Hitta rätt i sjukvården

Vårdcentralen i första hand

Ibland kan det vara svårt att veta vart man ska vända sig i sjukvården. Vart ska man till exempel söka sig om man har ont i ryggen, en envis förkylning eller mycket ont i magen?

Vanligtvis ska man söka hjälp på vårdcentralen för alla de besvär som inte kräver omedelbar vård på sjukhus, det vill säga besvär som är akuta eller livshotande. Om det behövs slussas man vidare från vårdcentralen till andra specialistläkare. På kvällar och helger vänder man sig i första hand till jourmottagningen där man bor om man har ett problem som inte kan vänta tills vårdcentralen öppnar.

Den här texten förklarar allmänt hur den öppna vården ser ut och vart man ska vända sig, men det kan variera lite mellan olika landsting. Om man vill veta mer hur vården ser ut i detalj får man ta reda på vad som gäller där man bor. I telefonkatalogens blå sidor finns information om öppettider hos till exempel vårdcentraler och jourmottagningar. På landstingens hemsidor kan man läsa mer.

Sjukvårdsrådgivningen ger råd och upplysningar

Det är inte alltid lätt att själv bedöma hur sjuk man är. Därför finns sjukvårdsrådgivning per telefon i de flesta landsting där erfarna sjuksköterskor bedömer problemet, ger råd och när det behövs även upplysningar om vart man ska söka hjälp. Väntetiderna kan bli kortare och vården bättre om man vet vart man ska vända sig. De som är mest sjuka får snabbare hjälp på akuten och de som har lindrigare besvär slipper sitta där och vänta. Det gynnar alla.

Sjukvården delas in i öppenvård och slutenvård

Sjukvården kan delas upp i två delar, öppenvård och slutenvård. Öppenvård innebär att man får åka hem efter att ha varit i kontakt med sjukvården, medan slutenvård innebär att man är inlagd på sjukhus. Den största delen av sjukvården sker i öppenvård. Först beskrivs vårdcentralen och specialistmottagningen. Därefter kommer en beskrivning av akutmottagningen som ofta är vägen in till den slutna vården.

Vårdcentralen – hit vänder man sig först

Vårdcentralen är grunden i den svenska sjukvården. Den har många olika namn och kallas till exempel även husläkarmottagning, familjeläkarmottagning eller hälsocentral. Hit vänder man sig vanligtvis när man har problem med sin hälsa. Man vänder sig till den vårdcentral som har ansvar för människorna i det område som man bor i, eller till den som man är listad hos.

På vårdcentralen sker allt från hälsokontroller av nyfödda barn till behandlingar av vanliga sjukdomar som till exempel halsfluss och kroniska sjukdomar. Hit kan man också vända sig om man vill få råd om att sluta röka eller att gå ner i vikt. Om läkaren bedömer att man behöver mer specialiserad vård kan man få en remiss till en specialistmottagning på ett sjukhus eller en annan öppenvårdsmottagning.

Vårdcentralen har öppet dagtid under vardagar då man kan ringa och beställa tid. Många mottagningar har också öppen mottagning vissa tider i veckan då man kan komma om man behöver hjälp samma dag utan att beställa tid. Vårdcentralerna har rådgivning på telefon och kan också ordna med hembesök i vissa fall.

Många vårdcentraler och närsjukhus har en jourmottagning dit man kan vända sig med akuta besvär även på kvällar, helger och i vissa fall nätter. Oftast måste man ringa först och boka tid. På en del håll i landet sker jourverksamheten i stället på sjukhusets akutmottagning.

Många olika läkare på vårdcentralen

Läkarna som jobbar på en vårdcentral är huvudsakligen allmänläkare. De kan också kallas husläkare eller familjeläkare. Alla allmänläkare är specialister i allmänmedicin och de är experter på att ta emot människor med olika symtom och bedöma vilka som behöver vård av någon annan specialist eller på sjukhus. Allmänläkarna tar hand om de som drabbas av någon av folksjukdomarna, det vill säga de vanligaste sjukdomarna i samhället. De sköter behandlingen när man har en lindrig form av någon kronisk sjukdom som till exempel diabetes eller hjärtsvikt. Allmänläkarna kan även ge behandling om man har en lätt till medelsvår depression. Tanken är att man ska kunna gå tillbaka till samma läkare med alla sina besvär och få kontinuitet och trygghet – därav benämningen husläkare.

