Tuberkulos – tbc

Infektionssjukdom som främst angriper lungorna

Tuberkulos, förkortat tbc, är en smittsam infektionssjukdom som främst angriper lungorna. Den orsakas av tuberkelbakterien, Mycobacterium tuberculosis.

Man kan bli sjuk ganska snart efter att man blivit smittad, men tuberkelbakterierna kan också finnas vilande i kroppen under många år innan de börjar växa till och man blir sjuk. Bakterierna kan angripa alla organ i kroppen, men det är vanligast att de orsakar sjukdom i lungorna. Man får då långvarig hosta och känner ibland smärtor i bröstkorgen. Med hostan följer slem och det kan också finnas blod i upphostningarna. Man är ofta samtidigt trött och går ner i vikt. Det är också vanligt att man får feber, men den är sällan hög.

Tuberkulos kan vara en svår sjukdom men botas vanligen fullständigt med läkemedel. I Sverige är tbc inte så vanligt, men på senare år har det blivit en ökning av antalet nya fall. Sjukdomen är däremot vanlig i fattiga länder och där särskilt hos personer med hiv-infektion.

Tuberkelbakterien sprids genom luften

Tuberkulos sprids genom luften från människa till människa. Den som har tbc i lungorna och tuberkelbakterier i sina upphostningar kan sprida bakterierna. Om en person med lungtuberkulos som har tuberkelbakterier i sina upphostningar hostar eller nyser sprids små droppar som innehåller tuberkelbakterier. Dropparna håller sig svävande i luften en stund och kan då andas in av andra personer som får ner dem i lungorna. När dropparna landat på golvet binder de sig med damm eller golvytan och då minskar risken för smitta.

Det krävs vanligen upprepad och nära kontakt med en person som har smittsam tbc i lungorna för att man ska bli infekterad med tuberkelbakterier. Bakterierna sprids i första hand till familj, partners och andra man bor med. Barn blir lättare sjuka än vuxna om de smittas, men är nästan aldrig själva smittsamma. Man kan även infekteras av tuberkelbakterier genom att svälja dem. Det är numera mycket ovanligt i Sverige, men i början av 1900-talet förekom det att tuberkelbakterier spreds med mjölk. Idag värmebehandlas all mjölk, så kallad pastörisering, för att ta död på sjukdomsframkallande bakterier och andra mikroorganismer.

Smittsam och inte smittsam tbc

Om man får lungtuberkulos kan den antingen vara smittsam eller inte smittsam.

När det är många tuberkelbakterier i lungorna kan de upptäckas genom att det slem patienten hostar upp undersöks i mikroskop. Detta sker vanligen på speciella laboratorier. Om tuberkelbakterier syns i mikroskop är man smittsam. Om inga tuberkelbakterier syns smittar man vanligen inte. Utan behandling kan lungtuberkulos bli smittsam från att inte ha varit det.

Tbc i andra organ än lungorna och luftvägarna smittar praktiskt taget aldrig.

Kroppen försvarar sig mot tuberkelbakterierna

Om man fått ner tuberkelbakterier i lungorna kan de växa i lungvävnaden och i de lymfkörtlar som finns i bröstkorgen. Kroppens immunsystem reagerar genom att de vita blodkropparna går till försvar. När det händer får man en första infektion, så kallad primärinfektion, som oftast bara ger lätta symtom. Immunsystemet kapslar in tuberkelbakterierna och en speciell typ av ärrvävnad, så kallat granulom, bildas runt bakterierna.

När primärinfektionen är över kan tuberkelbakterierna vara inkapslade i lungor eller andra organ i många år, eventuellt hela livet, utan att man får några symtom. Man har en vilande tbc, så kallad latent tuberkulos, som inte är smittsam och inte ger några symtom. Men sjukdomen kan på nytt bli aktiv, vilket kan ske strax efter att man blivit smittad eller efter flera år.

Knappt var tionde vuxen person som utsatts för tbc-smitta blir sjuk. Det sker oftast två till fem år efter smittotillfället. Ibland sker det långt senare, till exempel kan en äldre person som får ett försvagat infektionsförsvar insjukna i tbc på grund av en smitta från barndomen.

Bland dem som har kombinationen hiv-infektion och latent tuberkulos bryter tuberkulos ut hos betydligt fler än var tionde. Det beror på att hiv-virus skadar eller dödar de vita blodkropparna, som kroppen måste ha för att försvara sig mot tuberkelbakterien.

Vad kan öka risken för att tbc bryter ut?

