Urininkontinens hos kvinnor

Skriv ut
Skriv ut

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Var tredje kvinna i Sverige får någon gång i livet besvär av urinläckage. Urinläckage är vanligare hos kvinnor än män. En förklaring är att graviditeter och förlossningar ofta gör vävnaden i området kring urinröret svagare.

Urinläckage kan man också ha vid vissa neurologiska sjukdomar.

Om man har ansträngningsinkontinens läcker det urin när man till exempel hoppar, hostar eller nyser. Om man däremot brukar bli plötsligt kissnödig och inte hinner till toaletten kallas det trängningsinkontinens. Ofta orsakas urinläckage av en blandning av dessa två typer av inkontinens.

Vissa läkemedel kan också förvärra besvären och göra det svårare att kissa och tömma blåsan ordentligt.

Symtom

Vanliga besvär vid urininkontinens är att man

  • läcker urin när man hostar, hoppar, nyser och anstränger sig
  • plötsligt blir kissnödig och läcker urin.

Behandling

Bäckenbottenträning, så kallade knipövningar, hjälper framför allt om man har ansträngningsinkontinens. Blåsträning, att försöka tänja på intervallen mellan toalettbesöken, hjälper vid trängningsinkontinens.

Det är alltid bra att motionera och dricka i lagom mängd. Man ska undvika att dricka för mycket, särskilt vätskedrivande drycker som te och kaffe.

När man tycker att urinläckaget är så besvärligt att det påverkar vardagen kan man behöva bli undersökt och behandlad. Ofta blir man hjälpt av rådgivning och träning av till exempel bäckenbotten och blåsan. Medicin kan också lindra besvären. Operation kan vara ett alternativ om man har ansträngningskontinens.

Även om man inte blir helt bra av behandlingen kan man med hjälpmedel leva ett normalt, aktivt liv. På Tema hjälpmedel kan du läsa om hur det går till att få inkontinenshjälpmedel, och söka fram vilka som finns att få där du bor.

När ska man söka vård?

Man bör kontakta en vårdcentral eller kontinensmottagning om man tycker att urinläckaget är besvärande. Om man dessutom har

  • kraftiga trängningar som är nytillkomna
  • blod i urinen
  • svårighet att tömma blåsan
  • en neurologisk sjukdom som MS eller en ryggmärgsskada
  • haft cancer i underliv eller blåsa tidigare

bör man ringa sjukvårdsrådgivningen eller ta kontakt direkt med en vårdcentral.

 

Visa mer

Vad beror det på?

Vad beror det på?

Inkontinens har många olika orsaker

Urininkontinens, eller ofrivilligt urinläckage, är ett besvär som kan ha många olika orsaker. Det är ett mycket vanligt problem och sällan ett tecken på allvarlig sjukdom. För många är det ett mindre problem, men för en del är det ett tillstånd som försämrar livskvaliteten mycket och blir ett hinder för att leva ett normalt liv. Bland annat genom ökad upplysning har problemet under senare år avdramatiserats och fler och fler söker numera hjälp. En enkel utredning och behandling har visat sig kunna hjälpa de flesta.

Hur fungerar det?

Urinblåsan fungerar både som en behållare för den urin som bildas och som en pump när blåsan ska tömmas. När urinblåsan är lagom utspänd av urin skickas nervimpulser till hjärnan och man känner sig kissnödig. När man har uppsökt ett lämpligt ställe för att kissa får blåsan signaler att dra ihop sig. Samtidigt slappnar musklerna i bäckenbotten av och slutmuskeln öppnas, så att man kissar. Mellan toalettbesöken är det lågt tryck inne i blåsan och högre i urinröret. Om trycket i urinblåsan överstiger trycket i urinröret uppstår urinläckage.

Olika typer av urinläckage

Det finns flera typer av inkontinens. De vanligaste är ansträngnings- och trängningsinkontinens, eller en kombination av båda två, så kallad blandinkontinens. Tillfällig inkontinens under graviditet och förkylning med hosta är vanlig.

Ansträngningsinkontinens

Denna typ av inkontinens är vanlig och innebär att man inte kan hålla tätt när trycket i buken och därigenom blåsan blir högt, till exempel när man hostar, hoppar, nyser eller joggar. Ett typiskt tecken är att det läcker små skvättar utan att man känner något behov av att kissa.

Trängningsinkontinens

Trängningsinkontinens är när man plötsligt känner sig kissnödig och inte kan hålla sig.

