Struma – förstorad sköldkörtel

Skriv ut
Skriv ut

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Sköldkörteln, som sitter på halsens framsida, producerar hormoner som påverkar nästan alla kroppens funktioner och styr ämnesomsättningen. Struma är egentligen inte ett namn på en sjukdom utan innebär att sköldkörteln är förstorad.

Det finns flera orsaker till att sköldkörteln är förstorad, till exempel jodbrist eller en inflammation i körteln. I de flesta fall är hormonproduktionen som den ska vara, men det finns vissa typer av struma där den kan vara rubbad.

Man kan få struma i alla åldrar, men det är något vanligare under pubertet och graviditet. Det är vanligare hos kvinnor än hos män.

De flesta behöver ingen behandling alls eller blir bra efter behandling. Men det är viktigt att utreda vilken typ av struma man har eftersom behandlingen skiljer sig åt för olika typer.

Behandling

Struma som inte ger några besvär, och där en läkarundersökning visat att ämnesomsättningen är som den ska vara, behöver inte behandlas. Struma som ger besvär kan behandlas med medicin eller operation.

När man ska söka vård?

Om man misstänker att man har struma ska man ringa sjukvårdsrådgivningen eller kontakta en vårdcentral. Man ska söka vård även om man tidigare haft en lätt förstorad sköldkörtel som redan undersökts men som börjar bli större.

Visa mer

Vad beror det på?

Vad beror det på?

  • Sköldkörtens placering

    Sköldkörteln sitter på halsens framsida nedanför struphuvudet.

    Mer information
    Sköldkörtel

    Struma kan vara allvarligt om man har en mycket förstorad sköldkörtel som trycker på luftstrupen. Struma syns ibland som en klump på halsens framsida, men ibland inte alls.

Sköldkörteln styr ämnesomsättningen

Sköldkörteln, tyreoidea, sitter på halsens framsida nedanför struphuvudet. Den är två till tre centimeter hög och omkring åtta centimeter bred med ett smalare parti i mitten. Sköldkörteln är mjuk och svår att urskilja när man känner på halsen.

Körtelns viktigaste uppgift är att styra ämnesomsättningen i kroppen. Styrningen sker genom hormon som bildas i sköldkörteln och som heter tyroxin, T4, och trijodtyronin, T3.

Sköldkörtelns funktion styrs i sin tur av hormonet TSH, tyreoideastimulerande hormon, som bildas i hypofysen i hjärnan. För att det ska vara balans i kroppen måste hormonerna produceras i lagom mängd. Ibland är produktionen av sköldkörtelhormon rubbad i samband med struma, men den kan också vara som den ska vara.

Struma är förstorad sköldkörtel

Struma är inte en sjukdom i sig utan en gemensam benämning på alla former av förstorad sköldkörtel.

I de flesta fall är struma något man kan leva med utan vare sig besvär eller behandling. Men i vissa fall, även om det är väldigt ovanligt, så är den bakomliggande orsaken till struma allvarlig och något som bör behandlas.

Om man har en sjukdom i sköldkörteln som gör att den producerar för mycket eller för lite sköldkörtelhormon så behöver man oftast behandling.

Ibland, men det är mycket ovanligt, blir struman så stor att den trycker på luftstrupen och man kan få svårt att andas. Då behöver man också behandlas.

Vad beror struma på?

Struma kan ha olika orsaker:

  • Medfödda rubbningar i bildningen av sköldkörtelhormon, T3 och T4, kan ge struma och för låg ämnesomsättning i barndomen.
  • Brist på jod i kosten.
  • Rubbningar i tillväxtfaktorer av andra slag.
  • Vissa ämnen och läkemedel kan framkalla struma. Det gäller till exempel lithium, amiodaron och jodidsalter i höga doser.
  • Man kan också få en inflammation i sköldkörteln. Den vanligste typen av inflammation kallas autoimmun tyreoidit eller Hashimotos tyreoidit.

Ibland går det inte att hitta orsaken till struman.

Andra orsaker till förstorad sköldkörtel

Cystor och tumörer kan också göra att sköldkörteln blir förstorad, men de flesta tumörer är godartade och betyder inte att man fått cancer. Det är ändå viktigt att en läkare undersöker alla fall av struma.

Struma kan vara ärftligt

Sköldkörtelsjukdomar är delvis ärftliga. Om man har en sköldkörtelsjukdom i släkten är det större risk att man själv får sjukdomen. Inom en och samma släkt kan till exempel risken för både hög och låg funktion i sköldkörteln vara ökad.