Det finns flera faktorer som kan öka risken för att den som smittats och blivit infekterad senare blir sjuk i tbc:

• Ålder. Spädbarn, unga vuxna och gamla utvecklar lättare tbc om de infekterats jämfört med övriga åldersgrupper.
• Efter förlossning finns det en något ökad risk att tbc bryter ut, men gravida löper annars inte större risk att få tbc än andra kvinnor.
• Nedsatt immunförsvar, till exempel om man har en hiv-infektion.
• Behandling med immunhämmande läkemedel som till exempel kortison eller cytostatika, samt vissa läkemedel som används vid reumatiska sjukdomar.
• Undernäring som påverkar infektionsförsvaret.
• Missbruk av alkohol eller narkotika.
• Diabetes.
• Lungsilikos, så kallad stendammlunga, och andra lungskador.

Vem insjuknar i tbc?

Årligen insjuknar omkring 600-700 personer i tbc i Sverige. Antalet är bland de lägsta i världen i förhållande till folkmängden. Ungefär fyra av fem som får sjukdomen är födda utanför Sverige.

Bland dem som insjuknar i tbc och är födda i Sverige är de flesta över 65 år gamla och smittades före 1950-talet, eller personer som har nära anhöriga som kommer från länder där tbc är vanligt.

Majoriteten av de invandrare som har eller får tbc är yngre vuxna som kommer från länder där sjukdomen är utbredd. Vanligast är tbc i Afrika, Asien, Sydamerika och Östeuropa.

Sedan 2005 har antalet fall av tuberkulos ökat i Sverige och det finns fler som har multiresistent tuberkulos, det vill säga att de viktigaste läkemedlen mot tuberkulos inte hjälper. Under senare år har det också hänt att tbc-smitta har spritts på förskolor och fritidshem där personal varit sjuk och smittat barnen.

Kan man själv förebygga sjukdomen?

Om man inte umgås med personer som har tbc och inte arbetar med flyktingar eller i u-länder är risken mycket liten att få tbc. Man behöver då inte göra något speciellt för att förebygga sjukdomen.

Om man ska arbeta eller utbilda sig inom sjukvården rekommenderas man att vaccinera sig mot tbc om man inte tidigare har gjort det. När man arbetar inom sjukvården riskerar man att bli smittad av patienter som har smittsam tuberkulos utan att diagnosen är ställd.

Om man invandrat till Sverige från ett land där tbc är utbrett, blir man rekommenderad att vaccinera sitt barn mot tbc. Vaccinationen skyddar barnet från att få en allvarlig tuberkulos om det smittas till exempel då familjen är på besök i sitt gamla hemland. Risken att bli smittad kan också vara större bland de släktingar och landsmän som man umgås med i Sverige.

Turister som ska resa till ett land med risk för tbc-smitta rekommenderas vanligen inte vaccination om de bor bra och stannar en eller ett par veckor. Ska man däremot leva och bo under längre tid i landet på ett sådant sätt att man kommer i närmare kontakt med befolkningen kan man behöva vaccination mot tuberkulos.

Vaccin mot tbc har en begränsad effekt

Det finns bara ett vaccin mot tbc. Det kallas för BCG-vaccin, som står för Bacillus Calmette-Guérin-vaccin. BCG-vaccinet har en varierande skyddseffekt. Mot de allra farligaste tbc-formerna, som främst små barn kan få, skyddar vaccinet bra. Läs mer om dessa former av tbc i kapitlet Symtom och diagnos.

Före 1975 rekommenderades att alla nyfödda i Sverige skulle BCG-vaccineras mot tbc. Eftersom tuberkulos blivit allt ovanligare har den rekommendationen tagits bort.

Hosta och slembildning är vanligt vid tbc i lungorna

Tuberkulos kan angripa alla organ i kroppen men är vanligast i lungorna. När man har lungtuberkulos är symtomen ofta

• hosta med upphostningar i mer än tre veckor
• upphostat slem blandat med blod
• smärtor i bröstkorgen.

Även andra symtom kan visa sig både vid tbc i lungor och andra organ. Man kan

• minska ofrivilligt i vikt
• ha dålig aptit
• ha feber och nattliga svettningar
• känna sig svag och trött.

Om man har hiv och tbc samtidigt kan man ha symtom som tbc-sjuka utan hiv inte har. Dessutom får hiv-infekterade ofta andra infektioner. Detta gör att det kan vara svårare för läkaren att ställa diagnosen tbc jämfört med för tbc-sjuka utan hiv.

Tuberkulos i andra organ än lungorna

Om man har tbc i andra organ än lungorna är symtomen olika beroende på var sjukdomen sitter. Men viktminskning, feber, trötthet och nattliga svettningar är vanliga symtom inte bara vid lungtuberkulos utan också om man har tuberkulos i andra organ.

Man kan få tbc till exempel i

• lymfkörtlarna
• lungsäcken
• skelettet
• njurarna
• hjärnhinnorna
• blodet.

Om tuberkulosen angriper lymfkörtlarna svullnar dessa ofta på ena sidan av halsen. Körtlarna är inte ömma och man känner sig inte speciellt sjuk.