Vid hög ålder och vid vissa sjukdomar som demens, Parkinsons sjukdom och efter stroke fungerar signalerna mellan blåsa och hjärna sämre. Det blir svårt att hinna till toaletten när man blir kissnödig. Hos andra kan urinblåsan vara irriterad utan att det finns någon klar anledning. Man känner sig då kissnödig och går på toaletten ofta, men kissar bara en liten skvätt varje gång.

Tillfällig trängningsinkontinens beror ofta på att urinblåsan är irriterad på grund av en urinvägsinfektion. Sveda och irritation kan förvärras om man också har sköra slemhinnor i underlivet.

Även en förstorad livmoder, till exempel på grund av en godartad muskelknuta i livmodern, ett så kallat myom, kan ge trängningar. Täta och smärtsamma trängningar kan i sällsynta fall vara ett symtom på tumör eller sten i urinblåsan.

En annan ovanlig orsak är en cysta eller tumör i en äggstock.

Blandinkontinens

Om man har problem både när man anstränger sig och när man känner sig kissnödig har man blandinkontinens.

Vanligt att kvinnor drabbas

Lite mer än en halv miljon svenskar har inkontinens. Var tionde kvinna besväras av detta minst en gång per vecka, och var tredje kvinna får besvär någon gång i livet.

Vävnaderna i bäckenet i och kring urinrör och blåsa påverkas av graviditet och barnafödande. Det är vanligare med inkontinens om man fött barn, om man har en dålig knipförmåga i bäckenbottenmuskulaturen eller tecken på framfall. Inkontinens hos kvinnor är också vanligare om man samtidigt har astma eller kronisk luftrörskatarr, om man röker, har kraftig övervikt eller långvarig förstoppning.

Vanligt när man har en neurologisk sjukdom

Urinläckage är tre gånger vanligare hos kvinnor än hos män och blir vanligare ju äldre man blir. När man fyllt 75 år jämnar det till en viss del ut sig och blir nästan lika vanligt bland män som hos kvinnor. När man har vissa neurologiska sjukdomar, som demens, multipel skleros (MS), Parkinsons sjukdom och efter stroke förekommer inkontinens ofta.

Mönster grundläggs redan som barn

Man vet väldigt lite om effekterna av att försöka förebygga inkontinens. Regelbundna knipövningar hos kvinnor och motion har troligen positiv effekt. Hur man kissar grundläggs ofta i barndomen. Många skolbarn håller sig hela dagarna av rädsla för att gå på toaletten. Andra kissar väldigt ofta för säkerhets skull. Det är bra att slappna av och undvika stress och krystning när man kissar.

När äldre drabbas

Äldre kan drabbas av inkontinens i samband med miljöombyte, till exempel vid en sjukhusvistelse. Ibland kan det bero på tillfällig förvirring eller att man helt enkelt mår sämre. Inkontinens kan också bero på att man har svårt att hitta till toaletten, att knäppa upp knappar eller oförmåga att be om hjälp att komma till toaletten.

En äldre person har kortare tid på sig än en yngre från det att man känner första behovet att kissa till dess att urinblåsan måste tömmas. När en äldre person blir kissnödig är det alltså bråttom till toaletten. Regelbundna toalettbesök kan förebygga läckage. Om den äldre är dement eller har något handikapp kan det vara viktigt att få hjälp till toaletten innan blåsan är fylld.

Mediciner kan förvärra

En del läkemedel kan göra inkontinensen värre, speciellt vätskedrivande läkemedel. Andra läkemedel kan göra att det blir svårare att kissa och tömma blåsan ordentligt. Det gäller till exempel vissa mediciner som tas vid depression och vissa hostmediciner. Läkemedel som kan orsaka förvirring hos äldre, till exempel vissa lugnande mediciner och sömnmedel, kan öka risken för inkontinens.

 

Fäll ihop

Diagnos och vård

Diagnos och vård

Inkontinens - när bör man söka hjälp?

När det känns besvärligt med läckaget, och när man själv känner sig motiverad att reda ut orsakerna och vill bli behandlad, är det dags att söka hjälp. Många drar sig för att söka hjälp och väntar onödigt länge. I första hand kontaktar man en distriktssköterska.

I vissa fall är det särskilt viktigt att inte vänta med att söka hjälp. Man kontaktar en allmänläkare, kontinensmottagning eller gynekolog om man har:

  • kraftiga trängningar som kommit under det senaste året. Man bör då få en läkarundersökning och lämna ett urinprov för att se om något irriterar blåsan inifrån eller utifrån.
  • blod i urinen.
  • svårigheter att tömma blåsan.
  • en neurologisk sjukdom, som till exempel MS, eller en ryggmärgsskada.
  • haft cancer tidigare i underliv eller blåsa.

Vad kan man göra själv?

