Fasta innan narkosen
När man ska gallopereras blir man sövd. Innan narkos, som sövningen kallas, måste man ha fastat. Man får alltså inte äta eller dricka före narkosen. I förväg får man veta hur många timmar man ska fasta, oftast är det från midnatt kvällen före operationen.
Mediciner gås igenom
Om man använder blodförtunnande läkemedel ska man oftast inte ta dem före operationen. Blodtrycks- och hjärtmediciner ska man oftast ta som vanligt, men det finns sorter som man inte ska använda. Därför ska man alltid fråga läkaren. Om man har diabetes och behandlas med insulin eller tabletter brukar doseringen behöva ändras i samband med operationen.
Förberedelser inför sövningen
När man kommer till operationsavdelningen tas man om hand av en narkossköterska. Man får tala om vad man heter och när man är född. Läkaren som ska operera har ritat på magen med en tuschpenna var snittet ska placeras. De här båda förberedelserna är viktiga för att det inte ska ske några förväxlingar.
Man får ligga på ett operationsbord, som är en ganska smal och hård brits. Sköterskan förbereder inför sövningen genom att klistra elektroder på bröstkorgen och fästa sladdar från en EKG-apparat vid elektroderna. Läkaren kan sedan följa hjärtrytmen på en bildskärm.
På överarmen får man fäst en blodtrycksmanschett och på ett finger en speciell klämma. Med hjälp av klämman mäts pulsen och om det finns tillräckligt med syre i blodet. Det är ett mått på att andningen fungerar som den ska. Alla värden visas på bildskärmen, och sköterskan läser av dem regelbundet under hela operationen för att förvissa sig om att man mår bra.
Man får sedan en venkateter som sköterskan sätter in. En venkateter är en liten tunn plastslang som förs in i ett blodkärl, vanligtvis i armvecket eller på ovansidan av handen, med hjälp av en nål som sedan tas bort. Slangens öppning som är försedd med lock, tejpas fast på huden. Genom venkatetern får man dropp som innehåller en svag socker- och saltlösning Den används också för att ge de läkemedel som behövs för narkosen, och ibland får man även antibiotika genom venkatetern.
Man blir sövd
När man ska sövas får man andas syrgas genom en mask som hålls framför munnen och näsan. Samtidigt sprutas läkemedel in i blodet genom venkatetern. Förutom sömnmedel får man smärtstillande och muskelavslappande läkemedel. Innan sövningen kan man ibland hinna uppleva att man får hjärtklappning, att man blir ännu mer torr i munnen än vad man redan är och att det snurrar till i huvudet. Beroende på vilket sömnmedel man får kan det svida lite i armen när man får medlet, eller så kan det smaka vitlök i munnen.
När man sover och inte längre känner något stoppar läkaren eller sköterskan en slang genom munnen ner i luftstrupen. Slangen kallas tub. Man andas genom tuben under operationen. Genom tuben kan speciella gaser tillföras som gör att man fortsätter sova. Under operationen kan man få mer sömnmedel genom venkatetern. Det är ganska vanligt att man efter operationen känner sig lite hes och skrovlig i halsen på grund av tuben. Sköterskan är med under hela operationen och ser till att man mår bra.
Operationen förbereds
Samtidigt som narkossköterskan förbereder för narkosen gör operationssköterskan i ordning för operationen. De instrument som ska användas tas fram ur sterila förpackningar och dukas fram. Man blir tvättad på magen av sköterskan med en speciell tvättlösning. Ibland görs det medan man fortfarande är vaken. Före operationen har man både kvällen innan och samma morgon fått tvätta sig med ett bakteriedödande medel som man köper på apotek. Det är viktigt att man blir riktigt ren så att man inte ska drabbas av någon infektion. Sedan täcker operationssköterskan över kroppen med sterila lakan så att bara den del av magen där kirurgen har ritat blir synlig.
Titthålsoperation vanligast
När gallan ska opereras används oftast så kallad titthålsteknik som också kallas laparoskopi. Kirurgen arbetar då med speciella instrument som förs in genom små hål i bukväggen. Oftast brukar det behövas fyra hål. Ett lite större hål för en rörformad kamera, och tre mindre hål för operationsinstrumenten.
Innan själva operationen börjar blåser kirurgen upp buken med koldioxid. Då sover man redan, så man känner inget obehag. De olika organen i buken ligger i vanliga fall tätt ihop, men när buken blåses upp med gas blir det ett bättre utrymme för kirurgen att arbeta i.
