innebär att alla kan få en sådan behandling, utan några risker.

Man kan även få östrogen i tablettform mot underlivsbesvär. Då får man ett östrogen som är svagare än det som används mot värmevallningar och svettningar.

Läs mer: Läkemedel vid klimakteriebesvär

Man väljer själv

Principen för behandling med östrogen för klimakteriebesvär är att man själv ska avgöra om besvären är så svåra att man vill och behöver behandlas. Det kan till exempel vara så att man har så svåra sömnproblem att man inte fungerar normalt, eller att man har så stora svettningsproblem att det blir olustigt och problematiskt i umgänget med andra människor.

För att man ska kunna avgöra om man vill ha behandling eller inte är det viktigt att läkaren noga informerar om för- och nackdelar med behandlingen. Sedan kan man i samråd med läkaren avgöra om man vill ha östrogenbehandling eller inte. Det är bara man själv som vet hur mycket besvären påverkar ens livskvalitet, arbetsprestation och sociala liv.

Undersökningar inför östrogenbehandling

  • Innan man behandlas med östrogen mot övergångsbesvär bör brösten undersökas med mammografi. Sedan bör man genomgå den mammografiundersökning som alla kvinnor över 50 år blir kallade till vartannat år.
  • Gynekologisk undersökning bör också göras. Cellprov tas vid de regelbundna cellprovskontroller som man blir kallad till.

Östrogen kan i undantagsfall ge en blodtryckshöjning och har man högt blodtryck så ska man behandlas också för det.

Om resultaten av undersökningarna är normala kan man börja behandlingen med östrogen.

Man ska inte behandlas med östrogen om man har haft blodpropp, bröstcancer, leversjukdom eller har oregelbundna blödningar som inte utretts av läkare.

Man ska inte behandlas i mer än fem år

Idag rekommenderas att man inte ska behandlas med östrogen som påverkar hela kroppen längre än fem år på grund av den ökade risken att få bröstcancer. Enda sättet att ta reda på om man behöver behandling eller inte är att göra uppehåll under en månad för att se om besvären kommer tillbaka. Om de inte gör det kan man sluta med behandlingen.

I de fall klimakteriebesvären fortsätter att vara svåra även efter fem år, bör man noga överväga för- och nackdelar med behandlingen tillsammans med sin läkare.

Östrogenbehandling och benskörhet

Forskning har visat att östrogen motverkar urkalkning av skelettet. Därför har de kvinnor som tar östrogen för övergångsbesvär även nytta av sin östrogenbehandling för att förebygga benskörhet.

Preventivmedel under klimakteriet

Har man kopparspiral kan man låta den sitta kvar i ungefär sex månader till ett år efter man har fått sin sista mens. Då är risken att bli gravid väldigt liten.

Använder man redan p-piller utan några problem och är icke-rökare, kan man fortsätta med dem under övergångsåldern. Eftersom p-piller innehåller östrogen kan det däremot vara svårt att veta när man går in i övergångsåldern. Östrogenet i p-pillren gör att blödningarna inte upphör och att man inte får några övergångsbesvär. Man kan sluta med p-piller ungefär vid 51 års ålder för att se om man får någon mer mensblödning.

Har man hormonspiral men inte har tänkt att ta östrogen kan man ta ut den ungefär när man är 51 år. Annars kan man ha kvar spiralen som gestagentillägg till östrogenbehandlingen. Effekten av en sådan hormonspiral varar i ungefär fem år.

Alternativ till östrogenbehandling

Akupunktur eller avslappningsövningar kan i många fall minska besvären med svettningar och värmevallningar.

Undersökningar har visat att kvinnor i övergångsåldern som motionerar minst en gång i veckan mår bättre, både psykiskt och fysiskt, än de som inte motionerar.

I hälsokostaffärer säljs en hel rad produkter mot övergångsbesvär, men man bör inte använda dem under någon längre period utan att diskutera det med läkare. I vissa fall har dessa preparat samma risker och biverkningar som östrogen.

Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2014-09-03
Redaktör:

Åsa Schelin, 1177 Vårdguiden

Manusunderlag:

Britt-Marie Landgren, professor och överläkare, institutionen för klinisk vetenskap, enheten för obstetrik och gynekologi, Huddinge sjukhus

Granskare:

Marie Bixo, professor, gynekolog och förlossningsläkare, Umeå universitet