Reportage: Elisabet fick en hjärtinfarkt

Elisabet skulle alltid vara Fru Duktig. Men så kom hjärtinfarkten. Den blev en väckarklocka. – Jag har insett så här efteråt att jag faktiskt inte behöver se till att alla andra ska ha det så bra. Det är viktigt att också se till sig själv.

När 60-åriga Elisabet fick sin hjärtinfarkt år 2006, kom det som en total överraskning för henne själv. Som utomstående kan man dock se att hennes bakgrund var ett enda stort varningstecken.
– Jag har haft en massa problem och så är jag överviktig och väger 20 kilo mer än vad jag ska. Jag har stressat, velat att saker ska gå fort. Och så har jag en sjuk mamma och en son som har en allvarlig sjukdom. Jag var ständigt förbannad på livet och dess orättvisor. Och så var jag storrökare, berättar Elisabet.

En djup saknad efter en mycket älskad pappa (död efter en bilolycka), vantrivsel på jobbet, ständiga krav från mamman och hatkänslor mot svärmor ska också läggas in i paketet märkt Livsstress.

Förträngde hjärtinfarkt

– De sista åren innan infarkten kände jag en tryckande känsla och smärta som strålade upp i halsen men det gick ju bort när jag drack vatten och när jag lugnade ned mig, säger Elisabet.

En dag började smärtorna på morgonen. Elisabet tyckte de avtog under dagen. Hon drack vatten och rökte på natten. Dagen därpå var smärtorna värre och de ville inte ge med sig hur mycket vatten Elisabet än drack. Hon ringde därför en god vän som är sjuksköterska och fick rådet att omedelbart bli skjutsad till akuten.

Trots symtomen förträngde Elisabet den krassa verkligheten. Hon förberedde sig inte alls på att stanna på sjukhuset.
– Jag hade inte en tanke på infarkt. Den uppfattning jag hade om infarkt var att man får en smärta i bröstet som strålar ut i armen och sedan dör man, kommenterar Elisabet.

Bröstsmärtor

På väg in till sjukhuset avtog smärtorna men så fort Elisabet steg in på akuten kom de tillbaka. En skylt i väntrummet uppmanade till att ringa på en klocka vid bröstsmärtor. Hon tryckte på knappen.
– Sedan tog det 30 sekunder. Jag blev då oerhört professionellt och säkert omhändertagen, minns Elisabet.

EKG kopplades in. Puls, blodtryck och blodets syremättnad mättes. En nål sattes för medicinering och smärtorna gav vika. Blodprover togs. Diagnosen hjärtinfarkt fick hon redan inne i undersökningsrummet – men Elisabet var fortfarande skeptisk.
– Det där med hjärtsjukdom var så främmande för mig, påpekar hon.
Efter undersökningen slocknade Elisabet och sov som en stock hela natten.

Behandling

Förutom hjärtmedicinering fick Elisabet också gå igenom en ballongvidgning, så kallad PCI, då hjärtats kranskärl vidgades för att återställa blodflödet. Hon fick också ett stent, ett slags nät som tätar kärlet och håller det utspänt.

Ingreppet skedde via en kateter som fördes in i en artär på handleden. Elisabet fick ångestdämpande medicin och upplevde behandlingen som trygg och professionell. Läkaren utstrålade lugn och vänlighet. Elisabet fick till och med bilder på hjärtats kranskärl – hur tilltäppt det såg ut innan och efter vidgningen.
Sammanlagt stannade Elisabet en vecka på hjärtintensiven.

Konvalescensen

Elisabet gick med i sjukhusets hjärtskola och sedan fortsatte hon i motionsgruppen för hjärtopererade/hjärtsjuka. Hjärtskolan gav nya kunskaper.
– Jag hade insett att jag var ensam när jag skrevs ut från sjukhuset och jag fick inte så mycket information om den närmsta tiden efter utskrivningen.
Efter att ha lyckats sluta röka i samband med infarkten kände hon sig mer motiverad till rehabilitering.
– Det var bra med hjärtskolan och den hade intressanta föreläsningar. Jag var också ensam i min bekantskapskrets om att ha fått en infarkt så jag hade ingen att diskutera det med. I hjärtskolan träffade jag likasinnade, understryker Elisabet.

