Krönika: Att berätta för andra att man har cancer

Foto av Lotta Grayav Lotta Gray

Att få ett cancerbesked är att i ett slag drabbas av en chock. Att låta beskedet sjunka in är en process som ser olika ut och tar olika lång tid för alla. Och som en del i den processen ingår hur man ska berätta och för vilka. Jag är kanske av ett sällsynt slag som ganska snabbt basunerade ut inför hela världen vad som hade hänt mig, oss, familjen. För mig har det varit viktigt att känna mig förstådd. Jag har haft ett enormt behov av att dela min börda och känt det som att ju fler som burit den, desto lättare har den blivit. Smärtan har liksom fördelats på många, och när den bryts ner i små bitar känns den mindre kompakt.

Jag valde först att berätta via sms till många jag kände. Inte till de närmaste, men till andra. Jag låg där på min fyrbäddsal och knappade krampaktigt ihop ett informativt besked och skickade till nästan hela min telefonbok. Ensam är inte stark. Ensam är just bara ensam. Det kan tyckas irrationellt och smått bisarrt gjort, men det var vad jag gjorde och att få göra på sitt eget sätt utan att möta pekpinnar och ifrågasättande är viktigt när man är svårt sjuk. Responsen jag fick tillbaka var självklart enorm och läkande i sig.

Jag har varit väldigt rättfram. Berättat konkret och utan omsvep. Rabblat överlevnadsstatistik och visat operationsärr för taxichaufförer 

När jag var nydiagnostiserad var det lättare att berätta än det har varit senare. Då låg sjukdomen så nära mig. Hela min tillvaro kretsade ju kring den akuta operationen, cytostatika och sjukhusbesök. Hela mitt rörelsemönster vittnade om att jag hade ont någonstans och då är det enklare att berätta. De personer som för mig varit svårast att berätta för är dagisföräldrarna på min sons dagis. Eftersom det känns så viktigt att de vet blir det också svårt. Jag vet ju inte om de redan vet och jag hittar sällan ett naturligt tillfälle att slänga ur mig detta stora svåra på.

Min blogg har varit ett fantastiskt redskap för att få ut information på, men ett slumpartat möte med någon på stan eller på en middag kan ändå kännas svårt. Jag har varit väldigt rättfram. Berättat konkret och utan omsvep. Rabblat överlevnadsstatistik och visat operationsärr för taxichaufförer. Andra väljer kanske att lägga locket på, att inte alls delge sin omgivning allt det svåra.

Överlag tycker jag att utomstående verkar vara alldeles för rädda för att ställa frågor till mig och andra som fått cancer. De är rädda för att såra eller för att orsaka tårar och undrar kanske hur man ska göra med en medmänniska som plötsligt börjar gråta på en middag. Men ibland kan man förstås själv vilja slinka undan. Bara få vara ifred. Det har hänt även mig, tro det eller ej, och speciellt nu när jag är behandlingsfri, mår bra och börjar definiera mig som ”icke cancersjuk” längre. Då märker jag hur jag liksom blir lite tyst och avig. Spänner mig. Pratar inte så mycket i alla sammanhang. Vill inte alltid öppna upp eftersom någon då kanske frågar om min cancer. Men det viktigaste är väl att inse att alla dessa ytterligheter är ok. Vi är alla unika på den här resan och måste få bli bemötta precis som vi är.

Lotta Gray

Senast uppdaterad:
2011-01-20
Skribent:

Lotta Gray

Redaktör:

Emma Holmér, 1177 Vårdguiden

Fotograf:

Juliana Wiklund