Allmänläkarna arbetar också med förebyggande vård genom att bland annat hjälpa människor att förändra sitt sätt att leva. Det kan till exempel vara hjälp med att sluta röka, gå ner i vikt eller förbättra sina alkoholvanor.

Allmänläkarna ger även vägledning i sjukvården. De har ett stort kontaktnät och vet vad de andra specialistläkarna är bra på. Därför kan de lotsa rätt i vården och skriva remiss till rätt instans.

På vårdcentralen, liksom på sjukhusen, kan det också finnas läkare under utbildning som kallas AT-läkare eller ST-läkare. AT-läkare är läkare som gör sin tvååriga allmäntjänstgöring efter grundutbildningen. De arbetar vanligtvis i sex månader på vårdcentral. Dessa läkare har en allmänläkare som handledare och kan fråga om råd.

ST-läkare är läkare som gör sin specialiseringstjänstgöring. På vårdcentralen träffar man vanligen de läkare som specialiserar sig till allmänläkare, men de kan också ha en annan inriktning. Specialistutbildningen tar cirka fem år. ST-läkarna på vårdcentralen har regelbunden handledning av en allmänläkare.

Ytterligare en grupp av läkare som arbetar på vårdcentraler är vikarier som fyller luckor när det är läkarbrist. De kan vara både specialister och icke-specialister.

Välja vårdcentral

Från och med 2010 kan man själv välja vilken vårdcentral eller läkarmottagning man ska tillhöra. Vårdcentralen eller läkarmottagningen man väljer kan ligga var som helst inom hela det egna landstinget eller i ett angränsande landsting. Man kan välja privata läkarmottagningar eller landstingets vårdcentraler eller läkarmottagningar.

I vissa landsting har man också rätt att välja en egen husläkare. Det gör man genom att ta kontakt med den vårdcentral som man vill gå till. Om den läkare som man vill lista sig hos inte kan ta emot nya patienter får man välja en annan husläkare. Man kan byta husläkare när man vill.

Andra yrkesgrupper på vårdcentralen

Det ser olika ut på olika håll i landet, men på en vårdcentral kan också distriktssköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor och läkarsekreterare arbeta. Ibland finns det även arbetsterapeuter, psykologer, kuratorer och dietister. På vårdcentralen finns det ofta även barn- och mödrahälsovård.

Distriktssköterskor

Distriktssköterskorna är vidareutbildade sjuksköterskor. De har praktiska arbetsuppgifter som att ge vaccinationer, dela ut medicin och lägga om sår. Distriktssköterskorna arbetar också med att förebygga ohälsa genom att till exempel leda sluta röka-grupper. Många gånger gör de även hembesök till människor som inte kan komma till vårdcentralen för behandling och provtagning.

Distriktssköterskorna har ofta egna mottagningar för människor med vissa kroniska sjukdomar som exempelvis diabetes eller astma. De sköter en del av behandlingen och har rätt att skriva ut vissa läkemedel. När man ringer till en vårdcentral och har problem med sin hälsa är det oftast en distriktssköterska som svarar och ger råd.

Undersköterskor

Undersköterskorna arbetar tillsammans med läkarna och distriktssköterskorna. De tar till exempel blodprover, undersöker hjärtat med EKG och lägger om sår. På många vårdcentraler gör de även hembesök. Undersköterskorna kan även sitta i vårdcentralens reception. I receptionen kan man också möta läkarsekreterare, som i övrigt har administrativa uppgifter på vårdcentralen.

Sjukgymnaster

Sjukgymnasterna arbetar framförallt med människor som har besvär som påverkar rörelseförmågan. Det kan vara besvär i ryggen eller nacken, eller rehabilitering efter skador eller sjukdomar som till exempel stroke, slaganfall. Behandlingen kan exempelvis vara råd om övningar som man själv kan göra, avslappning och massage. Sjukgymnasterna kan också skriva ut motion på recept för att förebygga eller lindra en sjukdom. På vissa ställen kan man söka sig direkt till sjukgymnasten, på andra ställen behövs en remiss från läkare.

