Livmodercancer

Flera olika sorters cancer i livmodern

Det finns flera olika cancersjukdomar som kan uppstå i livmodern. De två vanligaste är livmoderkroppscancer, som ofta kallas livmodercancer, och livmoderhalscancer.

Det är viktigt att skilja på de två sjukdomarna, som är olika på flera sätt inte minst vad gäller åldern då man insjuknar. Ganska unga kvinnor kan få livmoderhalscancer, medan man mycket sällan får livmodercancer före 40 års ålder.

Menscykeln

Livmoderhålan täcks av en slemhinna och omges av en kraftig muskelvägg. Slemhinnan som är mycket känslig för kvinnliga könshormoner, stöts ut regelbundet i form av en mensblödning. Under en kvinnas liv pågår menscyklerna från den första blödningen, som man oftast får när man är mellan tio och femton år, till den sista i 50-årsåldern.

Mitt emellan två mensblödningar sker normalt en ägglossning. Om man blir gravid avbryts cykeln under ett till ett och ett halvt år, beroende på hur länge man ammar.

Cykeln styrs av två olika hormoner

Menscykeln styrs av två olika hormoner som produceras i äggstockarna, östrogen och gulkroppshormon, som även kallas progesteron. Dessa hormoner har olika funktioner och mängden av dem varierar under cykeln.

Östrogenet hjälper till att bygga upp slemhinnan när en mensblödning är avslutad.

Gulkroppshormon, som ökar i samband med ägglossningen, hämmar i stället slemhinnans tillväxt. Om ingen graviditet inträffar sjunker nivån av gulkroppshormon, vilket utlöser en ny mensblödning.

Cellförändringar i livmodern

Livmoderslemhinnan är uppbyggd av celler som nybildas genom delning. Denna process styrs från cellens arvsmassa, DNA, och om den skadas kan cellen börja dela sig okontrollerat. Det uppstår en cancertumör i slemhinnan. Till en början växer tumören bara i slemhinnan, men efterhand börjar den växa in i livmoderns muskelvägg.

Cancercellerna kan sprida sig

I muskelväggen finns lymf- och blodkärl, och genom dem kan cancerceller spridas vidare till lymfkörtlar i bäckenet och buken. Då kan det uppstå dottertumörer, så kallade metastaser, i lymfkörtlarna i bäckenet och buken. Cancercellerna kan också spridas framför allt till äggstockarna, slidan och lungorna.

Goda chanser att bli frisk

Tack vare att sjukdomen upptäcks tidigt är möjligheterna att bota cancern mycket goda. Cirka fyra av fem kvinnor blir friska efter behandling.

Risken ökar med åldern

Orsaken till att man får livmodercancer är okänd, men det finns flera faktorer som kan spela in. Framför allt är åldern viktig, eftersom risken att insjukna ökar med stigande ålder. Det är mycket ovanligt att man får livmodercancer före 40 års ålder. Medelåldern för att bli sjuk är 63 år.

Runt 1400 kvinnor insjuknar varje år och det gör livmodercancer till en av de vanligaste cancerformerna hos kvinnor i Sverige.

På senare år har sjukdomen långsamt ökat i västvärlden. Orsaken kan vara livsstilsfaktorer som till exempel att barnafödandet har minskat eller att fler kvinnor är överviktiga idag. En annan orsak kan vara hormonbehandling.

Vanligt med övervikt och fetma

Om man är kraftigt överviktig eller fet har man större risk att få livmodercancer. Undersökningar har visat att risken är betydligt större för kvinnor med ett BMI som är högre än 30. BMI står för body mass index och är ett mått på kroppens vikt i förhållande till längden.

Annat som ökar risken

Andra faktorer som ökar risken är att man får sin första mens tidigt och fortsätter att ha mens längre än genomsnittet, eller att man har gått igenom få eller inga graviditeter.

Det kan också innebära en risk om man har en menscykel med mycket långa intervall mellan blödningarna, som vid polycystiskt ovarialsyndrom, PCOS. Behandling med p-piller minskar risken eftersom de normaliserar cykeln.

Behandlas man med östrogen för klimakteriella besvär utan att samtidigt få gulkroppshormon ökar också risken att få livmodercancer.

Östrogen påverkar

De flesta av riskfaktorerna är kopplade till hur balansen mellan östrogen och gulkroppshormon ser ut i kroppen. Enkelt uttryckt ökar östrogen risken medan gulkroppshormon minskar risken för livmodercancer.

