Ledgångsreumatism

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

Ledgångsreumatism är en inflammationssjukdom som oftast börjar i händerna och fötterna. Lederna omges av ledkapslar som förbinder skelettet och gör det rörligt. När ledkapseln inflammeras får man ont och svårare att röra sig.

Det är oklart varför man får ledgångsreumatism men risken ökar om man röker eller har släktingar med besvär. De flesta får sjukdomen i 50-årsåldern. Mer än dubbelt så många kvinnor som män blir sjuka.

Sjukdomen varierar mycket och ger olika mycket besvär i perioder. På sikt kan hela kroppen påverkas, man kan till exempel få inflammation i lungsäckarna och ögonen.

Många kan få svårare att klara vardagssysslor, men det finns en hel del hjälpmedel som kan underlätta tillvaron.

Symtom

När man får ledgångsreumatism är det vanligt att man har

  • värk i lederna, på båda sidor av kroppen
  • man känner sig stel och öm när man rör sig, särskilt på morgonen
  • lederna blir svullna, ömma och ibland varma
  • man är trött.

Behandling

Det går inte att bota reumatism, men med mediciner och sjukgymnastik kan inflammationen dämpas och smärtan lindras. Även om man har ont ska man försöka röra sig så mycket som möjligt. Om man får problem med fötterna kan det hjälpa att ha inlägg och skor som ger bra stöd.

Har man svåra besvär kan man få kortisonsprutor i en eller flera leder.

När ska man söka vård?

Om man misstänker att man har ledgångsreumatism ska man ringa sjukvårdsrådgivningen eller kontakta en vårdcentral.

Visa mer

Vad händer i kroppen?

Vad händer i kroppen?

Inflammation som börjar i lederna

Ledgångsreumatism, reumatoid artrit, är en inflammatorisk sjukdom som oftast börjar i små leder, i händer och fötter. Lederna svullnar, blir ömma och man får ont. Inflammationen gör lederna stela. Stelheten är värst när man stiger upp på morgonen eller har varit stilla en längre stund.

Ledgångsreumatism omfattar inte bara lederna utan är en sjukdom som påverkar hela kroppen. Man kan till exempel få inflammation i organ som lungsäcken, hjärtsäcken, ögonen, eller blodkärlen. När man har en pågående inflammation i kroppen blir man ofta trött och kan känna sig sjuk. Ibland kan man tappa vikt och få förhöjd kroppstemperatur. Det kan bildas små knutor under huden på armbågarna eller på andra ställen, så kallade reumatiska knutor eller noduli.

Så fungerar den friska leden

Lederna förbinder skelettet och gör det samtidigt rörligt. I en led möts två eller flera ben och ledytorna som glider mot varandra är täckta av ett glatt och elastiskt brosk.

Leden omges av en ledkapsel. Kapseln är uppbyggd av bindväv, sitter fast vid benen och omsluter hela leden. Insidan av ledkapseln är klädd av ledhinnan som bildar ledvätska vilket smörjer lederna. Ledvätskan förser också ledbrosket med syre och näringsämnen. När leden – egentligen ledkapseln– blir inflammerad påverkas rörligheten i leden på olika sätt.

I ledkapseln finns det på vissa ställen kraftigare stråk, ledband, som håller ihop leden och stabiliserar den.

Lederna håller ihop skelettets ben.


Leden skadas och kan bli felställd

Det är inte helt känt vad som orsakar sjukdomen, men klart är att immunsystemet – som normalt sett bekämpar främmande organismer i kroppen – börjar reagera mot kroppens egna leder. När en stor mängd vita blodkroppar från immunsystemet samlas i leder eller senor blir de inflammerade. Inflammationen gör att leden blir vätskefylld, svullen, öm och varm.

Inflammationen börjar i ledkapselns vävnad. Om inflammationen pågår under en längre tid kan den skada olika delar i och kring leden som ledbrosk, ben, senor och ledband. Rörligheten i leden försämras och leden kan ibland bli felställd, som till exempel att fingrarna pekar snett mot lillfingersidan. Det beror på att inflammerade senskidor och muskler kommer i obalans.

Inflammationen drabbar ofta händerna. Lederna svullnar och är ömma. Det gör ont och värker.

Sjukdomen är vanligare hos kvinnor än män

Mellan 50 000 och 100 000 personer i Sverige har ledgångsreumatism. Det är mer än dubbelt så många kvinnor som män som får sjukdomen. Ledgångsreumatism kan börja i alla åldrar, men det är vanligast att den börjar i 50-årsåldern.