Arbetsterapeuter

Arbetsterapeuterna hjälper personer som har en sjukdom eller som har råkat ut för en olycka att återgå till vardagslivet igen. De provar ut hjälpmedel och är experter på att hitta praktiska lösningar för hemmet och vardagen. Det kan till exempel handla om hjälp att anpassa en bostad för rullstol.

Kuratorer

Kuratorerna hjälper till med psykosocialt stöd. Det kan till exempel vara att samtala med människor i kris. Kuratorer ger också råd i frågor kring ekonomi och arbete i samband med att man är sjuk. Kuratorer har ofta socionomexamen med vidareutbildning i socialt arbete.

Psykologer

På vissa håll i landet finns även psykologer på vårdcentralen. Psykologerna har gått en femårig högskoleutbildning plus ett års praktisk tjänstgöring. De ger psykologisk behandling, och i de fall de även har en utbildning i psykoterapi kan de ge sådan behandling.

På vårdcentraler handlar det oftast om en begränsad insats som syftar till att man själv ska kunna klara ut en besvärlig situation. Psykologen kan också bistå läkaren med psykologiska tester som exempelvis behövs vid rehabiliteringsutredningar.

Både kuratorer och psykologer kan leda gruppbehandlingar som till exempel stresshanteringsgrupper.

Dietister

Dietisterna är experter på kosten. De ger råd om man till exempel behöver ändra sin vikt eller lägga om kosten vid sjukdomar som diabetes och allergier.

Vård vid särskilda problem

I vissa landsting finns till exempel missbruks- och beroendevård, ungdomsmottagningar och barn- och ungdomspsykiatri (BUP). Där arbetar personal med särskild utbildning på den sortens problem. Man kan få remiss från vårdcentralen men man kan också kontakta dessa mottagningar direkt.

Mödravårdscentral

På vårdcentralerna, eller i anknytning till dem, finns ofta en mödravårdscentral, MVC, där barnmorskor arbetar. Till dem vänder man sig med frågor om preventivmedel och könssjukdomar, eller när man är gravid. De flesta MVC ordnar föräldragrupper och har kurser inför förlossningen. Barnmorskor tar också cellprover för att upptäcka cellförändringar i livmoderhalsen. Det kostar inget att gå till MVC och man kan vanligtvis vända sig till vilken mottagning man vill.

Barnavårdscentral

Barnavårdscentralen, BVC, är också ofta knuten till vårdcentralen. På BVC arbetar sjuksköterskor med specialistutbildning på barn, distriktssköterskor och läkare. Här kan även barnsköterskor, det vill säga undersköterskor som har specialiserat sig på barn, arbeta. BVC gör hälsokontroller av friska barn upp till 6 års ålder, därefter får barnen hjälp av skolhälsovården. BVC ger också vaccinationer och man kan få råd om exempelvis amning, mat och sömn. Som förälder till sjuka barn, oavsett ålder, vänder man sig till vårdcentralen eller barnakuten. Vanligtvis har BVC öppen mottagning då man kan komma utan att beställa tid. Oftast går det också att beställa tid.

Psykologer finns knutna till både barn- och mödrahälsovården.

Privat vård med avtal

Vården kan både drivas av landstinget och av privata företag som har avtal med landstinget. Det finns till exempel privata vårdcentraler och privata mödravårdscentraler. Det är ingen skillnad om man går till landstingets mottagning eller den privata och det är samma avgifter.

Privat vård utan avtal

Det finns också privata vårdgivare som inte har något avtal med landstinget. Då får man stå för hela kostnaden själv. Några exempel på privata vårdgivare kan vara specialistmottagningar inom till exempel gynekologi, mottagningar som har viss psykoterapi, eller kliniker som gör operationer av kosmetiska skäl. Om man inte vet om en mottagning har avtal med landstinget är det enklast att i förväg fråga vad besöket kommer att kosta.

Specialistmottagningar

Specialistmottagningar finns framför allt på akutsjukhus, men också på närsjukhus och hos privata vårdgivare. Där träffar man läkare som är specialister inom andra områden än allmänmedicin. I vissa fall kan man vända sig till dem direkt och en del närsjukhus, framförallt i storstadsområdena, har akutmottagning på vardagar. I andra fall krävs det att man har en remiss från sin läkare på vårdcentralen. För det mesta går det fortare och kostar mindre om man har en remiss.