Arbetet kan följas på en bildskärm och först undersöker kirurgen hur gallblåsan, gallgången och blodkärlen till och från gallblåsan ligger. Oftast röntgar kirurgen under operationen för att med säkerhet se hur gallgångarna går och om det finns stenar i dem.
När gallblåsegången och blodkärlen stängts av med hjälp av en knut eller ett metallclips, kan gallblåsan med stenarna lossas och dras ut genom ett av hålen i bukväggen. Om stenar upptäcks i gallgången tas även dessa bort. Det kan ibland göras under titthålsoperationen men inte sällan krävs en så kallad öppen operation.
Ett annat alternativ till att få bort sten i gallgången vid galloperationen kan vara att använda ERCP-teknik. För att det ska vara en säker metod krävs ofta att ingreppet förbereds vid galloperationen genom att en tunn slang läggs in i gallgången. När ERCP används får man ett böjligt slangformat instrument infört genom munnen och ner i magsäcken. Stenen i gallgången kan tas bort med hjälp av ett instrument som förs ner via slangen. Genom att skära av gallgångens slutmuskel kan stenen fås att ramla ut. Eventuellt kan stenen fångas i ett korgliknande instrument och dras ut. ERCP görs oftast när man är sövd. Sten i gallgången gör ingreppet svårare och förlänger den tid som man måste stanna på sjukhuset efteråt.
Efter operationen kontrollerar kirurgen att det inte blöder, släpper ut koldioxiden och tar bort instrumenten. De små hålen sys igen och sköterskan lägger förband. Operationen tar ungefär en timme.
Ibland används öppen operation
Så kallad öppen operationsmetod används om det av någon anledning är svårt eller olämpligt att använda titthålstekniken. Antingen bestäms det redan från början att den öppna metoden ska användas, eller så byter kirurgen teknik under pågående operation.
Vid en öppen galloperation gör kirurgen ett kortare eller längre snitt under revbenskanten på höger sida. Snittet går igenom bukväggen och bukhinnan så att kirurgen kommer in i bukhålan. Där lokaliseras gallblåsan, gallgångarna och blodkärlen. Ibland används röntgen. När gallblåsegången och blodkärlen stängts av tar kirurgen bort gallblåsan och eventuella stenar. Sedan kontrollerar kirurgen att allt ser bra ut och syr ihop. Operationssköterskan lägger förband. Den öppna operationsmetoden går ofta lite fortare än en titthålsoperation.
Man blir väckt
Så fort operationen är färdig och såren är täckta med förband blir man väckt. Narkosläkaren och narkossköterskan slutar att ge narkosmedel, och man vaknar då efter några minuter. Man är fortfarande trött och slö och brukar därför sova vidare en stund på uppvakningsavdelningen. Där får man sedan ligga kvar tills man kan åka hem eller flytta över till en vårdavdelning.
För- och nackdelar med de två operationsmetoderna
Fördelen med titthålskirurgi är att man kan få mindre ont efter operationen eftersom ärren är små. Eftersom man inte har speciellt ont behöver man oftast inte stanna längre än en dag på sjukhuset. Ibland kan man få åka hem redan samma dag. Sjukskrivningsperioden efter operationen behöver inte bli längre än en vecka.
En nackdel med titthålskirurgi är att läkaren som opererar får sämre överblick under operationens gång. Alla människor ser inte likadana ut inombords, och om det inte ser ut som det brukar kan det vara svårare att operera. Om det uppstår tekniska problem kan kirurgen under operationen gå över till den öppna metoden.
En annan nackdel med titthålskirurgi är att det kan vara svårare för läkaren att hantera små blödningar. Om man har problem med blodets förmåga att levra sig brukar därför titthålstekniken undvikas. Det finns även en lite ökad risk att läkaren av misstag skadar gallgångarna eller sticker hål på till exempel ett blodkärl under operationen.
Om man har hjärt- eller lungproblem kan uppblåsningen av buken med koldioxid under en titthålsoperation försvåra hjärtats och lungornas arbete. Det kan då vara lämpligare med den öppna operationsmetoden.