Flera olika faktorer kan ligga bakom sjukdomen

Forskning har inte kunnat klarlägga vad som orsakar ledgångsreumatism. Troligtvis är det flera olika faktorer som samverkar. Det finns vissa ärftliga anlag som innebär att man har en ökad risk att få ledgångsreumatism. Risken att få en svårare variant av sjukdomen kan också vara ärftlig.

Hos en person som har anlag för sjukdomen kan vissa infektioner medföra att den bryter ut. Om man har anlag är också rökning en viktig riskfaktor, och fler rökare än icke-rökare får ledgångsreumatism. Även hormonella faktorer kan ha betydelse. Många kvinnor blir sjuka i tidig vuxen ålder och när de kommer i klimakteriet. Detta är skeden i livet då hormonförhållandena hos kvinnan förändras.

Det går inte att förebygga sjukdomen. Däremot kan sjukdomens förlopp bromsas upp och i vissa fall hejdas med hjälp av läkemedel.

Leva med ledgångsreumatism

Ledgångsreumatism kan yttra sig mycket olika från person till person. Man kan ha perioder med mer eller mindre aktiv sjukdom. När sjukdomen är mer aktiv har man mycket inflammation i många leder och man brukar vara tröttare och ha mer ont. Mellan dessa perioder kan sjukdomen vara mindre aktiv och ge mindre besvär. Ibland har man först mer aktiv sjukdom under några år, varefter sjukdomen lugnar ner sig och stannar upp. Hos andra kan den vara ständigt aktiv och förvärras med åren.

Ofta får man svårt att klara praktiska bestyr i hemmet, på jobbet och på fritiden. För att lösa vissa vardagsproblem finns olika hjälpmedel. En sjukgymnast eller arbetsterapeut kan ge råd, stöd och träningsprogram.

Man kan ofta fortsätta med sina fritidsintressen som förut trots ledgångsreumatism. Men det är klokt att undvika alltför tuffa aktiviteter under de perioder då sjukdomen är aktiv, till exempel en del bollsporter, slalomåkning och gymnastik med hoppövningar. Dessa aktiviteter kan ge för stora påfrestningar på lederna.

Det varierar från person till person hur trött man blir av sjukdomen. Vanligtvis kan man fortsätta att arbeta. Arbetsgivaren ska se till att arbetsuppgifterna anpassas eller att man får möjlighet att byta arbetsuppgifter om det behövs. Deltidsarbete kan också vara en lösning.

Om sjukdomen blir svårare

Om sjukdomen blir svårare kan det bli nödvändigt att vara sjukskriven. Om man känner sig allt sämre kan det vara så att man bara orkar med enklare vardagssysslor. Speciella reumatologiska vårdteam kan ge stöd och hjälp.

I sällsynta fall kan ledgångsreumatism vara en sjukdom med ett snabbt och aggressivt sjukdomsförlopp. Då kan det på kort tid uppstå felställningar i leder med svåra funktionsnedsättningar som följd. Även om man får svår ledgångsreumatism kan det gå att hejda sjukdomsförloppet i ett tidigt skede med hjälp av så kallade antireumatiska läkemedel.

Fäll ihop

Symtom och diagnos

Symtom och diagnos

  • Illustration

    Ett symtom kan vara så kallade reumatiska knutor, som uppstår där det är ett tryck mot huden.

Stelhet, ömhet och smärta

Typiska symtom på ledgångsreumatism är att man känner sig stel och öm när man rör sig och att man har ont. Lederna svullnar, blir ömma, och vid kraftig inflammation även varma och ibland röda. Det vanligaste är att lederna drabbas lika mycket på båda sidor av kroppen.

Besvären varierar från person till person

Besvären varierar i styrka och bättre perioder växlar med sämre. Symtomen ökar ofta vid infektioner, när man anstränger sig och belastar lederna, när det är kallt och ibland också när det är varmt.

Utöver besvär i leder, senor och muskler, kan man få andra symtom, till exempel reumatiska knutor i underhuden. De kan uppstå där det är ett tryck mot huden, till exempel på armbågarna eller på fingrarna. Forskarna tror att knutorna uppstår av att blodkärlen i underhuden inflammeras och bildar ärr. Knutorna är ofarliga men de kan ibland göra ont. De kan opereras bort, men kommer ofta tillbaka.

Man kan också få inflammation i lungsäckarna, hjärtsäcken eller i ögonen, men det är sällsynt. Vid en utbredd inflammation känner man sig ofta mycket trött.

