Sängvätning hos barn

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Att små barn kissar på sig på natten är vanligt. Men det är först när barnet har blivit fem år som man kallar det sängvätning, eller enures. Det är ett av de vanligaste problemen för barn i sex till sju års ålder. 

För det mesta beror sängvätningen på en sen mognad av nervsystemen som styr urinblåsan. Problemet växer i de flesta fall bort av sig själv, men även i de tidiga tonåren finns det barn som inte kan kontrollera urinen fullt ut på natten.

Det kan finnas andra orsaker till sängvätning, bland annat brist på hormonet vasopressin som styr njurarnas urinproduktion. Om sängvätningen uppstår efter ett halvårs torrhet kan det bero på till exempel urinvägsinfektion, förstoppning eller diabetes.

Barn som är under fyra år upplever sällan sängvätningen som något stort problem. Men när de blir äldre tycker de för det mesta, liksom föräldrarna, att det är besvärligt. Det är vanligt att barnet skäms och oroar sig för att sova borta.

Sängvätning är ofta ärftligt. Upp till tonåren är det vanligare bland pojkar än hos flickor.    

Behandling

Behandling mot sängvätning ges vanligtvis när barnet har fyllt sex år. Men ett yngre barn som mår dåligt på grund av sängvätningen kan också få behandling. Till att börja med kan man som förälder försöka hjälpa barnet att bli av med sängvätningen om barnet själv är motiverat till det.

De flesta barn som har besvär med sängvätning blir hjälpta av att ha regelbundna toalett- och kostvanor. Därför kan man till exempel försöka lära barnet att kissa regelbundet under den vakna delen av dygnet, dricka mindre på kvällen och kissa innan läggdags.

Hos distriktssköterskan kan man få heltäckande madrasskydd om barnet har fått diagnosen sängvätare. Om barnet klarar av att hålla sig torrt på dagen väljer många föräldrar att inte använda blöja på natten heller. Några säkra belägg för att ett fortsatt användande av nattblöja förlänger sängvätningen finns inte.

Inom vården behandlar man sängvätning med sängvätningslarm, så kallat enureslarm, eller medicin till natten för att minska urinproduktionen. Ibland används metoderna i kombination. Eftersom enureslarm oftare ger ett bestående resultat prövas det vanligen först. Om sängvätningen beror på en stor nattlig urinproduktion börjar man ibland med medicinering.   

Barnets upplevelse av sin situation och viljan att bli behandlad är viktigast. Som förälder bör man inte försöka tvinga fram viljan till behandling hos barnet.  

När ska man söka vård?

Om barnet själv vill ha hjälp eller om man som förälder oroar sig för sängvätningen, kan man söka vård. Det går att söka hjälp hos skolsköterskan eller skolläkaren, och barn upp till sex år kan få hjälp på BVC.

Det är viktigt att barnet själv är motiverat att få hjälp mot sin sängvätning. Ett yngre barn kanske inte ser den som ett större besvär, vilket gör att vård kan skapa ett problem av sängvätningen i onödan. Om ett barn som inte vill ha hjälp mot sängvätningen är över fem år bör föräldern ändå inte försöka tjata eller tvinga fram motivationen eftersom det kan göra att barnet skäms mer och får svårare att bli av med sängvätningen.  

Om barnet börjar kissa på sig på natten efter att ha varit torr under flera månader bör man söka vård oavsett barnets ålder.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Visa mer

Vad är sängvätning?

Vad är sängvätning?

Det är vanligt att små barn ibland kissar på sig på natten. Men det är först när barnet har fyllt fem år och kissar på sig på natten som det kallas sängvätning, eller enures på fackspråk.

Sängvätning kan upplevas som både besvärligt och genant men det finns behandlingar som kan hjälpa och som förälder finns också en del man kan göra. Från sex års ålder kan sängvätning behandlas men i de flesta fall växer det bort av sig själv. 

Hos barn i sex till sju års ålder är sängvätning det vanligaste besväret efter allergi och astma. Ungefär var tionde sjuåring kissar regelbundet på sig på natten. Vid 15 års ålder kan ett av hundra barn inte kontrollera urinen fullt ut nattetid. 

Sängvätning är inte farligt för barnet och försvinner i de allra flesta fall av sig själv, det vill säga i samband med den normala mognaden i de nervsystem som styr urinblåsan.

Känsligt för många barn

Barn upp till fyra års ålder som kissar på sig på natten mår oftast inte sämre än andra barn. Men ju äldre barnen blir desto större är risken att de skäms och får sämre självförtroende. De kan också oroa sig för att kompisarna ska retas och att det till exempel blir svårare att sova borta.

