Krönika: Sluta diskriminera barn och unga

Foto av Erik Sandberg.

av Erik Sandberg

”Folk rasar över de lata judarna i TV”, läste jag på löpsedlarna härom veckan. Nej, nu läste jag ju inte ”judarna”. Löpsedeln handlade inte heller om lata kvinnor eller invandrare. Det stod ”barnen”. Barn förefaller vara den enda grupp i befolkningen som det är okej att smutskasta. Löpsedeln hängde ihop med en underhållningsserie i TV där den höga ungdomsarbetslösheten antas bero – inte på lågkonjunktur och strukturfel på arbetsmarknaden – utan på att de unga är lata och bortskämda.

Något som inte står på löpsedlarna är att barn får stryk igen. Barnmisshandel är den brottskategori som ökat mest på 2000-talet men kanske säljer inte det lösnummer. Vuxnas våld mot barn genererar däremot andra skriverier. Artiklar om hur synd det är om gärningsmannen, till exempel. När en äldre man förra året hoppade på en 12-åring i en park i Värnamo, blev han hyllad som hjälte. Mannen förklarade utan ånger hur han slagit pojken upprepade gånger i ansiktet. Tidningar och TV struntade i alla pressetiska regler och lät våldsverkarens version av händelseförloppet stå oemotsagd, liksom hans påstående att brottsoffret tidigare på dagen kallat honom gubbjävel och därför själv bar skuld till misshandeln. Insändarsidorna fylldes snart av skribenter som framhöll sin djupa sympati med våldsverkaren.

Barn förefaller vara den enda grupp i befolkningen som det är okej att smutskasta.

På torget utanför tingsrätten samlades medlemmar av en pensionärsförening och demonstrerade till stöd för han som slogs. Jag var också där. Som reporter. På frågan varför de försvarade misshandeln av ett barn svarade demonstranterna med svepande hänvisningar till den tilltagande ungdomsbrottligheten.

Kanske var det bara jag som inte såg kopplingen. Hursomhelst har de fel i sak. Ungdomsbrottligheten tilltar inte. Våra ungdomar är laglydigare än på länge. Faktum är att den enda åldersgrupp där brottsligheten ökar markant, är just pensionärerna. De bryter mot trafikregler och plockar inte upp efter sina hundar. Snatterier och olaga hot är också vanligt. Ändå hör man sällan några politiska utspel om krafttag mot den växande åldringsbrottsligheten. Jag hittar inga artiklar om vikten av att sätta gränser för de gamla. Det verkar finnas en tyst överenskommelse om att den enda grupp som det är okej att kräva sanktioner mot, är de unga.

Våra domstolar har också lagt sig till med en förlåtande inställning till våld, när våldet riktas mot just barn. En pappa som spöat sin dotter klarade sig med villkorlig dom eftersom dottern enligt tingsrätten var medskyldig till misshandeln. ”Även om våldet är av allvarligt slag” skriver rätten, ”så har det föregåtts av viss provokation – att inte lyda sin förälder”. Fundera en stund på om den skrivningen hade funkat i någon annan misshandelsdom. Skulle en hustrumisshandlare få samma straffrabatt? ”Våldet föregicks av provokation – att inte lyda sin man.” En mamma som slagit sina båda söner blodiga fick brottsrubriceringen ändrad från misshandel till ringa misshandel med en liknande motivering. ”Syftet med slagen var inte i första hand att framkalla smärta utan att få pojkarna att vårda sitt språk”. Återstår att se om försvarsadvokater börjar åberopa den domen, när andra bråkstakar står inför skranket. ”Jag vill uppmärksamma rätten på att syftet med misshandeln inte var att framkalla smärta, utan att få damen att plocka upp efter sin hund.”

Barnen är ingen stark grupp i samhället. Deras ekonomiska och politiska inflytande är minimalt. De saknar till och med rösträtt. Vill barn slippa bli diskriminerade i domstolar och massmedia så är det bäst de börjar organisera sig och bilda påtryckargrupper. Eller så är det dags att vi vuxna börjar ta ansvar.

Senast uppdaterad:
2010-12-06
Skribent:

Erik Sandberg, Journalist och dokumentärfilmare

Fotograf:

Juliana Wiklund