Om man har tbc i lungsäcken gör det ont när man andas. Man känner sig vanligtvis sjuk och är trött samt har feber.

Skelettuberkulos kan till exempel sitta i ett knä, en höft eller i ryggkotor. Tbc i ryggkotorna kan ge en puckel på ryggen och var förr den vanligaste orsaken till puckelrygg. Ibland kan tuberkuloshärden i kotan trycka på ryggmärgen så att nervbanorna blir påverkade.

Tbc kan också angripa njurar, könsorgan, äggledare, livmoder och tarm. Symtomen utgår från organet ifråga. Det är viktigt att berätta för läkaren om man varit utsatt för tbc-smitta eller själv varit sjuk i tbc. Det kan bidra till att man får en snabbare och mer korrekt diagnos.

Vissa former av tbc är särskilt allvarliga

Hjärnhinneinflammation, som orsakats av tuberkelbakterien, är en allvarlig form av tbc som barn och vuxna i Sverige sällan får. Symtomen liknar dem man får när hjärnhinneinflammationen orsakas av andra sorters bakterier. Man kan få huvudvärk, känna sig illamående, få feber, bli stel i nacken samt ibland bli slö och förvirrad.

Tbc i blodet, så kallad miliartuberkulos, är en annan allvarlig form av tbc som inte är vanlig i Sverige. Tuberkelbakterierna sprids då med blodet till hela kroppen och angriper flera organ. Man kan insjukna i miliar tbc redan en kort tid efter att man smittats. Typiska symtom är att man får feber, blir trött och går ner i vikt. Den här diagnosen får man om läkaren hittar tuberkelbakterier i blod eller andra kroppsvätskor och om en lungröntgen visar typiska förändringar.

Tbc i hjärnhinnorna och i blodet förekommer särskilt hos smittade barn och ofta en kort tid efter att de har blivit smittade. Sjukdomen kan bli livshotande och behöver behandlas så fort som möjligt. Det behövs intensivare och mer långvarig behandling än vid lungtuberkulos.

Lungröntgen, upphostningsprov och bronkoskopi

Om läkaren misstänker tbc i lungorna får man först lämna ett upphostningsprov och gå igenom en lungröntgenundersökning.

I upphostat slem kan läkaren se om det finns tuberkelbakterier i lungorna. Upphostningsprovet skickas till laboratorium för undersökning i mikroskop och för odling av tuberkelbakterierna. Dessa växer mycket långsamt och därför kan det ta sju till åtta veckor innan man får det slutliga odlingssvaret. Vid odling testas även bakteriernas motståndskraft mot olika tuberkulosmediciner, så kallad resistensbestämning. Med hjälp av vissa metoder kan det redan inom ett par dygn ses om bakterierna är motståndskraftiga eller känsliga mot de viktigaste läkemedlen.

Om lungröntgenbilden inte visar något som avviker från det vanliga har man troligtvis inte lung-tbc. Om det finns typiska, sjukliga förändringar på röntgenbilden talar det för att man har tbc.

En annan undersökningsmetod för att ställa diagnosen tbc sker med ett instrument som kallas bronkoskop. Med hjälp av det kan läkaren se luftrörens insida.

Tuberkulintest

Tuberkulintestet kan vara ett av flera steg för att undersöka om man har tbc. Testet kan visa om man någon gång kommit i kontakt med tbc-sjuka och då blivit smittad. Med testet kan man också få veta om man har blivit vaccinerad mot tbc. Om tuberkulinprovet inte visar någon reaktion tyder det oftast på att man inte är smittad.

Testet går till så att man får en liten mängd tuberkulin insprutat ytligt i huden, vanligtvis på underarmen. Tuberkulin, som också kallas PPD, är en vätska som innehåller speciella proteiner från tuberkelbakterien. Tre dygn (72 timmar) efter PPD-sprutan ska man komma tillbaka för en bedömning av sjuksköterskan. Om man då har fått en liten upphöjning och förhårdnad på huden och den är större än sex millimeter i diameter visar det att kroppen någon gång tidigare stött på tuberkulosbakterier.

Ett tuberkulintest som görs efter att man kan ha blivit utsatt för smitta ger tidigast utslag fyra till sex veckor efter det tillfället.

Testet kan visa om man har vilande tbc, alltså när man är infekterad men inte sjuk. Om man testas med tuberkulintest när man är sjuk i tuberkulos kan man få ett stort utslag. Det kan man också få som en reaktion på att man är BCG-vaccinerad.

Mindre farliga bakterier, som beskrivs i nästa avsnitt och är släktingar till tuberkelbakterien, kan också ge en reaktion vid tuberkulintestet. Detta är ganska vanligt hos friska personer i Sverige. Testet ger ibland inte någon reaktion trots att man är infekterad. Det gäller om man har vissa sjukdomar, till exempel mässling, eller om man behandlas med viss medicin, exempelvis kortison i tablettform.