 

Fäll ihop

Vad beror sängvätning på?

Vad beror sängvätning på?

Den vanligaste orsaken till att barn kissar på sig på natten är en senare mognad av den delen av nervsystemet som styr över barnets urinvägar. En annan vanlig orsak är att barnet inte utsöndrar tillräckligt mycket av det hormon, vasopressin, som gör att njurarna minskar urinproduktionen på natten. Många barn har också en högre tröskel för att vakna och väcks inte av signalerna som talar om att urinblåsan är full. Andra har en överaktiv urinblåsa som är känsligare för utfyllnad och vill dra ihop sig även vid små mängder urin. Ibland är det en kombination av dessa orsaker.

Om barnet inte har kissat på sig på natten under en sexmånadersperiod eller längre och sedan får besvär kan sängvätningen bero på att något oroar barnet.

Urinvägsinfektion, förstoppning och diabetes kan också vara orsaker till sängvätning, framför allt om barnet börjar kissa på sig på natten efter att ha varit torr under en längre tid.

I sällsynta fall ligger en medfödd missbildning eller njursjukdom bakom.

Så fungerar urinblåsan

Urin bildas i de två njurarna som ligger högt upp i buken, på var sin sida om ryggraden. Blodet i kroppen strömmar ständigt genom dem. Vatten, salter och avfallsprodukter avskiljs från blodet och urin bildas. Genom två urinledare leds urinen därefter ner till urinblåsan där urinen lagras tills man behöver kissa.

Väggarna i urinblåsan består till stor del av muskler och när den fylls på tänjs de ut. När blåsan är fylld och musklerna uttänjda vill de dra ihop sig och tömma blåsan. För att själv kunna bestämma när man ska kissa finns det nerver i urinblåsans väggar som skickar signaler till hjärnan som talar om när blåsan är full: Man känner sig kissnödig. Via nerverna kan hjärnan antingen hindra eller tillåta blåsmusklerna från att dra ihop sig beroende på om man vill kissa eller inte.

För att man ska kunna hålla sig finns det även en ringmuskel runt urinrörets övre del som man med vilja kan knipa med för att håll tätt. Ringmuskeln är viljestyrd så att den slappnar av när man behöver kissa.

Med åldern förbättras kontrollen över urinblåsan

Nyfödda och små barn kan inte styra över vare sig musklerna i urinblåsan eller ringmuskeln runt urinröret. I stället töms urinblåsan reflexmässigt och ofta ofullständigt, vanligen vid blöjbyte, efter sömn eller måltid. Ju äldre barnet är och ju mer färdigutvecklat barnets nervsystem är desto bättre brukar det gå att styra över urinblåsan.

Vid cirka ett års ålder börjar barn bli medvetna om, och känna obehag av, en blöt eller tung blöja. Från två års ålder kan de flesta barn skilja på behoven av att kissa och att bajsa och en del barn lär sig då att känna när de är kissnödiga på dagen. Nervsystemet fortsätter att utvecklas och vid ungefär fyra års ålder kan de flesta barn kontrollera sitt kissande både på dagen och på natten. En stor grupp barn utvecklar detta långsammare och lär sig senare.

Vanligt ärftligt problem

Sängvätning är ofta ärftligt. Om en av föräldrarna har varit sängvätare som barn är det ungefär 40 procents risk för att barnet också blir det. Om båda föräldrarna har varit sängvätare ökar risken till cirka 70 procent. Sängvätning är vanligare bland pojkar än bland flickor, men i tonåren är det lika förekommande hos båda könen.

Fäll ihop

Söka vård

Söka vård

Vård kan man söka om barnet ber om hjälp eller om föräldrarna oroar sig för sängvätningen. På vårdcentralen ges råd om sängvätning oavsett barnets ålder, men oftast är det först från sexårsåldern som man kan få hjälp med behandling mot sängvätningen.

Det går också att söka hjälp hos skolsköterskan eller skolläkaren, och barn upp till sex år kan få hjälp på barnavårdscentralen.

Det är viktigt att barnet själv är motiverat att få hjälp mot sin sängvätning, annars måste man som förälder fråga sig om barnet är tillräckligt moget för behandling. Ett yngre barn kanske inte ser sängvätningen som ett större besvär, vilket gör att vård kan skapa ett problem av sängvätningen och väcka skamkänslor i onödan. Om barnet som inte vill ha hjälp mot sängvätningen är över fem år bör föräldern ändå inte försöka tjata eller tvinga fram motivationen eftersom det ofta gör problemet mer skamligt och svårare att bli av med. Men föräldern kan prata med barnet för att ta reda på vad motviljan beror på.