Det var också i hjärtskolan som verkligheten kom i fatt. Det var här som Elisabet på allvar fattade att hon hade haft en hjärtinfarkt.

Hemma försökte Elisabet att hålla igång kroppen. Det var dock inte samma trygghet som på sjukhusets hjärtrehabilitering.
– Jag tyckte att så länge jag gick i hjärtskolan och i motionsgruppen – något jag gjorde i ett år – så fanns ingen oro. Jag hade kunnat springa som en dåre och ändå vetat att de hade tagit hand om mig om jag hade fallit ihop, påpekar Elisabet.

Omgivningens reaktioner

Ordet hjärtinfarkt skapar alltid associationer. Elisabet minns då hon hade bjudit sitt tjejgäng på middag och två av gästerna föll i gråt och avslöjade sin rädsla över att förlora Elisabet.

En betydligt mer behärskad reaktion kom från hennes man.
– Min man ger ett känslokallt intryck, han visar ingenting. Men jag såg att han var skräckslagen och blek när han kom upp på hjärtintensiven då jag hade fått infarkten. Jag sa åt honom att han kunde åka hem. Och det gjorde han. Jag var ju så trött just då att jag inte kände någon skräck när han gick. Det kanske beror på att personalen var så bra, påpekar Elisabet.

Omhändertagandet

Elisabet minns sjukhusvistelsen och omhändertagandet som något väldigt positivt från början till slut.
– Veckan på sjukhuset var bland det bästa jag varit med om. Lugn och ro och alltid någon som tittade till mig och pysslade om mig.

Som hjärtpatient upplevde Elisabet mycket professionalitet och vänlighet. Det enda smolket i bägaren var hennes första hjärtläkare som var arrogant och inte visade det minsta intresse för Elisabet. Han ville inte ens gå innanför patientrummets tröskel utan försökte distansera sig. Elisabet fick heller inte någon förklaring på vad som skulle ske med henne eller vad PCI är för något. Den upplysningen fick hon först och främst från sina medpatienter och till viss del från övrig personal.

Råd till andra

Elisabet tycker att hon haft stor hjälp av professionellt stöd, bland annat från hjärtskolan. Sedan tror hon att man ska se över sin egen situation för att förebygga hjärtbesvär, inte minst genom att sluta röka.
– Var heller inte överviktig, ät ordenligt, motionera mer och försök inte lösa allt åt alla andra utan försök ta hand om dig själv först, uppmanar hon.

Framtiden

Fortfarande finns vantrivseln med jobbet och den sjuka mamman som pressar Elisabet. Hennes stora bekymmer är dock sonens sjukdom. Hon bär med sig en fruktan att hon ska dö och inte kunna stå vid sonens sida. Det finns en viss oro för fortsatta hjärtbekymmer. Elisabet vågar till exempel inte bära tunga saker.
– Jag kan också ha lite svårt att sova emellanåt och funderar på om infarkten ska komma tillbaka.

Elisabet har hjärtmediciner och har bara haft två snabbt övergående kärlkrampsanfall. Hon får stöd av kurator och dietist och har ändrat livsstil – gått ned i vikt, motionerar, äter sundare och har ett annat förhållningssätt till livet.
– På ett sätt fick infarkten mig att stanna upp. Eller de omkring mig fick stanna upp, rättar hon sig.

FOTNOT: Elisabet heter i verkligheten någonting annat.

Skriv ut
Publicerad:
2012-03-27
Skribent och redaktör:

Jan Kallenberg, 1177 Vårdguiden