Får man sin första mens tidigt och sin sista mens sent påverkar östrogen livmoderslemhinnan under en längre tid, vilket kan öka risken. Östrogen bildas, förutom i äggstockarna, även i fettväven vilket innebär att överviktiga kvinnor bildar mer östrogen än normalviktiga och magra kvinnor.

Sjukdomen är sällan ärftlig och upptäcks ofta tidigt

Mindre än fem procent av livmodercancer är ärftlig, och är då ofta kopplad till ärftlighet för tjocktarmscancer. Vid gynekologiska cellprovskontroller som alla kvinnor regelbundet kallas till upptäcks förstadierna till livmoderhalscancer, som alltså är en helt annan sjukdom. Däremot går det inte att använda sådana prover för att upptäcka livmodercancer. Genom att livmodercancer vanligen ger tidiga symtom upptäcks sjukdomen för det mesta i ett tidigt skede.

Graviditet och p-piller skyddar

När man är gravid dominerar gulkroppshormonet, och därför minskar risken att utveckla livmodercancer för varje graviditet. Använder man p-piller skyddar det mot livmodercancer, eftersom p-piller förutom östrogen innehåller gulkroppshormon. Skyddet finns kvar i flera år efter att man slutat med p-piller.

Hormonbehandling med enbart östrogen mot klimakteriebesvär ökar risken att utveckla livmodercancer, men om östrogenet kombineras med gulkroppshormon upphävs riskökningen. Har man långa uppehåll mellan menstruationerna, som vid PCOS, polycystiskt ovarialsyndrom, är behandling med p-piller eller bara gulkroppshormon viktig eftersom cykeln då normaliseras. På så sätt förebyggs livmodercancer.

Blödningar vanligaste symtomet

Det vanligaste symtomet vid livmodercancer är blödningar eller missfärgade flytningar. Det är ovanligt att man har smärtor i början av sjukdomen, men det kan förekomma om livmoderhalsen är så trång att blodet inte kommer ut. Då spänns livmodern ut och man kan känna mensliknande smärtor i nedre delen av magen eller ryggen.

Om man får blödningar efter att man slutat att ha mens ska man kontakta en läkare. Den vanligaste anledningen till en sådan blödning är inte cancer, men ju längre tid som gått sedan sista mensen (menopaus), desto viktigare är det att utreda orsaken. Har man enstaka blödningar under första året efter menopaus beror det däremot ofta på att man har viss fortsatt hormonproduktion i äggstockarna, som kan utlösa en mensblödning.

Om man fortfarande har mens kan ett förändrat blödningsmönster eller mellanblödningar vara ett symtom på livmodercancer.

När ska man söka vård?

Om man har blödningar mellan menstruationerna, eller om man får blödningar efter att man har slutat få mens, ska man söka vård på en vårdcentral eller hos en gynekolog.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd om vart man ska vända sig.

Vävnadsprov och ultraljud

Den viktigaste undersökningen som läkaren gör för att avgöra om man har livmodercancer är att ta ett vävnadsprov från livmodern.

Ultraljudsundersökning av livmodern kan också ge information så att det ibland inte behöver tas vävnadsprov. Det gäller till exempel om man har haft en enstaka blödning och ultraljudsbilden visar på en mycket tunn slemhinna. Då är sannolikheten att man har cancer mycket liten.

Enklare att lämna vävnadsprov

Ett vävnadsprov från livmoderslemhinnan kan tas på flera sätt. Tidigare, fram till för några år sedan, fick man genomgå en så kallad skrapning på sjukhus.

De förenklade metoder som finns idag innebär att vävnadsprovet kan tas på mottagningen. Det går till så att läkaren för in en tunn slang via livmoderhalsen. Sedan sugs slemhinneceller ut och skickas till mikroskopisk undersökning på ett laboratorium. Obehaget av ingreppet kan jämföras med att sätta in en spiral. Även om det kan göra lite ont, så går det fort över.

Om det av någon anledning inte går att ta vävnadsprovet, eller om man tycker att en sådan undersökning är obehaglig, kan en vanlig skrapning under bedövning göras på sjukhus.

Hur lång tid det tar att få svar på provet kan variera. Man får komma överens med den behandlande läkaren om hur och när man kan få svar.