Fördelen med den öppna metoden är alltså att läkaren ser bättre under operationen och även har lättare att upptäcka eventuella problem som kan uppstå. Den största nackdelen är att man kan få mer ont efter operationen jämfört med efter en titthålsoperation, eftersom ärret blir längre. Ärret efter en öppen operation sitter dessutom så nära mellangärdet att det kan göra mer ont när man andas. För att motverka smärtan de första timmarna efter operationen kan man få en speciell bedövning innan man väcks ur narkosen. Läkaren bedövar då de nerver som går mellan revbenen. Man brukar få stanna några dagar på sjukhus efter operationen, och sedan blir man sjukskriven i några veckor.
I dag kan operationen göras med ett betydligt kortare snitt än tidigare. Då har det visat sig att en öppen operation inte behöver leda till mer smärtor än efter en titthålsoperation. Hur ont man har och hur länge man måste vara sjukskriven efteråt påverkas förmodligen mera av hur svår gallstenssjukdomen varit och egna och omgivningens förväntningar, än av om operationen görs öppet eller som titthål.
Efter operationen
Man brukar få gå hem samma dag eller dagen därpå. Om man åker hem samma dag är förutsättningen att man blir hämtad av någon som också sedan tar hand om en i hemmet. Man får inte köra något fordon själv eftersom narkosmedlet har en kvardröjande effekt som kan försämra uppmärksamheten.
Innan man åker hem får man veta hur länge förbanden ska sitta, när man kan börja duscha och om man har fått stygn som måste tas bort hos distriktssköterskan. Stygnen ska i så fall sitta kvar sju till tio dagar. Ibland använder läkaren en tråd som försvinner av sig själv.
Man brukar få med sig ett recept på smärtstillande läkemedel om man får ont. Vanligtvis brukar man ha ganska lite besvär efter en okomplicerad galloperation.
Det är klokt att ta det lite extra lugnt de första dagarna hemma. Man ska inte ligga till sängs, men man ska inte heller överanstränga sig. Man brukar själv känna vad som är lagom. Det är viktigt att hålla igång tarmarna genom att dricka mycket, äta fiberrikt och röra sig.
Något återbesök brukar sällan planeras in, utan man får kontakta sjukhuset själv om man skulle få problem efter operationen eller om man undrar över något. Exempel på problem kan vara att man får mer ont i buken eller att det gör ont från operationssåren. Om såren rodnar, svullnar, blir varma och kanske lite kladdiga så är det tecken på en infektion. Då bör man kontakta vårdcentralen.
Ont i axlarna
Ibland kan man ha lite ont i axlarna efter en titthålsoperation. Det beror på att en del koldioxid kan bli kvar under mellangärdet. Trycket från gasen retar nerver som får det att göra ont, och smärtan känns i axlarna. Besvären brukar försvinna efter ett par dagar.
På längre sikt
Man kan pröva att äta lite av mat som tidigare har orsakat gallstensbesvär för att se om det går bra, men man ska vara försiktig eftersom det kan hända att man fortfarande får besvär. Man ska inte ta smärtstillande läkemedel eller hostmedicin som innehåller kodein när man har blivit gallopererad eftersom de kan orsaka smärtsam kramp i gallgångarna.
Det går bra att klara sig utan gallblåsa eftersom den inte bildar galla utan lagrar den. Efter operationen bildas galla som vanligt i levern, men eftersom lagringsplatsen har tagits bort så finns inga större förråd av galla. Man kan därför få besvär om man äter mat som innehåller mycket fett eftersom gallan då helt enkelt inte räcker till.
Man kan få tillbaka sina besvär
Även om de flesta blir bra efter en galloperation kan det hända att man får tillbaka ungefär samma besvär som man hade före operationen.
Eftersom gallvägarna finns kvar kan man få kramper i dem som gör ont även efter operationen. I så fall kan man bli hjälpt av samma smärtstillande och kramplösande läkemedel som man använde före operationen, till exempel Diklofenak eller Voltaren. Man bör även undvika sådant som ger problem, till exempel viss mat eller vissa läkemedel.
Om man ändå inte blir av med besvären bör man kontakta läkare, som får utreda om det kan finnas andra orsaker till att man har ont.
Gallsten är liksom magbesvär av olika slag vanligt. Man kan därför ha besvär av andra skäl, till exempel funktionsrubbningar i tjocktarmen, och samtidigt ha gallsten. I de fall som besvären orsakas av annan sjukdom än gallsten hjälper inte en galloperation utan besvären återkommer då ganska snart. Detta kan uppfattas som återfall av gallsten trots att besvären inte kommer därifrån. Därför blir man endast gallopererad när det är gallstenen som orsakar besvär.