Hos läkaren beskriver man sina besvär

Hos läkaren beskriver man sina besvär och svarar på frågor om sin hälsa, sina levnadsvanor, om man har några andra sjukdomar och om man äter några mediciner.

Om läkaren tror att man har ledgångsreumatism ska man få en remiss till en reumatolog, en specialist på reumatism. Ju tidigare man får behandling desto större möjlighet finns det att hejda sjukdomsförloppet.

Läkaren undersöker lederna

Allmänläkaren eller reumatologen gör en noggrann kroppsundersökning och granskar och känner på lederna. Lederna undersöks också med röntgen. Om man nyligen har fått sjukdomen syns det sällan något på röntgenbilderna. Om inflammationerna har pågått en tid kan läkaren se att skelettet intill de sjuka lederna har tunnats ut. Efter längre tid syns fler förändringar som orsakas av ledgångsreumatism.

Lederna kan också undersökas med ultraljud och magnetkamera. Då kan läkaren se om ledkapslarna är svullna.

Blodprover analyseras

Man får lämna blodprover för att läkaren ska kunna bedöma hur aktiv inflammationen är i kroppen. Det finns en antikropp som kallas anti-CCP som särskilt förekommer vid ledgångsreumatism. Drygt tre av fyra personer med ledgångsreumatism har anti-CCP i blodet, och om man har den är sannolikheten stor att man har sjukdomen. Men man kan ha anti-CCP trots att man inte är sjuk och inte heller kommer att bli det. Att anti-CCP finns i blodet är alltså inget bevis för att man har ledgångsreumatism, men kan vara en vägledning.

Så ställs diagnosen

Om man har ledinflammationer i flera leder på kroppens båda sidor, och inflammationen också omfattar smålederna i händerna, får man vanligtvis diagnosen ledgångsreumatism. Symtomen ska ha varat i minst sex veckor och det ska vara klarlagt att man inte lider av någon annan inflammatorisk ledsjukdom. Läkarens diagnos grundar sig främst på undersökningsfynden. Proverna räcker därför inte i sig, utan kan vara ett stöd.

Fäll ihop

Vård och behandling

Vård och behandling

  • Illustration

    Med finger- och handträning kan man behålla viss muskelstyrka och rörlighet

Målet är att bromsa sjukdomen

Behandlingen av ledgångsreumatism går ut på att dämpa inflammationen och smärtan och i bästa fall få dem att försvinna helt. Samtidigt ska muskler och leder hållas i trim så att man inte får sämre funktion i de sjuka lederna. Det görs med hjälp av läkemedel, sjukgymnastik, arbetsterapi och egen träning.

Var söker man vård?

Man ska söka vård så snart som möjligt eftersom det är viktigt att tidigt få effektiv behandling. Ju tidigare man får behandling, desto större är möjligheterna att påverka sjukdomen och minska skadorna. Man vänder sig till läkare på sin vårdcentral. Om läkaren misstänker att det rör sig om ledgångsreumatism ska man så snabbt som möjligt få träffa en reumatolog, specialist på reumatiska sjukdomar, som bedömer om man behöver antireumatisk medicin.

Om sjukdomen är aktiv och man har allvarliga besvär med inflammationen har man regelbunden kontakt med reumatologen. Är sjukdomen i en lugnare fas kan det vara tillräckligt att man har kontakt med läkaren på vårdcentralen.

Man får också kontakt med ett reumatologiskt vårdteam.

Behandling i vårdteam

Vid en reumatologisk mottagning får man behandling av ett reumatologiskt vårdteam. I detta ingår läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator, var och en med sin speciella kunskap om vad det innebär att ha en reumatisk sjukdom, och med sin roll i behandlingen.

Tillsammans sätter man upp konkreta mål för behandlingen. Reumatologen bedömer sjukdomsförloppet genom att göra olika undersökningar, genom att hämta information från övriga i teamet och genom man själv berättar om sina besvär. Reumatologen ordinerar sedan läkemedel. Sjuksköterskan ger information och råd i hälsofrågor i allmänhet och om behandlingen, tar prover och ger information om läkemedel. Sjuksköterskan samordnar också kontakterna med andra i teamet och är den som man kan vända sig till med frågor och problem.

