Njursten

Vanlig sjukdom

Vid njursten bildas stenar som kan följa urinen ner i urinledaren. Där kan de hindra urinflödet och ge svåra smärtor. Om man drabbas av ett njurstensanfall får man ofta återkommande anfall. Vanligtvis skadas inte njuren, men om stenen hindrar urinflödet och ökar trycket i urinvägarna under två, tre veckor kan njuren ta skada.

Vanligaste hos män

Njursten är vanligast i åldern 20-50 år och drabbar oftare män än kvinnor. Var femte till var tionde man får sjukdomen någon gång under livet. Om man har vissa ärftliga rubbningar i ämnesomsättningen kan man lättare få njursten.

Njurarna renar blodet

Människan har två njurar som ligger i midjehöjd på varsin sida om ryggraden. Njurarna har böjd form och är 10–12 centimeter långa. Den del av njuren som buktar in kallas njurporten och här går urinledaren ut från njuren. Urinledarens första del är formad som en tratt och kallas njurbäckenet. I njurporten finns även blodkärl som går till och från njuren.

Njurarna och urinvägarna behövs för att kroppen ska kunna rena blodet och göra sig av med restprodukter från ämnesomsättningen. Varje dygn bildar njurarna 1,5–2 liter urin som till största delen består av vatten. Resten är olika restprodukter som urinämne och gallfärgämnen, men även främmande ämnen som har kommit in i kroppen, till exempel vissa läkemedel. Urinen transporteras genom urinledarna, samlas tillfälligt upp i urinblåsan och lämnar kroppen via urinröret.

Njurarna reglerar också urinens volym, salthalt och surhetsgrad. Hur mycket urin som bildas beror bland annat på hur mycket vätska som finns i kroppen.

Njurstenar kan hindra urinflödet

I början är njurstenarna små som sandkorn och följer lätt med urinen ut ur kroppen. Större stenar kan fastna, antingen i njurbäckenet eller i urinledarna. Stenarna kan bli flera centimeter stora och fylla hela njurbäckenet.

När det vanliga flödet av urin från njurarna hindras av en eller flera stenar blir njurbäckenet utspänt. Då gör det ont, eftersom njurarna omges av en stram kapsel som inte ger med sig. Njuren kan så småningom sluta fungera på grund av att vävnaden inte tål att utsättas för högt tryck under någon längre tid. Även urinledaren före den stoppande stenen blir utspänd. Sammandragningar i urinledarens väggar försöker pressa urinen vidare, men när det inte går kan man också få ont.

Flera orsaker

Urinen innehåller olika salter. Om koncentrationen av någon av salterna blir för hög kan saltet fällas ut till kristaller och stenar bildas. Att koncentrationen av salter blir för hög beror antingen på att mer salt utsöndras i urinen eller på att urinen blir alltför koncentrerad. Det kan hända om man inte dricker tillräckligt mycket eller om man förlorar stora mängder vätska, exempelvis vid diarrésjukdom.

Den vanligaste typen av njursten orsakas av att urinen innehåller för mycket kalcium. Oftast är orsaken att man är uttorkad.

Njurstenarna kan ibland också bildas för att det utsöndras mer kalcium i urinen. I sällsynta fall beror detta på att bisköldkörtlarna bildar för mycket av ett hormon som reglerar mängden kalcium och fosfat i blod och urin. Det leder till att man får för mycket kalcium i blodet och urinen.

Urinen kan innehålla för mycket även av andra ämnen än kalcium. Det gäller bland annat urinsyra, oxalat och cystin som alla kan bilda stenar.

Njursten bildas också lättare om urinens surhetsgrad är förändrad. Förändringen kan antingen bero på en medfödd skada eller orsakas av en infektion.

Smärta vanligaste besväret

Njursten brukar periodvis orsaka svåra smärtor. Smärtorna känns värst i sidan eller ryggen på den sida där stenen sitter, och strålar ner mot underlivet och ljumsken på samma sida. Smärtorna brukar vara skärande och krampartade, men kan även vara mer dova. De skärande och krampartade smärtorna kommer och går med smärtfria perioder emellan. De kan vara så kraftiga att man blir kallsvettig och mår illa. Som en följd av smärtorna kan även tarmarna påverkas så att man känner sig uppblåst i magen. Under ett njurstensanfall vill man helst inte vara stilla. Man vankar gärna fram och tillbaka eller vrider sig om man ligger ner. Mellan anfallen av smärta kan man vara helt smärtfri, ofta under kortare perioder på någon timma.

Njurstensanfall kommer ofta tillbaka. Om man en gång har drabbats kan man därför få återkommande smärtattacker.

Njursten behöver inte ge några besvär. I sådana fall upptäcks stenarna mer av en slump om man går igenom en röntgen- eller ultraljudsundersökning av andra skäl.

Så undersöks man

Hos läkaren får man berätta om sina besvär, hur länge man har haft dem och hur det känns. Det är viktigt att beskriva besvären så utförligt som möjligt. Läkaren undersöker även magen genom att känna och lyssna på den. Om läkaren slår lätt med sin knutna näve där njurarna ligger brukar man vara mycket öm på den sida där njurstenen finns.

Man får lämna ett blodprov som visar hur njurarna fungerar och hur mycket kalcium som finns i blodet och urinen. Det finns inget blodprov som specifikt visar att man har njursten.

För att bekräfta misstanken att det rör sig om njursten blir man röntgad. Man undersöks med datoriserad skiktröntgen, så kallad datortomografi. Undersökningen visar om det finns några stenar. Man kan även få gå igenom en kontraströntgen, så kallad urografi. Undersökningen visar både om det finns stenar och om njuren har tagit någon skada av dem.

