ECT - elbehandling

Skriv ut
Skriv ut

Varför får man elbehandling?

Varför får man elbehandling?

Vid svår depression

Elbehandling, som också kallas för ECT eller elektrokonvulsiv behandling, kan vara en behandlingsform vid flera psykiska sjukdomar, bland annat svår depression och om man har självmordstankar i samband med en depression. Elbehandling kan också hjälpa vid mani och ibland vid vissa typer av psykoser och schizofreni.

Behandlingen kan vara ett alternativ om läkemedel inte har hjälpt, om man har fått mycket biverkningar av dem eller om man är äldre, eftersom man då kan vara känsligare för biverkningar av läkemedel. Den kan också användas om man har en mycket svår förlossningsdepression eller en amningspsykos eftersom effekten av elbehandling ofta kommer snabbare än av mediciner.

Viktig med information före behandlingen

Före behandlingen bör man få information om vilka behandlingsalternativ som finns och hur behandlingen kommer att gå till, vilken effekt man kan förvänta sig och vilka biverkningar man kan få. Man bör också få veta när man bör ta kontakt med vården om man får biverkningar och vart man ska vända sig.

Man har rätt att få information som är anpassad till just den situation man själv är i. Ibland kanske man inte själv orkar ta till sig den information man får. Därför kan det vara bra om någon närstående är med, att man får möjlighet att ställa frågor vid flera olika tillfällen och att man också får skriftlig information.

Det är bra att också prata med sin läkare om man har några frågor under behandlingsperioden. 

Fäll ihop

Så går elbehandling till

Så går elbehandling till

Elbehandling ges på sjukhus

Man får alltid elbehandling på sjukhus. Det beror på att man blir sövd en kort stund under behandlingen. Ibland är man inlagd på sjukhuset, men man kan också bara komma dit för behandlingen och gå hem igen några timmar efteråt.

Vanligt med mellan fem och tolv behandlingar

Ofta kan man känna att symtomen minskar redan efter några behandlingar, men det är vanligt att man behöver mellan fem och tolv behandlingar innan man känner sig bättre. Ibland kan man behöva fler, men det är ovanligt. Man brukar få elbehandling två till tre gånger i veckan.

En del kan behöva enstaka elbehandlingar med jämna mellanrum. Till exempel kan man få en eller två elbehandlingar i månaden för att minska risken att bli sjuk igen eller om läkemedel inte brukar hjälpa.

Förberedelser

Eftersom man blir sövd en kort stund får man träffa en narkosläkare innan behandlingen. Läkaren gör en kroppslig undersökning och man får lämna blodprov. Bland annat vill läkaren veta hur halten av salter ser ut i blodet och ibland kontrolleras hjärtat med EKG.

En del läkemdel kan minska effekten av elbehandlingen eller kan vara olämpliga att ta i samband med behandlingen. Man får information av läkaren hur man ska ta medicinerna under behandlingsperioden.

Eftersom man blir sövd ska man inte äta eller dricka innan behandlingen. Man får information om hur många timmar innan behandlingen man ska fasta. Om man använder glasögon eller har löständer tas de bort tillfälligt under behandlingen.

Man blir alltid sövd

När man kommer till behandlingsrummet får man sladdar kopplade på bröstkorgen och på pannan för EKG och EEG så att hjärtats och hjärnans aktivitet ska kunna följas under behandlingen.

Narkosläkaren finns med hela tiden och kontrollerar hur hjärtat slår och hur man andas. En annan läkare eller sjuksköterska ger själva elbehandlingen.

Man brukar först få andas in syrgas eftersom kroppen behöver lite mer syre under behandlingen. Sedan blir man sövd med ett narkosmedel som har snabb effekt och när man har somnat får man muskelavslappnande medicin. Medicinerna gör att man sover och är avslappnad i musklerna. Alla läkemedel ges direkt i blodet genom en venkateter, en tunn plastslang som placeras i ett blodkärl på handen eller i armvecket. För att man inte ska skada tänderna under krampen får man ett så kallat bitblock att bita i. Det sätts in i munnen när man har somnat.

