Behandlingen består av olika delar
När man får en psykos får man både behandling med läkemedel och psykologisk behandling. Man får också social träning. Både psykiatrin och socialtjänsten är involverade i behandlingen, och ger även stöd åt närstående.
En del kan få vård hemma
En del kan vara kvar i sina egna hem medan psykosen pågår. Då är det viktigt med ett fungerande nätverk av familj eller vänner och med stöd av vårdpersonal.
Om man lever ensam och är fylld av vanföreställningar är det ofta alltför pressande att bo kvar hemma. Det gäller också om det finns spänningar mellan familjemedlemmarna, eller om de inte orkar med att vara ett stöd. Ofta behöver man i familjen vila sig från varandra eftersom det akuta insjuknandet brukar föregås av en lång tids oro och problem.
Ibland räcker det inte med vård i hemmet, till exempel om sjukdomen förvärras och det finns risker med att stanna kvar i hemmet. Då kan det bli nödvändigt med tvångsintagning på sjukhus.
Om en person inte vill söka vård
Om en person har tecken som tyder på en psykos men inte vill söka vård kan man som närstående vända sig till den psykiatriska öppenvården. De har ofta möjlighet att göra hembesök. Om de bedömer att personen verkar ha början till en psykos, men inte har så svåra symtom, kan behandlingen påbörjas i hemmet.
Ofta behöver både närstående och personal hjälpas åt för att den som är sjuk ska kunna acceptera att ta emot behandling. Det är viktigt att den som är sjuk får information om behandlingen och får veta varför den är viktig och hur den kan hjälpa.
Viktigt med förtroende
Om behandlingen påbörjas utanför sjukhuset behöver man en bra kontakt med den person från psykiatrin som har huvudansvaret för att planera behandlingen. Det görs med regelbundna samtal. För den som är sjuk kan det vara viktigt att inte behöva ha kontakt med för många olika människor.
Först görs en utredning och behandlingen planeras utifrån resultaten. Både den som är sjuk och närstående är delaktiga i planeringen av behandlingen.
Behandling med antipsykotisk medicinering
De läkemedel som används för att behandla psykoser kallas för antipsykosläkemedel, de kallas också antipsykotiska läkemedel eller neuroleptika. Medicinerna minskar psykossymtom som vanföreställningar och hallucinationer, men botar inte själva sjukdomen.
Första gången man har blivit sjuk i en psykos får man inte behandling med antipsykotiska läkemedel på en gång. Det beror på att läkaren vill vara säker på att besvären inte beror på en annan sjukdom, och för att symtomen ska få en chans att försvinna av sig själva. Det finns också en del undersökningar som behöver göras först.
Olika slag antipsykosläkemedel
Det finns många olika antipsykosläkemedel, en del som har funnits länge och en del som är nyare. Den största skillnaden mellan äldre och nyare läkemedel är att biverkningarna är olika. De äldre läkemedlen ger oftare muskelbiverkningar medan de nyare oftare ger viktuppgång. Vilken medicin man får beror bland annat på hur känslig man är för de olika biverkningarna som de olika medicinerna kan ge. Man kan diskutera med sin läkare om vilka fördelar och nackdelar som finns med de olika läkemedlen.
Dosering
För att medicinen ska hjälpa så bra som möjligt behöver man få rätt dos av medicinen. För låga doser kan göra att effekten inte blir tillräckligt bra och för höga doser kan leda till besvärliga biverkningar.
Om symtomen inte minskar efter några veckors behandling kan dosen behöva ändras, eller så kan man behöva byta medicin. När symtomen har gått över eller mildrats är det ofta möjligt att sänka dosen.
Det är viktigt att man berättar för sin läkare om man upplever biverkningar som är svåra att stå ut med, för det är nästan alltid möjligt att prova ut ett antipsykotiskt läkemedel som ger ett minimum av biverkningar.