Om man vill kan man få gruppundervisning om ledgångsreumatism. Detta brukar kallas reumaskola och utförs av teamet. Där får man mer insikt i det som rör sjukdomen. Man lär sig till exempel att undvika felaktig belastning och på så sätt kan man minska smärtan. I gruppen kan man också utbyta erfarenheter med andra som har sjukdomen och få hjälp att hitta lösningar som underlättar vardagen och jobbet.

Arbetsterapi och träning i vardagen

Ledgångsreumatism kan göra så ont att det kan vara svårt att göra en del saker. På arbetet går det ofta att underlätta med hjälp av ändrade arbetsuppgifter eller hjälpmedel och anpassning av arbetsplatsen och utrustningen. En arbetsterapeut kan hjälpa till och utreda vad som behövs och tillsammans med arbetsgivaren och försäkringskassan kan man ofta finna lösningar som gör att det fungerar.

Tillsammans med arbetsterapeuten kan man diskutera sina svårigheter och få förslag på sådant som kan underlätta tillvaron även på fritiden.

Träna händerna och fingrarna

I händerna och fingrarna kan smärtan och inflammationen leda till att samspelet mellan muskler och senor störs. Man kan på sikt få svårare att greppa saker. Därför är det viktigt att man tränar händerna för att behålla muskelstyrkan och rörligheten i lederna samt minska risken för felställningar i lederna. Behandlingen kan ske individuellt eller i grupp.

Hjälpmedel, stödskenor och andra praktiska tips

Om man använder anpassade redskap i vardagen skonas lederna och smärtan kan minska. En stödskena, ortos, kan underlätta om smärtan gör att man är svag i handen eller handleden. Skenan stödjer handleden eller tummen så att man får mindre ont när man ska greppa saker.

Om händerna är mycket inflammerade kan en viloortos vara ett alternativ. Handens leder avlastas och smärtan blir lindrigare. Viloortosen kan även förebygga felställningar.

Hemma kan vardagslivet underlättas till exempel genom att vanliga vattenkranar byts till engreppsblandare och badkaret byts till dusch. För att anpassa bostaden kan man ansöka om bidrag hos kommunen. På arbetet eller i skolan kan det också bli lättare med olika hjälpmedel, andra arbetssätt eller ombyggnader. Arbetsterapeuten kan ge förslag.

Sjukgymnastik förebygger och motverkar besvär

Genom sjukgymnastens behandlingar och träningsprogram kan man förebygga de kroppsliga besvär som sjukdomen kan föra med sig. Man kan också få bukt med de problem som eventuellt redan har uppkommit.

Vid de första besöken hos sjukgymnasten görs en noggrann undersökning av rörlighet i lederna, muskelstyrka, balans, koordination - hur man samordnar sina rörelser - , kondition, samt en analys av smärtan. Denna undersökning ligger till grund för en behandlingsplan som läggs upp. Tillsammans med sjukgymnasten sätter man upp mål för träningen och behandlingen.

Smärta i kombination med inflammation gör det svårt att röra sig som vanligt. Det är då lätt att förlora muskelstyrka, rörlighet och balans. Men trots smärtan är det inte skadligt att röra sig utan mycket bra för att hålla igång kroppen. All träning har också en smärtlindrade effekt. Sjukgymnasten ger personliga råd och ett träningsprogram som passar in i vardagen.

Under vägledning av en sjukgymnast kan man också träna tillsammans med andra i grupp. En utmärkt träningsform är i varm bassäng. Med hjälp av det varma vattnet tränar man på ett skonsamt sätt upp styrka, rörlighet, balans, kondition och koordination. Temperaturen i vattnet ligger för det mesta kring 34 grader.

Vid behov ger sjukgymnasten individuella behandlingar. Det kan gälla smärtlindring och då är akupunktur, mjukdelsbehandling och elektrisk nervstimulering - tens - vanliga metoder. Det brukar ge god effekt. Ibland behöver vissa muskler töjas eller rörligheten i lederna behandlas och då finns det även behandlingsmetoder för detta.

Om man har ledgångsreumatism är det inte meningen att man ska gå hos sjukgymnast kontinuerligt. Sjukgymnasten visar hur man ska träna och därefter tränar man i friskvården eller hemma.

Viktigt att sköta om fötterna

Det är vanligt att man tidigt får besvär med fötterna. De kan göra ont och man kan få svårt att gå. Därför är det mycket viktigt att sköta fötterna och att vara noggrann i valet av skor. En bra sko är uppbyggd i hålfoten och ger det stöd underifrån som behövs. Dessutom bör skorna ha stabil hälkappa, vara tillräckligt breda, och ha snörning.