Om barnet börjar kissa på sig på natten efter att ha varit torr under flera månader bör man söka vård oavsett barnets ålder. 

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen på telefon 1177 för att få råd.

 
Fäll ihop

Undersökningar

Undersökningar

För att läkaren ska kunna förstå vad som orsakar sängvätningen får föräldrarna och barnet först svara på några frågor. Till att börja med vill läkaren ta reda på hur utvecklat barnet är för sin ålder och om barnet har haft några sjukdomar. Vanliga frågor är hur mycket barnet dricker och kissar under dagen, om det finns några problem med att hålla tätt under vaken tid och om barnet har besvär med förstoppning. Andra frågor kan vara om barnet någon gång haft urinvägsinfektion, har sömnproblem eller om någon annan i familjen har haft problem med sängvätning. Läkaren frågar också hur barnet sover på natten och om barnet snarkar.

Sedan får barnet genomgå en enkel kroppsundersökning där läkaren ofta känner på magen och tittar på ryggen. En undersökning av nerverna görs genom att läkaren testar hur reflexerna fungerar i armar och ben. Läkaren tittar även efter yttre tecken på medfödda missbildningar i urinvägarna.

Barnet får lämna ett urinprov som kan visa om det till exempel har urinvägsinfektion eller diabetes. Även om det är ovanligt händer det att diabetes orsakar sängvätning.

Barn som snarkar mycket och har störd sömn får ibland genomgå fler undersökningar, till exempel av en öronläkare. Om sömnen förbättras, av att halsmandlar eller polyper i näsan opereras bort, minskar sängvätningen hos en del barn.

Eftersom sängvätning sällan beror på ett allvarligt kroppsligt fel är det sällsynt att ytterligare undersökningar behöver göras. Men om det är troligt att barnet har någon medfödd missbildning eller njurskada undersöks barnet med till exempel ultraljud eller röntgen.

Fäll ihop

Behandling mot sängvätning

Behandling mot sängvätning

Det vanliga är att man får behandling mot sängvätning när barnet har fyllt sex år. Men ett yngre barn som mår dåligt på grund av sängvätningen, och som är motiverat att söka vård, kan också få behandling.   

Vad kan man göra själv?

De flesta barn som har besvär med sängvätning blir hjälpta av att ha regelbundna toalett- och kostvanor. Därför ska man försöka lära barnet att

  • kissa regelbundet under den vakna delen av dygnet, minst fyra gånger
  • sprida drickandet över dagen och dricka mindre på kvällen
  • undvika drycker på kvällen som ökar urinproduktionen, exempelvis läsk eller te
  • varva ner en timme innan läggdags, exempelvis genom att läsa, se på barnprogram, eller lyssna på musik
  • kissa innan läggdags.

Många föräldrar väcker barnet efter några timmars sömn, för att låta barnet kissa. Detta kan ge torra nätter men påverkar sällan hur snabbt barnet blir torrt av sig själv.

När barnet kissar på sig kan det vara bra att ha att en ren pyjamas och torra lakan framme för att göra det lättare att byta mitt i natten. Hos närmaste distriktssköterska kan man få heltäckande skydd för madrassen om barnet har fått diagnosen sängvätare. (Olika landsting har olika regler för hur gammalt barnet ska vara för att få dessa skydd gratis). Barnet kan även bli hjälpt av att en förälder följer med på till exempel skolresor eller skickar med extra lakan eller en extra sovsäck.

Om barnet klarar av att hålla sig torrt på dagen väljer många föräldrar att inte använda blöja på natten heller, även om det inte finns några säkra belägg för att ett fortsatt användande av nattblöja förlänger sängvätningen. De flesta barn vill inte ha blöja, men för vissa barn kan blöja (eller nattbyxa mot sängvätning för äldre barn) vara en tillfällig lösning under speciella tillfällen, till exempel skolresan, men då måste barnet själva vilja det. Det måste då ordnas så att det fungerar bra för både barnet och personalen.

Det är viktigt att inte straffa barnet för sängvätningen. Man får inte glömma bort att sängvätning oftast beror på omognad i kroppens system som styr urinblåsan. Man ska i stället uppmuntra när barnet klarar en natt utan att kissa i sängen.

Behandling inom vården

Behandling som finns att få inom vården är

  • sängvätningslarm, så kallat enureslarm
  • medicin till natten för att minska urinproduktionen.

De här behandlingarna används sällan innan sexårsåldern. Metoderna används oftast var för sig, men ibland i kombination. Vanligen prövas enureslarmet först, eftersom det oftare ger bestående resultat. Om läkaren kommer fram till att den huvudsakliga orsaken till sängvätningen är en för stor nattlig urinproduktion är medicinering ibland det första steget i en behandling. 