Elbehandlingen framkallar en kort kramp

Under behandlingen förs korta pulser med ström genom hjärnan under några sekunder. Strömmen förs in i hjärnan med hjälp av en typ av elektroder som läggs på huvudet. Det leder till att ett kontrollerat krampanfall framkallas. Krampen brukar pågå mellan femton och sextio sekunder. Man vaknar ungefär fem till tio minuter efter behandlingen när narkosmedlet har slutat att verka.

Det är bara delvis klarlagt varför elbehandling ofta ger bra effekt. Vid depression är balansen mellan vissa signalsubstanser och de receptorer som överför signalsubstanserna förändrad. Det finns forskning som visar att elbehandling återställer balansen.

Fäll ihop

Efter elbehandlingen

Efter elbehandlingen

Hur känner man sig efter behandlingen?

Under själva behandlingen är man sövd och känner därför ingenting. Eftersom man har varit sövd en så kort stund brukar de flesta inte må dåligt av narkosen efteråt. Man kan känna sig lite förvirrad en stund efter att man vaknat.

Direkt efter behandlingen kan en del känna sig lite trötta och få ont i huvudet. Vanliga receptfria smärtstillande mediciner brukar hjälpa och de kan man även ta som förebyggande innan behandlingen. Man kan också få lite träningsvärk efter krampen.

Man brukar få stanna kvar en stund efter behandlingen då puls och blodtryck kontrolleras. Om man är inlagd får man sedan komma tillbaka till avdelningen. Om man inte är inlagd brukar man få stanna en stund på sjukhuset innan man åker hem.

Man bör inte köra bil själv eftersom man både har varit sövd och fått elbehandling. Det kan vara bra att ha någon närstående med sig.

Biverkningar av behandlingen

Alla behandlingar kan ge biverkningar och det är alltid bra att tillsammans med läkaren och närstående väga fördelar och nackdelar med behandlingen mot varandra.

Elbehandling kan ge minnesstörningar. Ofta är minnesstörningen tillfällig och handlar framförallt om sjukdomsperioden. En del upplever att minnet är försämrat under längre tid. Eftersom man även kan få minnesstörningar när man är deprimerad kan det vara svårt att veta om det beror på sjukdomen eller behandlingen.

Risken för minnesstörning kan minska om strömmen endast ges i ena sidan av hjärnan, så kallad unilateral stimulering. Det är också det vanligaste sättet som elbehandling ges på. Ibland kan man behöva få så kallad bilateral behandling, som innebär att man får strömmen på båda sidorna av hjärnan. Det kan till exempel vara om man mår mycket dåligt eller om unilateral behandling inte har effekt.

Upplevelse av behandlingen

Upplevelsen av att få elbehandling varierar mellan olika personer. Många som har fått elbehandling tycker att det är den behandling som har haft bäst och snabbast effekt vid till exempel en djup depression. Om man blir sjuk på nytt kan det vara den behandling man önskar få igen.

Andra vill inte vara med om behandlingen igen. Det kan till exempel bero på att man inte tycker att behandlingen har hjälpt eller att man tycker att minnet har blivit försämrat en lång tid efteråt.

Om man inte har fått elbehandling tidigare kanske man tycker att det verkar obehagligt. Kanske det delvis beror på att behandlingen förr kallades för elchock, vilket är ett felaktigt namn eftersom det inte handlar om att man får någon chock.

Inför behandlingen är det  viktigt att man får den information man behöver för att känna sig trygg.

Kvalitetsregister

För att kunna följa upp och för att  kunna förbättra kvaliteten av behandlingen finns ett nationellt kvalitetsregister för elbehandling. Som patient blir man informerad om registret. Det är helt frivilligt och man kan när som helst ångra sig och få sina uppgifter borttagna ur registret. Uppgifterna i registret är sekretessbelagda och får bara användas för utvärdering av och forskning kring elbehandlingar. 

Man kan  få information av sin behandlande läkare.

 

 

Fäll ihop

Lästips

Lästips

Socialstyrelsen har tagit fram boken Min guide till säker vård, för att stärka patientens delaktighet i vården. Man kan ladda ner den som pdf, som e-bok eller lyssna på den som talbok. Den finns även i en lättläst version och på tio olika språk.

Fäll ihop
Skriv ut
Publicerad:
2013-02-04
Redaktör:

Anna-Lena Byström, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Mats Adler, läkare, specialist i psykiatri, Stockholm

Axel Nordenskjöld, läkare, specialist i psykiatri, Örebro