Det finns även lösa skoinlägg som kan provas ut efter foten, eventuellt med ortopedteknisk hjälp.

Om man har ledgångsreumatism har man rätt att få rabatt på kostnader för skor och inlägg som man köper via en ortopedteknisk verkstad. Alla måste inte ha specialskor, utan många hittar bra och sköna skor själva i butikerna.

För att man ska fortsätta att ha rörlighet i fötterna kan ett enkelt gymnastikprogram för fötterna vara till hjälp.

Kuratorn ger stöd

Kuratorn i det reumatologiska vårdteamet ger hjälp att hitta rätt bland samhällets resurser, regler och bestämmelser. Kuratorn, som man kan träffa enskilt eller i grupp, ger också stöd och hjälp vad gäller andra problem i det dagliga livet.

Behandlingen mot ledgångsreumatism har blivit bättre
Under senare år har läkemedelsbehandlingen mot ledgångsreumatism blivit betydligt effektivare. Om man får antireumatisk medicin tidigt kan det hejda sjukdomsförloppet.

Inflammationshämmande och smärtstillande medel

I väntan på att få rätt diagnos kan man få medicin mot inflammation och smärta, så kallade cox-hämmare som också kallas NSAID. Ett alternativ är smärtstillande medicin som innehåller paracetamol som bland annat finns i Alvedon och Panodil. Dessa läkemedel lindrar symtomen, men hejdar inte själva sjukdomen och förhindrar inte heller skador.

Cox-hämmare minskar smärta, svullnad och stelhet. En nackdel är att medlen irriterar magens slemhinna. Behandlingen kan ge magsår, framför allt hos äldre personer. Det kan förebyggas genom att man samtidigt får läkemedel som skyddar magslemhinnan, men många väljer i samråd med läkaren att helt avstå från behandling med cox-hämmare. Några exempel på cox-hämmare är naproxen som bland annat finns i Naprosyn, diklofenak som finns i exempelvis Voltaren och ibuprofen som till exempel finns i Ibumetin.

Man kan även få smärtstillande läkemedel som främst dämpar smärtan via en effekt på centrala nervsystemet och som innehåller det verksamma ämnet tramadol. Några exempel på mediciner som innehåller tramadol är Tradolan och Nobligan.

Nackdelen med starkare smärtstillande läkemedel är att man ofta kan bli trött av dem.

Antireumatiska medel

När man får diagnosen ledgångsreumatism är det viktigt att en specialist tidigt gör en bedömning om man behöver antireumatiska läkemedel som påverkar sjukdomsförloppet. Det är läkemedel som ingår i en grupp kallad DMARD, och är en förkortning för långtidsverkande antireumatiska medel. Dessa läkemedel används om man har en pågående ledinflammation. Det finns flera olika mediciner och ibland får man några av medlen i kombination.

Genom att inflammationen dämpas lindras symtomen. Effekten märks vanligen efter några veckor, men ibland först efter flera månader. Svullnaden, stelheten och smärtan minskar, och man känner sig samtidigt inte lika trött och sjuk. I första hand används läkemedel innehållande metotrexat som finns i till exempel Methotrexate. Ett annat exempel på antireumatiska läkemedel är Salazopyrin som innehåller substansen sulfasalazin.

Behandling med långtidsverkande läkemedel kräver noggranna kontroller med hjälp av blodprover. Det är viktigt att medlen används på rätt sätt och att man har regelbunden kontakt med läkaren eftersom behandlingen kan behöva justeras hela tiden.

Man kan också använda antimalariamedel vid ledgångsreumatism, till exempel Klorokinfosfat och Plaquenil som innehåller klorokinfosfat. Läkemedlen har en antiinflammatorisk effekt som är lämpliga vid behandling av reumatiska sjukdomar.

Om man får en svårare form av sjukdomen då olika organ drabbas kan det bli aktuellt med andra läkemedel som påverkar immunsystemet mer kraftfullt.

Kortison

Vid svår inflammation kan man under en begränsad tid behöva ta kortisontabletter för att dämpa symtomen. Det är också vanligt att man under den första tiden av sjukdomen får en låg dos kortison, eftersom det har visat sig att lederna på sikt mår bättre av det.

Kortison är ett hormon som finns naturligt i kroppen och som dämpar inflammationer. Sprutor med kortison i en kraftigt inflammerad led ger bra och snabb lindring med få biverkningar. Kortison kan öka risken för benskörhet och därför ska man alltid få förebyggande behandling mot benskörhet om man tar kortison.