Behandling nödvändig

Svår smärta utan uppenbar, naturlig förklaring och som inte går över av sig själv ska alltid tas på allvar.

Ofta brukar man kunna kissa ut mindre stenar utan att de fastnar. Njuren tar då ingen skada. Större stenar fastnar lättare, vilket kan leda till att njuren skadas om urinflödet blockeras under två, tre veckor. Risken för bestående njurskador ökar om man har en urinvägsinfektion samtidigt.

Allvarliga komplikationer

Om man har njurstenssmärta och dessutom får feber kan det tyda på att man har fått en avstängd njurbäckeninflammation, så kallad pyelonefrit. En infektion i njurbäckenet som stängs inne på grund av att en sten i urinledaren hindrar avflödet av urin är ett livshotande tillstånd. Det kräver att man vårdas på sjukhus och bland annat får behandling med antibiotika. Eftersom avflödet av urin från njuren hindras spänns njuren ut av den ansamlade urinen och det ökade trycket leder till att njurvävnaden skadas. Det ökade urintrycket leder till att bakterier pressas in i blodbanan med blodförgiftning som resultat. Njuren måste avlastas genom att det skapas en annan väg för urinen att lämna njuren. Man kan få något som kallas en nefropyelostomi, vilket innebär att en tunn plastslang förs in genom huden på ryggen och placeras i njurbäckenet för att leda ut urinen den vägen.

Vart ska man vända sig?

Om man får plötsliga och intensiva smärtor i sidan ska man söka hjälp på vårdcentral eller akutmottagning. Om man dessutom får feber ska man alltid söka vård direkt på en akutmottagning.

Om det inte gör så ont eller om smärtorna utvecklats gradvis under en längre period kan det vara lämpligare att vända sig till en läkare på vårdcentralen. Vid behov skriver läkaren remiss till en specialist på sjukhus eller en privat specialistmottagning. Vilka regler som gäller för remiss varierar mellan olika landsting. Det finns även privata specialister som man kan kontakta själv utan remiss. Om man känner sig osäker kan man först ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd.

Den fortsatta utredningen sker vanligtvis där man sökte vård, antingen på vårdcentralen eller på akutmottagningens sjukhus. Om stenen är så liten att läkaren räknar med att man ska kunna kissa ut den själv, kan samma läkare följa upp behandlingen och vid behov förnya recept på smärtstillande medicin.

Lindra besvären själv

Om man har haft njurstensbesvär tidigare och känner igen symtomen kan man lindra besvären själv. Det kan ske med hjälp av smärtstillande läkemedel som man har fått utskrivna av sin läkare, eller med receptfria mediciner. Ibland kan det kännas skönt att lägga något varmt på magen.

Om besvären går över behöver man inte söka vård. Om man däremot inte lyckas få bort smärtan med hjälp av smärtstillande läkemedel ska man söka vård igen.

Har man ont av sin sten ska man inte dricka extra mycket vätska för att skölja ut stenen, eftersom vätskan trycker på och gör att man får mer ont.

Läkemedelsbehandling i första hand

Njurstensbesvär behandlas i första hand med smärtstillande läkemedel, antingen som tablett, stolpiller eller spruta. Ofta används inflammationshämmande läkemedel ur den gruppen cox-hämmare, även kallade NSAID, till exempel Diklofenak eller Voltaren. Ibland behövs starkare, morfinliknande mediciner. Om man inte blir smärtfri trots behandlingen behöver man läggas in på sjukhus.

Om man dessutom har fått en infektion i njuren får man antibiotika.

Efter en tid brukar man bli kallad till sin läkare för en uppföljande kontroll. Vid det läkarbesöket får man lämna urinprov och göra ett njurfunktionsprov. Dessutom tar läkaren ställning till om det behövs ytterligare röntgenundersökningar.

Stenen kan krossas

Om njurstenen är stor måste den tas bort. Den vanligaste behandlingen innebär att stenen krossas med hjälp av stötvågsbehandling, så kallad ESVL. Apparaturen som används vid stenkrossningen finns inte vid alla sjukhus och man kan därför behöva en remiss till ett större sjukhus.

För att hitta stenen används röntgen eller ultraljud. Själva behandlingen med stötvågor tar cirka en timme och gör oftast inte särskilt ont. Man brukar alltid få lite smärtlindrande och lugnande medicin före behandlingen.

Efteråt får man kissa ut de krossade stenflisorna. Det kan göra ganska ont och man kan då få smärtlindrande medicin. Behandlingen görs polikliniskt, vilket innebär att man får åka hem samma dag.

Komplikationer är sällsynta

Stenkrossning är en säker behandlingsmetod och det är sällsynt med allvarliga följder av behandlingen. Det är vanligt att man har blod i urinen några dagar efter behandlingen. Ofta behövs ett par behandlingar för att stenen ska krossas till så små fragment att de kan passera urinledaren.

Operation kan bli nödvändig

Ibland kan stenens läge göra det svårt att komma åt den med stötvågsbehandling. Den kan också vara så stor att krossning är olämpligt. Då kan det bli nödvändigt att operera bort stenen i stället.

Operationen är nästan alltid en så kallad titthålsoperation, då ett rörformat instrument förs in via huden eller urinrörsmynningen. Genom instrumentet krossas stenen antingen med laser eller ultraljud, och sedan kan fragmenten sugas eller plockas ut med speciella redskap.

Förebyggande behandling

Ungefär hälften av alla som har haft njursten drabbas igen inom tio år. För att förebygga njurstenar bör man dricka mycket vätska, minst två liter per dygn. Då blir urinen mer utspädd och risken för att kristaller bildas minskar. Man kan också få läkemedelsbehandling i förebyggande syfte efter undersökning av en specialist.