Om man förenklar kan man säga att hjärnan fungerar genom att elektriska och kemiska signaler skickas ut av nervcellerna. Signalerna aktiverar eller dämpar aktiviteten i nervcellerna i ett samspel som måste vara noga reglerat för att människan ska kunna tänka, röra sig, tala och så vidare.
Epileptiska anfall orsakas av en plötsligt uppkommen obalans mellan de aktiverande och dämpande signalerna, med för mycket aktivering eller för lite dämpning i hela, eller delar av hjärnan.
De kramper som man ser vid epilepsi är ett symtom på att det uppstått den typ av obalans som jag beskriver ovan. Det kan vara så att man antingen har en sänkt kramptröskel eller på att man har områden i hjärnan med överaktiva celler. Den så kallade kramptröskeln är gränsen där en människa får krampanfall. Kramptröskeln varierar mellan olika individer. Det finns också en rad inre och yttre faktorer som kan sänka kramptröskeln tillfälligt och ge upphov till anfall. Kramptröskeln sjunker till exempel vid trötthet och det är därför vanligare med anfall nattetid eller vid vila efter stress. Vanliga anfallsutlösande faktorer är också för lite sömn samt infektioner med feber.
Hos de flesta personer som drabbas av epilepsi hittar man ingen bakomliggande orsak till sjukdomen. Det gäller framför allt när epilepsi uppstår i barndomen. Hos vuxna är den vanligaste orsaken att man tidigare har haft en hjärninfarkt eller hjärnblödning.
Det är inte helt klarlagt i hur hög grad risken att drabbas av epilepsi är ärftligt betingad, men man vet att ett barn löper större risk att få epilepsi om föräldrarna har epilepsi som debuterade i barndomen.