Nya läkemedel - biologiska läkemedel

Ledgångsreumatism kan även behandlas med så kallade biologiska läkemedel. De är kopior av eller liknar kroppens egna immunreglerande ämnen. En typ av sådana läkemedel är TNF-hämmare. Läkemedlen blockerar några av de ämnen som bildas vid inflammation, och kan dämpa och bromsa sjukdomen. De används framförallt om man har en kraftig inflammation som inte dämpas tillräckligt av andra läkemedel. Behandlingen kan ibland vara mycket effektiv.

Man får behandlingen i form av sprutor eller dropp. En biverkning av läkemedlen är att man blir känsligare för infektioner. Exempel på läkemedel inom gruppen TNF-hämmare är Remicade, Enbrel, Cimzia, Simponi och Humira. Om dessa inte fungerar kan andra biologiska läkemedel som påverkar andra faktorer i inflammationssystemet vara bra alternativ, till exempel MabThera, Roactemra och Orencia.

Kirurgisk behandling

Ibland används kirurgi för att lindra smärta eller för att förebygga skador och felställningar. Till exempel kan en inflammerad ledhinna opereras bort för att förhindra att ben och brosk förstörs. Ett sådant ingrepp kallas synovektomi. Operationen är inte så vanlig längre eftersom den ofta kan ersättas av att man får kortisonsprutor i lederna.

Vid svårare skador, då benet har förstörts i exempelvis en hand, ett knä, en höft eller en axelled, kan den skadade leden ersättas med en ny led, en så kallad protes. Det brukar ge bra resultat. Sedan länge har det varit möjligt att förbättra handens rörelseförmåga med silikonproteser i fingerlederna. Försök pågår med att fästa proteserna med titanskruvar i händer och i handleder, och med att göra proteser i nya material.

Det går också att få stabila och smärtfria leder genom att steloperera till exempel helt förstörda fot- och handleder. I vissa situationer gör operationen att man får mindre ont och bättre funktionsförmåga. Steloperationer har blivit allt ovanligare eftersom det numera finns större möjligheter att förhindra att en led skadas så svårt att den måste stelopereras. Det är vanligare att man istället får en protes.

Ibland görs ett ingrepp för att frigöra en nerv som har kommit i kläm eller ersätta en sena som har brustit.

Sluta röka och gå ner i vikt

Om man har ledgångsreumatism är risken större att få sjukdomar som beror på åderförfettning, till exempel hjärtinfarkt och stroke. För att minska den risken bör man tillsammans med sin läkare undersöka om man har andra riskfaktorer för sådana sjukdomar. Man bör inte röka, och om man väger för mycket bör man gå ner i vikt. Högt blodtryck eller ökad halt av blodfetter bör behandlas.

Kalcium och D-vitamin mot benskörhet
Om man har ledgångsreumatism har man större risk att få benskörhet, även kallad osteoporos. Därför är det viktigt att få tillräckligt med kalcium och D-vitamin i kosten och ibland även att komplettera med tabletter. Ibland kan man också få andra mediciner för att förebygga benskörhet.

Kosten kan ha betydelse

Flera undersökningar tyder på att många personer med ledgångsreumatism som övergår till en vegetarisk kost får mindre ont. En del undersökningar har också visat att inflammationen kan minska något. Men det rör sig om förhållandevis små skillnader, och det är inte alla som upplever en positiv effekt av att ändra kosten. En allsidig och näringsriktig kost rekommenderas i första hand.

Diskutera graviditet med läkare

Oftast finns det ingen anledning att undvika att bli gravid. Vanligtvis brukar man må bättre under graviditeten, men det finns en risk att man får en sämre period efter förlossningen.

Många läkemedel för behandling av ledgångsreumatism är olämpliga under graviditet, därför är det viktigt att rådgöra med sin läkare innan man planerar att skaffa barn. Det är oklart om amning påverkar sjukdomsförloppet, och det kan vara mindre lämpligt att amma eftersom man kan behöva ta mediciner som går över i bröstmjölken. Många avstår från mediciner medan de ammar och klarar det bra.

Fäll ihop
Senast uppdaterad:
2011-10-21
Skribent:

Åsa Häggström, läkare, reumatologmottagningen, länssjukhuset i Kalmar.

Redaktör:

Ellinor Lundmark, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Gunnar Sturfelt, professor, reumatologiska kliniken, Universitetssjukhuset i Lund.

Fotograf:

Tomas Köningsson, Informationsenheten, Landstinget i Kalmar län