Lungröntgen och datortomografi

Om det visar sig att man har cancer får man gå igenom andra undersökningar som lungröntgen, eller skiktröntgen av bröstkorgen och buken, så kallad datortomografi, ultraljud och ibland magnetröntgen. Undersökningarna görs för att se hur stor tumören är i livmodern och om den har spridit sig.

Ett svårt besked att få 

Att få ett besked om att man har cancer väcker ofta starka känslor och man behöver gott om tid att tala med sin läkare och annan vårdpersonal för att förstå vad beskedet innebär för en själv. Det kan vara bra att ha med en närstående vid sådana samtal. Den närstående kan hjälpa till att minnas vad som sagts under samtalet, och kan vara ett bra känslomässigt stöd.

Om man inte är svensktalande har man alltid rätt att få information på sitt eget språk.

Vanligt men ändå skrämmande

Trots att cancer är en vanlig sjukdom är ett cancerbesked ofta skrämmande, eftersom många förknippar cancer med döden. Även om cancer är en dödlig sjukdom om den inte behandlas så finns idag behandlingar som gör att de flesta blir friska. Dessutom kan många som inte blir helt friska ändå leva länge och bra med sjukdomen.

En tid av många frågor

Oavsett hur det kommer att gå innebär beskedet om sjukdomen och om den kommande behandlingen att tillvaron vänds upp och ner, inte bara för den som är sjuk utan också för många runt omkring. Man har många frågor, samtidigt som det kan gå tid mellan beskedet om cancer och till dess att man får veta mer om behandlingen.

Om man behöver prata med någon under den här perioden kan man ibland få hjälp av patientföreningar och det går också att kontakta Cancerfonden eller Cancerupplysningen.

Hjälp finns både inom och utom vården

För många brukar det kännas lättare när behandlingen väl har börjat och man vet vad som ska hända och har täta kontakter med vårdpersonalen. På många sjukhus finns särskilda sjuksköterskor som kallas kontaktsjuksköterskor som kan ge ytterligare stöd och även hjälpa till med olika praktiska saker. De flesta sjukhus har också en kurator som kan ge stöd och hjälp.

Operation 

Livmodercancer behandlas först och främst genom att man opereras. Livmodern, äggledarna och äggstockarna tas bort, oftast genom ett snitt i magen. Det är viktigt att ta bort äggstockarna eftersom cancern ibland sprider sig till dem. Ibland tas också lymfkörtlar i buken bort. Operationen tar vanligen en till en och en halv timme. Man vårdas sedan på sjukhus, i upp till en vecka.

Idag utförs operationen allt oftare med titthålsteknik, så kallad laparaskopi. Genom ett litet snitt i naveln förs en kamera in i bukhålan och kopplas till en bildskärm. Kirurgiska instrument förs in genom ytterligare små hål i bukväggen och med dessa kan livmodern och äggstockarna lossas och tas ut genom slidan. På vissa sjukhus utförs den här operationen med hjälp av en robot. Efter en titthålsoperation brukar man vara kvar på sjukhus två till tre dagar.

Efter en undersökning i mikroskop av tumören i livmodern bedömer läkarna om man behöver ytterligare behandling.

Ofta är det tillräckligt med bara operation. Om tumören växer djupt i livmoderväggen eller ner i livmoderhalsen, eller om cancercellerna är av ett aggressivt slag, får man strålbehandling och ibland även cytostatika efteråt.

Strålbehandling 

Man får strålbehandling efter operationen när det finns risk att tumören kan ha spridit sig till vävnader kring livmodern. Strålbehandlingen ökar chanserna att bli frisk. Behandlingen man får är i form av strålinlägg i slidan. Ibland får man också yttre strålbehandling, som innebär några minuters behandling varje vardag under fem veckor. Man ligger inte på sjukhus utan kommer bara dit för de korta behandlingarna.

Om det av någon anledning är olämpligt med operation kan livmodercancer behandlas med enbart strålning.

Cytostatika bromsar celldelningen 

Vid vissa typer av livmodercancer ges även tilläggsbehandling med cytostatika, som bromsar cellernas delning. Om sjukdomen spridit sig, eller vid återfall, får man också ofta cytostatika.

Hormonbehandling 

Hormonbehandling med höga doser av gulkroppshormon kan också ha en god effekt på både tumören i livmodern och metastaser. Den kan ibland användas som enda behandling när man mår så pass dåligt allmänt, att det inte är lämpligt med vare sig operation eller strålbehandling.

