Krönika: Olidligt att vänta på alla provsvar

Foto av Lotta Gray.av Lotta Gray

Min väntan på besked, ett röntgensvar, började i samma sekund jag rullades ut efter min första röntgen. Då visste jag ännu inte att jag drabbats av det där otänkbara som var ämnat för andra. Inte för mig. Om jag förstått då, vad jag vet nu, hade jag blivit smått tokig tror jag.

Ingenting är som väntans tider och väntans tider är cancerpatientens ständiga tillvaro. Jag har ännu inte lyckats hitta något sätt att förhålla mig till det, och jag vet att även om man blir friskförklarad från sin sjukdom blir man aldrig helt frisk i själen av denna ständiga väntan på besked.

Flera år ska behöva gå innan jag kan andas ut något så när, och om man inte hittar ett förhållningssätt till sin väntan på olika besked blir det liv man har oändligt påverkat. Där ligger den stora utmaningen för mig. För det är ju inte så att vi cancersjuka är infantila eller hypokondriska. Vår rädsla är i allra högra grad verklig och bör inte viftas bort med en axelryckning.

När det är tid att röntgas, när magnetkameran eller ultraljudet sveper över mina organ, då är jag samlad 

När det är tid att röntgas, när magnetkameran eller ultraljudet sveper över mina organ, då är jag samlad. Det är inte alls det värsta steget även om jag alltid känner en sorg när det är dags. Nej, det värsta inträffar efteråt, och fram till det är dags att träffa läkaren och få sitt besked. Den tiden kan kännas oändlig vare sig det handlar om fem dagar eller femton.

Personligen väljer jag ofta till slut att ta en lugnande tablett. Det fungerar inte alls. Ändå sköljer jag ner den med vatten och med en knyck på nacken. Detta sker efter dagar av vånda och oro där jag inte klarat minsta lilla påfrestning utan har varenda nerv utanpå kroppen. Att sova är inte att tala om. Jag glömmer saker, är gråtmild, rädd och olyckligare än någonsin över mitt öde.

Jag fantiserar ofta om svaret. Hur jag ska klara det om det blivit en spridning. När jag läser andra berättelser om människor som väntar på ett livsavgörande besked slås jag av hur rationellt och snabbt de skummar igenom själva beskedet. Jag tänker att det där beskedet ju förändrar allt. Precis allt. Det kan kasta omkull hela ditt återstående liv och ta ifrån dig hoppet. Eller så kan det ge dig ett löfte om en friare tillvaro, en ljusning på eländet.

Så hur gör man då för att klara sig igenom dessa undersökningar och dagar av väntan på besked? Har jag något stalltips är det den gamla slitna klyschan ”Försök inte att förändra det du ändå inte kan påverka”. Har man lyckats med den mentala inställningen har man lyckats bra och lång mycket bättre än jag någonsin kommit.

Lotta Gray

Senast uppdaterad:
2011-01-31
Skribent:

Lotta Gray

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund