Eftersom jag inte träffat din pojke så skriver jag här mer allmänt om pojkar i denna ålder. Det är en jobbig period din pojke går igenom, och det är vanligt att det är så i denna ålder kring 14-15 år. Pojkar och flickor brukar då befinna sig mitt i puberteten, de har ofta vuxit snabbt de sista åren. Kroppen har blivit annorlunda, den hänger inte med riktigt som tidigare och brukar ha blivit klumpigare.
Könshormonerna gör att den sexuella lusten har kommit igång, men många gånger vet man inte riktigt vad man ska göra av dessa känslor. Den snabba utvecklingen under puberteten, och ofta den ojämna utvecklingen mellan olika barn, gör att gamla invanda grupperingar ofta förändras, det vill säga att barnen byter kompisar, på gott och ont.
I och med att högstadiet tar slut ska ungdomarna även välja inriktning i gymnasiet, vilket är en påminnelse om att man är på väg att bli stor och självständig och relativt snart ska klara sig själv. Och det finns också en stark inre drivkraft att vilja klara sig själv, eller åtminstone göra sig fri från allt som binder.
Det är alltså en period av stora förändringar i kropp, psyke och ofta även socialt i kamratgruppen. Barnet, som varit mer påtagligt beroende av sina föräldrar, är på väg att bli en fri och självständig individ.
I en sådan här period är det ofta svårt att vara förälder. Det kan ofta vara tvära kast mellan att barnet vill vara nära och få stöd, till att i nästa stund inte alls vilja ha med föräldrarna att göra. I det läget är det viktigt att försöka agera vuxet, det vill säga lugnt stå kvar och veta att barnet eller tonåringen kommer tillbaka, att våga lita på relationen. För barnet/tonåringen behöver mycket stöd i denna period när det krisar.
Din pojke har psykologkontakt. Jag tycker att du kan ta upp dina funderingar med psykologen. Det är viktigt att även du får hjälp att reda ut din oro - det gör det lättare för dig att stötta din son.