Behandlingen kan ibland behöva pågå i flera år för att minska risken för återfall. Om man vill prova att klara sig utan behandling med antipsykosläkemedel är det viktigt att göra det i samråd med sin läkare och sina närstående. Risken är stor att sjukdomen kommer tillbaka och då är det viktigt att tidigt upptäcka tecken som tyder på det. Man sänker dosen gradvis och försiktigt för att se om man klarar sig utan medicin.
Biverkningar av antipsykosmedicin
En vanlig biverkning av de äldre typerna av antipsykotisk medicin är att man får besvär från musklerna, till exempel muskelstelhet, myrkrypningar, darrningar och muskelkramper. Om man behandlas under en längre tid, mer än sex månader, kan man få ofrivilliga muskelrörelser, till exempel i ansiktet.
Man kan även få en känsla av att vara avskärmad och att det går trögt att tänka. Det beror ofta på att dosen är för hög.
Biverkningarna av de nyare medicinerna är främst trötthet och ökad aptit som kan leda till att man går upp i vikt. Det är också vanligt att man får rubbningar i hormonbalansen vilket bland annat kan göra att brösten kan känns spända och svullna.
Biverkningarna går oftast över om dosen minskas eller när man slutar ta medicinen.
Långtidsverkande injektioner
För en del kan det vara svårt att komma ihåg att ta sin medicin medan psykosen pågår. Det finns också personer som inte vill ta mediciner trots att de behöver dem. Då kan sjukvårdspersonal ge injektioner av ett så kallat depåpreparat med ett par veckors mellanrum. Men det bästa är att den som är sjuk har inflytande över sin egen medicinering så långt det är möjligt.
Lugnande och sömngivande mediciner
När man har psykotiska symtom är oftast sömnen störd. Samtidigt kan för lite sömn förvärra symtomen. Det är därför viktigt att man sover ordentligt och därför får man ofta sömnmedel som man kan ta när man behöver.
Om man har ångest kan man få ett lugnande medel som innehåller bensodiazepiner under någon eller några veckor. Det finns alltid en risk för att man blir beroende av sådana läkemedel om man tar dem under längre tid.
Den som är starkt nedstämd kan behöva ett antidepressivt läkemedel.
Andra mediciner
Om man samtidigt är periodvis upprymd eller deprimerad brukar man även få ta så kallad stämningsstabiliserande medicin. Ofta får man medicin som innehåller litium men det finns även andra läkemedel med liknande effekt, till exempel mediciner som innehåller valproat eller lamotrigin.
För att lindra muskelbiverkningarna man kan få av antipsykotiska läkemedel kan man ibland få ta så kallade antikolinerga läkemedel. Eftersom även de kan ge biverkningar brukar man få ta så lite som möjligt av de här medicinerna.
Familjemöten en del av behandlingen
När någon får en psykos blir familjen i hög grad inblandad. Ofta är familjen också det viktigaste stödet för den som är sjuk. Därför är det viktigt att familjemedlemmarna kallas till återkommande möten med den som är sjuk och den närmast ansvariga vårdpersonalen.
Vid familjemötena kan man tillsammans diskutera symtomen och behandlingen, liksom de problem som kan ha bidragit till att utlösa psykosen. Man planerar också för hur den som har en psykossjukdom ska kunna återgå till en bra livsituation. Att närstående är med i planeringen och får information och utbildning om sjukdomen hjälper.
Psykoterapi
Om man inte blir helt bra med mediciner kan man behöva andra behandlingar. Det kan till exempel vara så att man har kvar en del symtom, som till exempel att man hör röster eller känner sig förföljd eller hotad. Då kan psykoterapi hjälpa bra. Den terapiform som har visat sig vara mest effektiv är kognitiv beteendeterapi, KBT. Om man inte vill samtala med en terapeut kan musikterapi ge lindring.
Psykologiskt stöd för att hindra återfall
Det är viktigt att den som har varit sjuk får hjälp att lära sig känna igen tecknen på att psykosen kommer tillbaka. De flesta som har insjuknat i en psykos riskerar att få ett eller flera återfall. Det är därför viktigt att man själv och närstående lär sig att känna igen de tidigaste tecknen på en psykos, till exempel att man har svårt att sova, börjar känna sig lättretlig och vill dra sig undan.