Kontroller 

Efter att man har avslutat sin behandling för livmodercancer får man gå på kontroller enligt ett schema som varierar något mellan olika delar av landet. Det är vanligt att man får gå tre gånger per år under de två första åren. Därefter glesnar antalet besök, men man går ofta på kontroller under åtminstone fem år.

Kontrollerna är till för att upptäcka om sjukdomen skulle komma tillbaka och för att se om man fått några biverkningar av behandlingen. Kontrollen innebär alltid en gynekologisk undersökning. Om det behövs får man göra till exempel en lungröntgen eller datortomografi.

Risken för återfall 

Risken att sjukdomen ska komma tillbaka är störst under de första åren efter avslutad behandling. Om man får återfall finns det flera olika behandlingsmöjligheter, som beror på var i kroppen cancern kommer tillbaka och hur man mår för övrigt.

Även om cancern inte skulle försvinna helt av behandlingen, kan man idag leva länge med cancer och få symtomen lindrade genom strålbehandling, cytostatika eller hormonbehandling. Om man har smärtor kan man få hjälp och behandling av särskilda smärtteam, som i dag finns på många sjukhus. Många kan leva med cancer och ha god livskvalitet.

Operationen oftast inte komplicerad 

Själva operationen brukar inte vara mer komplicerad än när livmodern opereras bort på grund av muskelknutor eller andra skäl. Allvarliga komplikationer är ovanliga, men som vid alla bukoperationer kan det hända att man får sårinfektion eller urinvägsinfektion. Blodpropp som komplikation är ovanligt, eftersom man får blodförtunnande medel under tiden man är på sjukhus.

Sexuella problem

Man kan få sexuella problem efter behandlingen. Detta kan ha både psykologiska och kroppsliga orsaker. Ett vanligt problem är sveda och torrhet i slidan. Besvären brukar lindras effektivt om man behandlar med östrogen i form av kräm eller slidpilller.

Om man tar östrogen på det här sättet har det aldrig någon inverkan på cancern. Man ska inte tveka att ta upp och diskutera sexuell problematik med sin läkare vid kontrollbesöken.

Strålbehandling kan ge övergående besvär 

Man kan få akuta besvär under strålbehandlingen som exempelvis trötthet, illamående, diarré och sveda när man kissar. Besvären går vanligtvis över efter en tid, men hos några få kan de bli bestående.

Minskade biverkningar av cytostatika 

Tidigare var det vanligt att man blev illamående och kräktes i samband med cytostatikabehandling, men idag är det ett mindre problem eftersom det har kommit flera bra motmedel.

De vita blodkropparna kan minska i antal och det kan leda till att man kan bli mycket trött och lättare få infektioner. Man kan också tappa håret av vissa cytostatika, men det kommer tillbaka efter avslutad behandling.

Östrogen och gulkroppshormon mot svåra besvär 

Om man råkar ut för svåra klimakteriebesvär, till exempel svettningar och värmevallningar, kan man få ta en kombination av östrogen och gulkroppshormon.

 Tidigare ansågs det olämpligt med östrogenbehandling eftersom hormonet har samband med livmodercancer. Nu finns ökad kunskap om livmodercancerns biologi och det anses att en kombination av östrogen och gulkroppshormon är en säker behandling efter att man har avslutat en cancerbehandling.

Konsekvenser av sjukdom och behandling 

Livmodercancer och behandlingen av sjukdomen kan innebära stora förändringar i livet. Vilka de blir beror på vilken behandling cancertumören kräver, men också på hur man mår i övrigt och om man har andra sjukdomar.

Om man ännu inte kommit in i klimakteriet innebär förlusten av äggstockarna hormonella förändringar, bland annat att man kan känna av klimakteriebesvär.

Det är ovanligt att få livmodercancer innan man fött barn, men om det händer så kan förstås förlusten av livmodern och äggstockarna orsaka en stor sorg. Förutom att ha fått cancer förlorar man möjligheten att bli gravid. Man har rätt att få prata om sin sorg eller oro med någon professionell, till exempel en läkare eller en kurator. Det finns också särskilda stödföreningar för kvinnor med gynekologisk cancer.

Trots att det ofta kan kännas tungt och att mycket kan bli annorlunda, kan många återfå en god livskvalitet efter behandlad livmodercancer.