Om man inte har något av ovanstående symtom är det bra om man tänker på vissa saker och tränar själv. I många fall avtar besvären och man blir bättre på egen hand.

Knipövningar hjälper

Bäckenbottenträning, det vill säga knipövningar, är bra vid alla typer av inkontinens hos kvinnor. Principen är att man ska öva upp snabbheten och styrkan i muskulaturen genom att knipa och lyfta upp bäckenbotten ett par sekunder så mycket man kan och sen slappna av lika länge. Så fortsätter man upp till några minuter. Uthålligheten tränas genom att knipa och lyfta upp bäckenbotten ett par gånger under 20-30 sekunder, men inte lika kraftfullt, och sedan slappna av lika länge. Det är bra om man kan träna många gånger varje dag.

Det är viktigt att rätt muskler används. Man kan prova att knipa med ett finger i slidan. Då ska man känna knipet runt fingret, helst också att bäckenbotten lyfts. När man behärskar detta kan man gå vidare och försöka ”lyfta” bäckenbotten precis innan man hostar, hoppar eller lyfter tungt.

Ha inte bråttom på toaletten

Man ska sitta skönt och ge sig tid på toaletten. När man kissar är det bra att ha stöd både under fötter och stjärt, så att bäckenbotten kan slappna av. Om man har för bråttom och krystar när man kissar kan de känsliga kissreflexerna påverkas. Att regelbundet hålla sig för länge för att man inte "hinner" gå på toaletten är inte så bra. Att gå för ofta på toaletten och gärna kissa för säkerhets skull kan också göra att man kommer in i en ond cirkel.

Motion och lagom med dryck

Man bör tänka på hur mycket vätska man dricker per dygn. Att dricka så att man kissar en till två liter per dygn är ett bra riktmärke. Ibland kan det hjälpa att minska på kaffe- och tekonsumtionen eftersom kaffe och te är vätskedrivande. Förstoppning kan också förvärra inkontinens. Lagom med dryck, rikligt med fibrer och motion är bra mot förstoppning.

Om man läcker under gymnastik eller joggning kan man prova att använda en tampong i slidan och se om det minskar läckaget. Det finns också ett hjälpmedel som kallas kontinensbåge, som kan hjälpa till att hålla tätt. Bågen är av mjuk plast och förs in i slidan för att trycka urinröret framåt uppåt och på så sätt få tätt. Man kan också själv köpa små inkontinensskydd på ett apotek.

Det är bra om man slutar röka eftersom rökhosta gör inkontinensen värre.

Var söker man hjälp?

Om man tycker att den egna behandlingen inte fungerar eller inte är tillräcklig ska man i första hand vända sig till en distriktssköterska, en allmänläkare eller till en kontinensmottagning.

Kontinensmottagningar finns på flera vårdcentraler och sjukhus. Där arbetar distriktssköterskor och barnmorskor med specialutbildning, eller uroterapeuter som har en lång utbildning inom området inkontinens. Ibland behövs undersökning hos en gynekolog eller urolog.

Olika undersökningar som görs

Mäta urinen och föra dagbok

Man får lämna ett urinprov för att se att det inte finns blod i urinen eller tecken till infektion. Ofta får man föra en så kallad blåstömningsdagbok, det vill säga att man skriver ner alla gånger man kissar. Under några dygn mäter man urinen varje gång man kissar och tidpunkten noteras. Blöjvägningstest är en metod. Läckaget per dygn mäts då genom att man själv väger ett inkontinensskydd före och efter användning.

Undersökning av bäckenbotten

Styrkan i bäckenbottens muskulatur mäts oftast genom att den som undersöker känner efter med två fingrar i slidan och på så sätt bedömer knipförmågan. Denna undersökning kan göras av barnmorska, uroterapeut eller distriktssköterska, som också ser om slemhinnorna är sköra. Vid trängningsinkontinens undersöker en läkare livmodern och äggstockarna.

Blodprov och mätning med kateter

Om man har svårt att kissa kan man få göra en undersökning där den urin, som blir kvar i blåsan efter det att man kissat, mäts. Det görs antingen med en tunn slang, en kateter, som förs upp genom urinröret eller med en ultraljudsundersökning. Ibland tar man ett blodprov som mäter njurarnas funktion.

