Reportage: Olle gjorde en ballongvidgning

Nyfikenhet och beundran är de ord som bäst beskriver stunden på röntgenbordet när läkaren först röntgade mina kranskärl, sedan vidgade ett av kärlen med en ballong och sist stabiliserade det med ett metallnät. Det gjorde inte ont och jag var inte rädd.

Men låt mig ta det från början.
Jag trodde det var mina mångåriga magbesvär som hade förvärrats när det sved och brände mitt i bröstet. Jag gick till läkaren och fick dubbel dos av läkemedlet som skulle bromsa syran i magen. Men på slutet av mina cykelturer till och från jobbet fick jag ännu mer ont i bröstet. När jag trampade satte det väl fart på magsyran. Trodde jag.

Som tur var sökte jag på nytt för mina "magbesvär". Som tur var fick jag en välskriven remiss så att jag kunde göra ett arbetsprov på sjukhuset. Som tur var fick jag en tid relativt snabbt.

Hamnade på hjärtvårdsavdelningen

Väl på sjukhuset behövde jag inte cykla särskilt många minuter innan läkaren såg på EKG att det var en klockren instabil kärlkramp. Det blev raka vägen till hjärtvårdsavdelningen, istället för en dag på jobbet. Det var svårt att ta in den här typen av omtumlande besked. Hjärnan hängde helt enkelt inte med där jag låg med, till en början, ständig hjärtövervakning. Efter ett tag bedömdes det inte mer akut än att jag fick vänta på avdelningen ett par dagar innan det var min tur att undersökas.

Förberedde mig för kranskärlsröntgen

På måndagseftermiddagen kördes jag från avdelningen till det moderna kranskärlslaboratoriet. Förberedelserna bestod av att jag duschade, fick ett lätt lugnande läkemedel och en kärlvidgande tablett under läppen.

Ofta görs kranskärlsröntgen via en pulsåder i ljumsken. Jag bedömdes ha stabila kärl, men ökad risk för blödningar. Därför skulle jag behandlas via ett litet snitt i handledens pulsåder i stället.

Överväldigande att få följa det som hände

Att få följa en duktig hantverkares skicklighet och ta del av den moderna teknikens möjligheter överglänste alla andra känslor.
Genom ett litet, litet snitt i pulsådern förde läkaren upp en plastslang ända upp till hjärtats stora kranskärl. Det gjorde inte ont, men jag kände ett litet tryck i armen och bröstet och en lätt värmande känsla i kroppen.

På tv-skärmen kunde jag följa plastslangens väg upp till kranskärlsträden. De såg verkligen ut som stora mörka träd med många grenar. En av huvudstammarna var i stort sett igentäppt. Det kunde jag också se. Tack och lov var den åtkomlig för en ballongvidgning.

Fritt fram för blodet igen

Med stor noggrannhet valde läkaren en ballong från ett skåp fullt med små boxar med ballonger och metallnät. Det såg ut som ett skåp hos en samlare av videofilmer.

Ballongen fördes in i plastslangen och blåstes upp där förträngningen satt. Det var själva ballongvidgningen, som inte alls kändes särskilt dramatisk ur mitt perspektiv. Nu var kranskärlet utvidgat och blodet kunde passera fritt fram till hjärtat igen.

För att stabilisera kranskärlets väggar skulle jag också få ett metallnät, en stent, insatt. I mitt fall var det 15 millimeter brett, för mig ofattbart stort i förhållande till det lilla snittet i armen.

Ödmjuk och tacksam

Efter mindre än två timmar var jag tillbaka på avdelningen. Jag var ödmjuk, tacksam och tårögd efter att ha fått ta del av modern svensk sjukvård och de möjligheter som den ger.

Långsamt började det gå upp för mig att jag hade haft tur. Tur som sökte och fick vård innan hjärtinfarkten hann slå till. Tur att förträngningen satt så bra till att den gick att åtgärda med ballongvidgning på hemsjukhuset.

Efteråt skulle jag hålla armen still i flera timmar för att blödningen i blodkärlet skulle stillas. Det är svårt att hålla en arm still på beställning, men det gick bra.
Dagen efter fick jag komma hem. Nu handlar det mycket om att komma ikapp denna omtumlande händelse mentalt. Att betvinga rädslan.

Skriv ut
Publicerad:
2011-12-07
Skribent:

Berättelsen är skriven av Olle Hall, redaktör, och beskriver hans egna erfarenheter av ballongvidgning. Berättelsen är framtagen av Landstinget i Jönköpings län.