Knölstruma är vanligast

Den vanligaste typen av struma är knölstruma. I sällsynta fall kan det bli svårare att svälja eller andas normalt eftersom den förstorade sköldkörteln trycker på svalget eller luftstrupen. Det kan också vara besvärande utseendemässigt att ha en synlig knöl på halsen.

Hormonproduktionen är för det mesta som den ska vara om man har knölstruma, men ibland kan knölen ha en extra hög produktion av sköldkörtelhormon. Om man i samband med struma också har för mycket sköldkörtelhormon i kroppen kallas det hypertyreos, eller giftstruma. Om sköldkörteln producerar för lite sköldkörtelhormon i samband med struma, kallas det hypotyreos.

Inflammation kan rubba hormonbalansen

När sköldkörteln bir inflammerad kan det resultera i antingen överproduktion eller underproduktion av sköldkörtelhormon.

Vanligare hos kvinnor

Fyra av fem som får struma är kvinnor. Man kan få struma i alla åldrar, men det är lite vanligare under pubertet och graviditet.

I länder och områden med låg jodhalt i maten är struma vanligare än i Sverige.

Fäll ihop

Diagnos och vård

Diagnos och vård

Struma bör undersökas av läkare

Om man har en förstorad sköldkörtel ska man alltid få den undersökt av en läkare. Om man har en lätt förstorad sköldkörtel som redan har undersökts men som börjar öka i storlek, eller börjar kännas mer ojämn eller knölig ska man också söka läkare. En utredning brukar göras så att man får veta vilken typ av struma det rör sig om och om man behöver behandling.

Vart ska man vända sig?

Vanligtvis vänder man sig till läkare på vårdcentral. När man har blivit utredd och behandlad kan man för det mesta gå hos läkaren på vårdcentralen för kontroll och uppföljning.

Olika undersökningar kan behövas

När struma utreds får man lämna blodprover för att mäta halten av sköldkörtelhormonerna T3 och T4 samt det reglerande hormonet TSH. Det går också att mäta om det finns antikroppar mot sköldkörteln i blodet.

Ibland görs en så kallad finnålsbiopsi. Det innebär att läkaren med en tunn nål hämtar ut celler från sköldkörteln. Provet undersöks sedan i mikroskop.

Ibland görs en ultraljudsundersökning eller datortomografi. Då syns strumans utbredning och om luftstrupen eller matstrupen är påverkade.

Någon gång görs en så kallad spårjodsundersökning, som mäter hur mycket jod sköldkörteln tar upp. Då får man först dricka en lösning som innehåller lite radioaktivt jod. Sedan kan läkaren kartlägga hur det tas upp och samlas på olika ställen i sköldkörteln. Undersökningen utförs på ett så kallat isotoplab.

Struma kan inte behandlas på egen hand

Struma med över- eller underproduktion av sköldkörtelhormon går i regel inte över av sig själv. Det finns ingenting som man kan göra själv för att få bukt med sjukdomen, förutom att följa den behandling som har ordinerats av läkare.

Det enda man kan göra för att förebygga struma är att äta mat med salt som innehåller jod. Man kan läsa på förpackningen om saltet är joderat eller inte. Gourmetsalt av olika slag är sällan berikade med jod.

Struma som ger besvär ska behandlas

Man behöver inte få behandling för struma som inte ger några besvär och där läkarundersökningen har visat att ämnesomsättningen är som den ska vara.

Om man har över- eller underproduktion av sköldkörtelhormon brukar man få behandling.

De allra flesta som har knölstruma behöver ingen behandling. Men om knölstruman är så stor att man får besvär med andningen eller får svårt att svälja kan man behöva opereras. Då tas en del av den förstorade sköldkörteln bort.

Många kan leva som vanligt

Man kan ha struma och vara helt besvärsfri och då påverkas livet inte alls. För det mesta växer knölstruman långsamt och de allra flesta behöver ingen behandling. Det vanligaste är också att man blir helt besvärsfri efter behandling mot de olika typerna av hormonrubbningar

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2013-04-03
Skribent:

Gunilla Byström, läkare, specialist i allmänmedicin, Vårdcentralen Domsjö

Redaktör:

Peter Tuominen, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Per Hellman, läkare, professor i kirurgi, Akademiska sjukhuset, Uppsala

Illustratör:

Kari C Toverud, certifierad medicinsk illustratör, Oslo, Norge