Man behöver också ha en plan för vad man ska göra om sådana tecken börjar visa sig. Planen kan till exempel innehålla en överenskommelse om att man själv eller en närstående ska kontakta sin kontaktperson eller läkaren inom psykiatrin. Det är viktigt för att man ska få behandling som förhindrar att man insjuknar på nytt.
Behandlingshem efter psykosen
För en del personer med en psykossjukdom kan det vara svårt att komma hem till en egen lägenhet efter att man har varit på sjukhus. Man får hjälp och stöd på olika sätt för att underlätta det. Till exempel kan man bo i sin lägenhet med stöd från kommunen och sin kontaktperson inom psykiatrin. Det finns också en möjlighet att bo ute i samhället i ett boende där personal finns tillgänglig stor del av tiden.
Ofta brukar det vara bäst att bo där man har flest kontakter och kanske närstående, så att man inte blir isolerad.
Viktigt med samhällets stöd
Det är en lagstadgad rättighet i socialtjänstlagen att psykiskt funktionshindrade får bistånd från samhället i form av olika slags stöd. Att ha ett arbete eller en meningsfull syssla är av avgörande betydelse för alla människor. Vårdbehovet för människor med psykiska funktionshinder brukar minska kraftigt när man får någon form av meningsfull vardag.
Arbete och boende
Många har svårt att komma tillbaka till den vanliga arbetsmarknaden på grund av de krav på snabbhet och smidighet som finns där. Om man önskar att komma tillbaka till arbetslivet kan man ofta erbjudas en praktikplats i första hand. Går allt bra kan praktikplatsen ofta övergå till ett fast arbete. I början behöver man ofta stöd från någon person, antingen på arbetsplatsen eller från psykiatrin eller kommunen. Arbetet kan behöva anpassas efter de förutsättningar man har.
Om man har svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden kan kommunen erbjuda daglig sysselsättning.
Boendet är en annan social rättighet som många behöver stöd med. Det kan vara hjälp med att handla, laga mat eller att städa. Kollektiva boendeformer kan för vissa fungera väldigt bra.
Tvångsvård
Det som normalt gäller inom svensk sjukvård är att ingen kan vårdas mot sin vilja eller behandlas utan att ge sitt tillstånd. Men i vissa fall görs undantag från den rättigheten, enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.
Det som måste uppfyllas för att man ska kunna tvångsvårdas är att
- man lider av en allvarlig psykisk störning
- man har behov av en kvalificerad psykiatrisk vård dygnet runt
- man vägrar att ta emot sådan vård.
Vårdintyg krävs
Ett vårdintyg är ett intyg från en legitimerad läkare på att man har en så allvarlig psykisk störning att man måste tillfälligt tvångsvårdas. Man kan därefter föras till sjukhus med polishjälp om det är nödvändigt. När man kommer till sjukhuset görs en ny, självständig prövning av en ansvarig psykiatrisk specialist.
Förvaltningsrätten beslutar om längre tvångsvård
Tvångsvården får pågå i högst fyra veckor, och därefter måste chefsöverläkaren ansöka om fortsatt vård. Ärendet prövas då av Förvaltningsrätten.
Den som tvångsvårdas, eller ett ombud, kan också överklaga beslutet om intagning eller sjukvårdens avslag på önskan om permission och utskrivning till Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten kan besluta om att ge patienten permission och även besluta om att avsluta tvångsvården.
Det finns också öppen psykiatrisk tvångsvård. Då kan en person som tidigare har vårdats i slutenvård, men som inte vill fullfölja sin behandling efter utskrivningen från sjukhuset, få tvångsvård i öppenvården. Det innebär att man måste följa vissa föreskrifter, som till exempel att ta sin medicin och att hålla kontakt med psykiatrin.