Man pendlar fram och tillbaka mellan olika faser
En kris kan beskrivas som ett förlopp: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
Faserna beskrivs ofta som om de följer efter varandra i en bestämd ordning, men i verkliga livet svänger man ofta fram och tillbaka i de olika faserna. Den ena tar inte vid när den föregående är över utan förändringen sker gradvis. Faserna går i varandra och det är också vanligt att man kan komma tillbaka i chocktillstånd fastän man har börjat bearbeta det som hänt. Men det brukar då vara i kortare tidsperioder. Ibland kan känslor som hör till nyorienteringsfasen finnas i reaktionsfasen. Det är som om tiden inte uppför sig riktigt som vanligt i krisreaktioner. Våra känslor har inga veckodagar. Känslorna finns bara där och vi har de känslor vi har.
I chock försöker man undvika smärta och ångest
Chockfasen brukar vara alltifrån några sekunder upp till en vecka. Ibland, men det är ovanligt, kan man vara i chock under mycket längre tid. När man är i chock försöker man undvika den psykiska smärta och ångest som väcks av det som hänt. Ofta kan man utåt sett verka helt samlad, men under ytan råder kaos. Det är vanligt att man inte minns delar av det som hänt eller sagts. Man kan också ha mycket svårt att ta emot information och ibland kan man tänka och handla ologiskt och irrationellt. Det är ett försök att anpassa sig till den uppkomna situationen.
Efter att ha fått ett sjukdomsbesked är det till exempel vanligt att man inte kommer ihåg den information man fått. Man kan till och med förringa eller förneka sjukdomen eller tänka att läkaren har fel eller att blodproverna har blandats ihop. "Det här är inte verkligt, jag vaknar snart upp ur den här mardrömmen", är en annan reaktion som är vanlig. Någon kan hamna i panik och springa omkring och skrika, en annan blir helt paralyserad. Det är viktigt att komma ihåg att ingen reaktion är rätt eller fel, de är bara olika.
Som närstående är det bra att finnas i närheten och vara tillsammans med den som är i chock. Man kan hjälpa till med praktiska göromål och försöka att lugna personen. Det kan vara bra att undvika att prata om känslor eftersom det kan öka stressen för den som är i chock. Prata gärna, men bara om det som verkligen hänt. Många gånger kan det vara bra att bara lyssna och finnas till hands. Om det går att skapa struktur och ordning på händelseförloppet är det lugnande för den som är i chock. Och om personen kan bli lugnare, kan det vara lättare att bearbeta det som hänt.
Man reagerar på det som hänt
När man börjar förstå det som hänt och gradvis börjar släppa in verkligheten, har man kommit in i reaktionsfasen. Den perioden kan ibland vara upp till ett år men är oftast betydligt kortare. Att reagera på det man varit med om kan innebära att man överväldigas av ångest, rädsla, skuld, skam och sorg. Frågan varför, och tankar om hur orättvist det är att det hände just mig, är typiska när man försöker förstå och finna mening med det som hänt. Ibland kan det vara så att man aldrig kommer att förstå varför eller finna någon mening, men man kan ändå gå vidare och lära sig att leva med det som hänt.
Om man är i sorg efter någon som dött brukar man ofta, för att orka med arbetet med begravning, bouppteckning och allt som måste ordnas, stänga av de starka känslorna. När man slutfört det praktiska kommer ofta sorgen och gråten tillbaka.
När man reagerar på det som hänt, kommer tankar om hur man borde ha gjort. Man kan också tänka att hade jag bara gjort annorlunda skulle det som hänt inte ha hänt. Tankar och känslor är ofta ologiska. Svårigheter att finna mening i det kaos krisen utgör kan leda till något många kallar magiska tankar. Man kan tänka till exempel "att jag blivit sjuk känns som ett straff för något jag gjort" eller "min bror slog mig i magen och därför fick jag en tumör där".
Ibland kan man bli krävande och vill att de närstående ska förstå utan att man säger något. Man kan säga att en närstående borde ha kommit igår när man mådde så dåligt. Många börjar älta det som hänt i ett försök att förstå varför. Allt kan kännas meningslöst. Som närstående kan det vara bra att försöka orka lyssna på den som är i kris, trots att det kan vara påfrestande. När en person börjar reagera på det som hänt, finns det ofta ett behov av att prata och formulera känslorna i ord.
Man bearbetar och förstår vad som hänt
I bearbetningsfasen börjar man förstå vad som verkligen hänt och sakta kan man klara av att se framåt igen. Man lär sig leva med det som hänt och tänker inte bara på det som skett utan börjar se mer positivt på livet. Det går att skratta igen. Att arbeta, gå på bio eller träffa andra människor gör att man kan låta bli att tänka på det som hänt för en stund.
Samtidigt kan bearbetningsfasen vara fylld av känslor och man kan svänga från glädje till nedstämdhet. Man kan ha en dag när man känner sig glad och sedan få svåra dagar då man mår sämre igen. Ett tecken på att man är i bearbetningsfasen kan vara att man plötsligt hör fåglarna sjunga igen eller ser det vackra trädet utanför fönstret.
Livet blir annorlunda
Nyorienteringsfasen har egentligen inget slut, man lever med det som hänt som ett minne. Det som var orsaken till krisen blir en del av ens liv och inte något som behöver glömmas eller kapslas in. Kanske upptäcker man att det som hänt har gett en ny erfarenhet och som på olika sätt gett livet en ny riktning.
Man brukar säga att tiden läker alla sår. Det är kanske snarare så att såret finns kvar men med en skyddande hinna. När något händer som påminner om det som utlöste krisreaktionen kan det hända att såret börjar blöda igen. Till exempel kan födelsedagar, storhelger och semestertider kännas påfrestande efter en nära anhörigs död och innebära stunder av svåra känslor.
Man kan ha olika svårt att hantera det som hänt beroende på vad man har varit med om och vad man har för tidigare erfarenheter. Om man har svårt att hantera situationen kan man kontakta en vårdcentral. Där kan man, om man har behov av mer hjälp, få en remiss till psykiatrin. Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för att få råd.