Vid samtidig daginkontinens eller förstoppning ska detta först utredas och behandlas. Innan behandlingen börjar är det också viktigt att veta om barnet skäms över sitt problem och om det hindrar barnet att leva som det vill. Barnets upplevelse av sin situation och viljan att bli behandlad är viktigast. Som förälder bör man inte försöka tvinga fram viljan till behandling hos barnet, utan istället prata med barnet för att ta reda på vad motviljan beror på.

Larmbehandling kan hjälpa långsiktigt

Metoden går ut på att försöka väcka barnet med ett larm när det börjar kissa på sig. Antingen läggs en larmmatta i barnets säng och kopplas till en väckarklocka. Eller så får barnet bära en larmsensor som ser ut som ett större suddgummi. Larmsensorn läggs in i ett trosskydd som fästs i underkläderna och förbinds trådlöst med en väckarklocka.

Om barnet kissar på natten känner larmmattan, eller sensorn, av det och skickar en signal till en väckarklocka. Barnet hör ljudet, slutar kissa och går upp för att kissa färdigt. Tanken är att barnet så småningom ska lära sig att känna när urinblåsan är full och vakna av sig själv.

Larmbehandling är den behandling som bäst hjälper barnet att bli av med besvären. Ungefär sju av tio barn blir hjälpta inom tre månader. Behandlingen har inga biverkningar.

Det kan vara bra om barnet först får vänja sig vid larmet under lek, kanske genom att pröva larmet med vatten? Helst ska barnet sedan sköta behandlingen själv. Blir barnet skrämt av larmet får man avbryta behandlingen och försöka igen cirka ett halvår senare.

Larmbehandling kan vara krävande och larmet kan ibland väcka hela familjen. Därför är det bra om behandlingen startas under en period då familjen har det ganska lugnt. Ibland vaknar inte barnet trots larmsignalen och då får man väcka barnet. Därför får man räkna med att en förälder behöver sova i barnets närhet den första tiden.

Läkemedel hjälper ofta tillfälligt

Vasopressin är ett hormon som minskar produktionen av urin. Hos många barn som kissar på sig på natten producerar hjärnan inte tillräckligt med vasopressin. Det finns läkemedel som innehåller desmopressin, ett konstgjort hormon som liknar vasopressin. Dessa mediciner ges i form av tabletter som läggs under tungan för att smälta i munnen. Medicinen tas en timme innan barnet går till sängs. Därefter ska barnet inte dricka något och kissa strax innan läggdags. Medicinen gör att det bildas mindre urin under natten och barnet får lättare att hålla sig.

Medicinen kan användas vid enstaka tillfällen, till exempel när barnet ska sova borta eller ha en kompis som sover över.

Barnet kan också få hormonet regelbundet under en längre period. Vid långtidsbehandling brukar ett uppehåll göras ungefär var tredje månad för att se om barnet blivit torrt av sig självt.

Dessa läkemedel är receptbelagda. När medicinen skrivs ut får man i samråd med läkaren testa vilken dos barnet behöver för att bli torrt. Om barnet inte slutar kissa på sig efter ett par veckors behandling bör medicineringen avbrytas. Sedan kan man pröva igen efter cirka ett halvår.

Omkring hälften av alla barn som använder läkemedel blir torra under den tid som de använder medicinen. Men besvären återkommer ofta när barnet inte tar medicinen längre.

De barn som inte blir hjälpta av enureslarm eller desmopressinmedicinering, och mår dåligt på grund av sängvätningen, ska bli remitterade till speciella mottagningar där andra mediciner och behandlingar ibland används. Det gäller framför allt om barnet har en lättirriterad blåsa som snabbt töms även med små mängder urin.

Risk för biverkningar med läkemedel

Med desmopressin finns en liten risk att barnet får biverkningar som huvudvärk. Om man använder sprayen kan det även irritera slemhinnan och ge näsblod.

Om barnet dricker väldigt mycket timmarna innan läggdags finns även en liten risk för en allvarlig biverkning i form av vattenförgiftning som kan ge kramper. Barn som får behandling med desmopressin ska därför bara dricka små mängder vätska en till två timmar före läggdags. Helst ska barnet inte dricka något alls de första åtta timmarna efter att det har tagit medicinen.

Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2012-10-04
Skribent:

Olle Nyrén, läkare, specialist i allmänmedicin,
Lisebergs Vårdcentral, Älvsjö

Redaktör:

Fredrik Lagerqvist, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Sven Mattsson, överläkare, specialist i barn- och ungdomsmedicin, Universitetssjukhuset i Linköping