Vidare utredning - specialundersökningar

I vissa fall blir det aktuellt med utredning hos en gynekolog eller urolog, där specialundersökningar kan göras:

  • Ultraljudsundersökning görs för att kunna mäta om det finns urin kvar inne i blåsan efter det att man kissat.
  • Andra ultraljudsundersökningar. Livmodern och äggstockarna kan undersökas med ultraljud.
  • Cystoskopi av urinblåsan. Denna undersökning görs genom att ett tunt rör med fiberoptik förs in i urinblåsan och visar dess insida.
  • När man mäter trycket i blåsan och urinröret kallas det en urodynamisk undersökning. Tunna slangar förs in i blåsan och urinröret, och sedan mäts trycket vid lagring och tömning av urin.

Hur sjukvården kan hjälpa

Oftast blir man hjälpt av information, rådgivning och träning av bäckenbotten. I en del fall hjälper blåsträning och läkemedel. I vissa fall kan det bli nödvändigt att operera.

Bäckenbottenträning

Bäckenbottenträning hjälper framför allt vid ansträngningskontinens, men kan prövas vid alla former. Man får hjälp med instruktioner så att rätt muskler används. Man bör träna intensivt i sex månader för att se resultatet innan man funderar på andra åtgärder. Effekten kommer oftast under de första tre månaderna.

Ibland kan man ha hjälp i träningen av koner som används i slidan. Det finns plastkoner och även kulor av olika vikt som man kan köpa på apotek eller inkontinensmottagning.

Blåsträning

Blåsträning går ut på att försöka hålla sig och att inte kissa för säkerhets skull. Träningen görs om man har trängningsinkontinens. Den är effektiv om man ofta känner sig kissnödig, men bara kissar små mängder, mindre än två deciliter per gång. Är man van att kissa ofta för att slippa trängningar och läckage kan det ha påverkat blåsans känsliga reflexsystem. Grunden för träningen är den så kallade blåstömningsdagboken. Ett praktiskt mål kan vara att sträva efter att kissa minst två till två och en halv deciliter varje gång.

Blåslugnande läkemedel

Blåslugnande läkemedel används ibland vid trängningsinkontinens. De minskar trängningarna och kan göra att man inte behöver kissa lika ofta. Biverkningar är muntorrhet, förstoppning och svårigheter för ögats lins att ställa in skärpan på olika avstånd. Biverkningarna kan försvinna om man minskar dosen.

Läkemedel vid ansträngningsinkontinens

Om bäckenbottenträning inte gett effekt inom sex månader kan man i vissa fall pröva läkemedel tillsammans med träning. Medicin används framför allt om man inte vill eller kan opereras. Läkemedel i samband med ansträngningsinkontinens har en måttlig effekt. Dessutom är det vanligt med biverkningar som illamående, muntorrhet, sömnlöshet och trötthet.

Östrogen

Östrogen hjälper inte mot inkontinens och kan heller inte förebygga inkontinens. Har man däremot besvär med torra slemhinnor, sveda, irritation i underlivet eller upprepade urinvägsinfektioner kan man prova östrogen för lokal behandling. Då används östrogen i slidan som slidtabletter, slidkräm eller som en ring som byts var tredje månad. Det finns flera olika sorters slidtabletter och krämer som är receptfria. Östrogen kan också tas som tabletter eller plåster.

Operation

Om man har ansträngningsinkontinens, och bäckenbottenträning inte har gett tillräcklig effekt, är operation en möjlighet. En vanlig operation vid inkontinens är så kallad TVT, eller Tension Free Vaginal Tape. Operationen görs under lokalbedövning och man behöver oftast inte stanna kvar på sjukhuset över natten. Läkaren gör två snitt över blygdbenet och ett under urinröret via slidan. Med en specialnål dras ett tunt band upp på bägge sidor om urinröret och upp över blygdbenet. Bandet stödjer sedan urinröret vid hosta eller belastning av bäckenbotten och förhindrar läckage. Det finns varianter på TVT-metoden där det stödjande bandet kan läggas på olika sätt.

Det är ovanligt att man får komplikationer efter inkontinensoperationer, men en del kan få svårigheter att tömma blåsan och smärtor i underlivet. Många upplever att det tar längre tid att kissa och att strålen blir svagare. Efter en operation blir ungefär nio av tio läckagefria på kort sikt och sju till åtta är fortfarande läckagefria efter sju år.

Hjälpmedel oftast kostnadsfria

Inkontinensskydd av olika typ och storlek kan distriktssköterska, uroterapeut, läkare och vissa barnmorskor skriva ut. Inkontinenshjälpmedel är ofta kostnadsfria.

Vid vissa neurologiska skador kan man behöva lära sig att tre eller fyra gånger om dagen själv tappa ut urinen ur urinblåsan med hjälp av en smal kateter. 

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2014-11-18
Redaktör:

Ingela Andersson, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Ian Milsom, läkare, professor i gynekologi och obstetrik, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg