Att ta hjälp

Jag slutade att spela tennis och dansa vilket jag tyckt varit jättekul. Det var förmodligen där min depression startade. Efter sportlovet så började jag att skolka. Jag sa att jag inte mådde bra och jag kunde vara borta en dag men också en hel vecka. I slutet av sommaren nådde jag verkligen botten ...

Det var jag som gick till skolsköterskan och berättade vad som hade hänt, varför jag mår som jag mår och varför det har blivit så. Hon berättade att jag var stark, modig och förnuftig som gick själv och sökte hjälp.

Jag bråkade mer och mer med mina föräldrar, oftast om småsaker som blev till stora, stora bråk. Den sommaren och hela vår semester var den värsta någonsin. Vi bråkade otroligt mycket och jag mådde jättedåligt över att jag inte bara kunde ge mig av, ens för ett tag, just för att jag inte klarade mig själv där.

Idag så är jag mer än 100 dagar+ skadefri och jag känner mig grymt stolt!

Det väldigt mycket kämpande för att komma in på ett gymnasium, för jag har något som heter dyslexi. Det är att man har svårt med att läsa och skriva.

Hon skrev att hon var gravid med mitt barn och skickade bilder på graviditetstestet. Hon sågar mig till grunden, säger att hon tänker behålla barnet, och att jag inte kommer kunna vara där och se mitt barn växa upp.

Jag ska inte ljuga, veckorna efter att mina föräldrar fick veta om mina självmordstankar låg jag mest i min säng och hade megaångest, men det blev bättre.

Det är inte någon skam i att söka hjälp, det är rent av modigt! DU förtjänar att må bra, även om det inte alltid känns så.