Urinprov: U-glukos

Varför behöver man lämna provet?

Varför behöver man lämna provet?

När får man lämna ett prov för U-Glukos?

U-Glukos är ett urinprov som kan ingå bland de prover som tas vid olika slags läkarundersökningar. Provet tas för att kontrollera om det finns en förhöjd halt av socker i urinen, vilket är ett sätt att upptäcka diabetes. Vanligen ska urinen inte innehålla något socker, eller bara mycket små mängder. En förhöjd halt av U-Glukos tyder vanligen på att halten av socker i blodet, blodsockret, är så hög att socker börjat läcka ut i urinen.

Vad är glukos och var finns det?

För att kroppen ska fungera behövs bränsle – energi. Energin transporteras i blodet framför allt i form av druvsocker, glukos. För att sockret ska kunna tas upp av kroppens celler behövs hormonet insulin. Om man har typ 1-diabetes producerar kroppen inte tillräckligt med insulin. Typ 2-diabetes orsakas av att kroppen blir mindre känslig för insulin. Då kan insulinet inte verka med full kraft, något som kallas för insulinresistens.

Båda typerna av diabetes leder till att sockerhalten blir för hög i blodet. Då klarar inte njurarna att behålla sockret i blodet, utan det börjar läcka ut i urinen och kan på så vis upptäckas med U-Glukosprovet.

Hur tas provet?

Provet tas genom att man lämnar ett urinprov. Det går att göra på de flesta mottagningar. Det går också bra att ta provet själv hemma. Provet kan tas när som helst på dygnet.

Hur mäts halten av glukos?

En urinsticka, som är en särskild testremsa, doppas i urinen. Det går också att kissa direkt på stickan.

Ju mer socker det finns i urinen, desto mer ändrar stickan färg. Vid normala, mycket låga halter av socker i urinen ändras färgen inte alls.

När får man svar?

Om man lämnar provet på en vårdcentral görs analysen direkt och då brukar man få besked om resultatet efter omkring tio minuter. Lämnar man provet på ett sjukhus kan det skickas till ett laboratorium och då brukar man kunna få resultatet av läkaren senare samma dag.

Hur tolkas provsvaret?

I vanliga fall innehåller urinen mycket låga halter av socker, som inte ger utslag på urinstickan. Njurarna är de organ som producerar urin. Om man har för hög sockerhalt i blodet klarar inte njurarna att hålla kvar allt socker i blodet utan det läcker ut en del i urinen. Det är olika från person till person vid vilken blodsockernivå detta händer. Men i vanliga fall börjar socker läcka ut i urinen när blodsockervärdet är högre än 10 millimol per liter, som är den enhet som används för att mäta sockerhalten i blodet. Hos barn börjar ibland socker läcka ut i urinen redan när värdet är omkring 8-9 millimol per liter.

Höga halter av socker på U-Glukosprovet visar därför indirekt att också blodsockret ligger på dessa nivåer.

Man kan däremot ha diabetes utan att socker läcker ut i urinen. Blodsockret är då förhöjt men U-Glukos normalt. Därför är U-Glukos en okänslig metod att upptäcka diabetes.

Höga värden, vad kan det bero på?

Eftersom höga värden på U-Glukos kan innebära att man har diabetes, måste man också alltid lämna ett blodprov för att läkaren ska kunna göra en säker bedömning.

Hos en del personer kan blodsockret läcka ut i urinen och ge höga värden trots att blodsockret ligger en bra bit under 10 millimol per liter. Det kallas renal glukosuri och räknas inte som en sjukdom utan innebär bara att njurarna inte klarar av att hålla sockret kvar i blodet så bra.

Ibland kan socker i urinen bero på sjukdom i njurarna, men det är ovanligt. Då brukar dessutom protein och blodkroppar finnas i urinen.

Vid enstaka ovanliga sjukdomar som orsakar rubbning i hormonbalansen kan också blodsockret öka så att det går över i urinen.

Låga värden, vad kan det bero på?

I vanliga fall är alltså halten av U-Glukos så låg att den inte går att mäta. U-Glukosvärdet anges då som noll eller negativt.

Eftersom njurarnas förmåga att hålla kvar socker i blodet varierar mellan olika personer, kan personer med diabetes ändå få ett provresultat som inte visar urinsocker och felaktigt tro att blodsockerkontrollen är bättre än vad den i själva verket är.

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2012-03-09
Skribent:

Göran Umefjord, läkare, specialist i allmänmedicin, Sundsvalls sjukhus.

Redaktör:

Birgitta Dalenstam Lindgren, redaktör 1177.se

Granskare:

Christian Löwbeer, läkare, specialist i klinisk kemi, Aleris Medilab, Täby