Olika specialistläkare

Specialistläkare är läkare som har avslutat sin specialisttjänstgöring, vanligen en femårig utbildning efter att de har fått sin läkarlegitimation. Det finns läkare inom en mängd specialiteter. De största förutom allmänmedicin är internmedicin, kirurgi, ortopedi och psykiatri.

Internmedicinare är experter på exempelvis hjärt-kärlsjukdomar, mag-tarmproblem och lungsjukdomar. Det handlar oftast om sjukdomar som inte kräver operation utan främst behandlas med läkemedel eller genom att man ändrar livsstil.

Kirurgi är ett specialistområde där kirurgerna främst behandlar sjukdomar i inre organ genom att göra en operation. Det kan exempelvis vara gall- och njursten, blindtarmsinflammation eller ljumskbråck.

Ortopeder behandlar sjukdomar i rörelseorganen som behöver opereras. Det kan vara till exempel benbrott, ledsjukdomar eller diskbråck.

Psykiatern tar hand om personer med psykiska problem som depression, schizofreni eller som är beroende av till exempel alkohol eller narkotika. Psykiater och psykolog är två helt olika yrken. En psykiater är i grunden legitimerad läkare som har genomgått en specialistutbildning i psykiatri. Psykiatern har förskrivningsrätt och kan alltså skriva ut läkemedel. En psykolog är inte läkare utan har gått psykologprogrammet på universitet eller högskola. Psykologen utreder och behandlar till exempel genom psykoterapi.

Akutmottagningar

Akutmottagningar finns öppna dygnet runt på akutsjukhusen. Dit vänder man sig med sådant som inte kan vänta, till exempel om man plötsligt drabbas av en svår sjukdom eller skada. Det kan till exempel vara akut ont i bröstet, ett brutet ben eller att man får en svår blödning. Man kan även åka till akuten om man redan är sjuk men plötsligt blir sämre. Man kan också få en remiss från vårdcentralen till akutmottagningen om läkaren på vårdcentralen bedömer att man akut behöver vårdas på sjukhus.

Olika yrkesgrupper på akutmottagningen

På akutmottagningen arbetar undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Även kuratorer är knutna dit.

Undersköterskorna tar prover, gör omläggningar och ser till att man tas om hand på ett bra sätt. De arbetar även i receptionen.

Sjuksköterskorna gör en första bedömning av hur man mår, tar prover och delar ut mediciner.

Kuratorn ger framförallt stöd till anhöriga vid svåra olycksfall eller dödsfall. De kan också stötta dem som har drabbats av misshandel eller varit med om en våldtäkt.

Läkaren som tar emot på akuten kan vara en specialistläkare, men vanligtvis är det en läkare under utbildning, det vill säga ST-läkare eller AT-läkare. Specialistläkarna har många andra arbetsuppgifter på sjukhuset och befinner sig oftast inte på akuten. Det finns däremot alltid minst en specialistläkare knuten till akutmottagningen som de läkare som arbetar där kan ringa om de behöver hjälp med något. På universitetssjukhusens akutmottagningar kan man även få träffa läkarkandidater, blivande läkare. De är på akuten för att lära sig, men har inget eget ansvar för behandlingen.

Akutläkarens främsta uppgift är att bedöma hur man mår, om man kan få behandling och sedan åka hem eller om man behöver läggas in på någon av sjukhusets avdelningar för att få vård. Ofta finns det även så kallade observationsplatser på sjukhuset där man kan få stanna kvar några timmar eller till nästa dag om läkaren vill följa förloppet eller det är oklart om man behöver läggas in för fortsatt vård. Ibland behövs uppföljande behandling i den öppna vården, vanligtvis på vårdcentral eller specialistmottagning. Då kan man få en remiss eller så skriver läkaren på sjukhuset ett brev till den läkare som ska ta hand om uppföljningen. Ibland får man själv ta kontakt med sin vårdcentral för uppföljning.

Lokala sjukhus och närsjukhus

Lokala sjukhus och närsjukhus är mindre sjukhus som inte alltid har en akutmottagning som är öppen dygnet runt. Här arbetar läkare inom olika specialiteter. Behandlingen sker oftast i öppen vård vilket innebär att man går hem efter besöket. Här finns också avdelningar där man kan läggas in om man inte behöver den avancerade vård som finns på akutsjukhusen.