Nu görs också blodprov som visar om man är infekterad med tuberkelbakterier men som inte påverkas av tidigare BCG-vaccination eller infektioner med andra bakterier. Sådana blodprov kan i vissa fall ersätta eller komplettera tuberkulintesten.

Besläktade bakterier kan ge liknande sjukdomar

Tuberkelbakterien tillhör släktet Mycobacterium. Det är ett släkte med ytterligare drygt hundra arter, som vanligen kallas miljömykobakterier. De flesta av dessa är helt ofarliga, men det finns några som kan göra att man blir sjuk. Det är något vanligare att få infektioner på grund av dessa bakterier om man har ett nedsatt immunförsvar, som till exempel vid hiv-infektion eller cancer.

Ibland kan barn infekteras av miljömykobakterier. Förstorade oömma lymfkörtlar på halsen, som inte minskar efter ett par veckor, kan någon gång vara orsakade av mykobakterier. Körtlarna brukar försvinna av sig själv, men ibland måste man opereras. Tuberkulosmedicinerna hjälper inte så bra mot miljömykobakterierna.

Behandling på sjukhus eller öppenvård

Tuberkulos kan nästan alltid botas om diagnosen ställs i rimlig tid och man inte har andra svåra sjukdomar samtidigt. Eftersom tuberkulos numera är ovanligt i Sverige bör de som misstänks ha tbc alltid träffa läkare som har erfarenhet av sjukdomen. Det är vanligtvis infektionsläkare, lungläkare eller barnläkare. Man kan få behandling utan att bli inlagd på sjukhus, men om man är mycket sjuk, svag och trött kan man behöva få vård på sjukhus.

Läkemedel botar

För många år sedan blev man i Sverige behandlad på sanatorier, som var särskilda sjukhus för patienter med tuberkulos. På den tiden fanns det inga bra mediciner.

Tuberkulosbakterierna påverkas långsamt av läkemedel. Man måste därför ta läkemedel under minst sex månader. För att undvika att bakterierna utvecklar motståndskraft, så kallad resistens, mot medicinerna måste man samtidigt ta flera olika läkemedel som verkar på skilda sätt mot tuberkelbakterier.

Behandlingen genomförs på samma sätt oavsett vilket organ som har angripits av tbc. Undantag är tbc i hjärnhinnorna som behandlas med högre doser och under längre tid.

Om man har hiv och får tbc har man lika goda förutsättningar att bli botad från tbc som en person utan hiv. Om man har hiv och behandlas med bromsmediciner måste dock doserna av tbc–läkemedlen anpassas.

Om man är gravid och har tbc ska man också behandlas för sjukdomen eftersom både man själv och fostret far illa av sjukdomen.

Barn får samma läkemedel som vuxna men doserna är då anpassade efter vikten.

Man måste vara mycket noggrann med medicineringen

Det absolut viktigaste är att man följer läkarens ordination noga, att man tar medicinerna som det står på receptet och under hela den tid som läkaren bestämt. Standardbehandlingen är på sex månader och man tar i regel fyra olika läkemedel samtidigt under de första två månaderna.

Under de återstående fyra månaderna tar man vanligen bara två läkemedel och en vitamintablett. Medicineringen gör att smittsamheten minskar redan under den första veckan och är låg eller helt borta efter två veckor.

Rifampicin och isoniazid är de viktigaste medicinerna

De läkemedel man i första hand tar är rifampicin och isoniazid eftersom de har den starkaste effekten mot tuberkelbakterier. De övriga två läkemedlen är pyrazinamid och etambutol, som inte har lika stark bakteriehämmande effekt men minskar effektivt motståndskraften hos bakterierna. Pyrazinamid har störst effekt i början av behandlingen och används därför under de två första månaderna. Det finns också kombinationsläkemedel som innehåller två eller flera tbc-läkemedel.

Man tar alla tabletterna vid ett enda tillfälle varje dag, helst på morgonen före frukost. Efter två månader med tre eller fyra läkemedel fortsätter man i ytterligare fyra månader med endast rifampicin och isoniazid samt en B-vitamintablett.

Tuberkelbakteriernas motståndskraft kontrolleras

Oftast kan tuberkelbakterien hos personer med tbc odlas fram. Då finns det möjlighet att i laboratoriet testa hur känsliga just ens egna bakterier är för de olika läkemedlen. I allmänhet är tuberkelbakterien känslig för alla de vanliga tbc–läkemedlen, och då kan man sluta med etambutol. Om man har tuberkelbakterier som är resistenta är det oftast mot endast ett läkemedel, vanligen isoniazid, och då förlängs behandlingen i ytterligare några månader.

I Sverige är det relativt ovanligt att den som har tbc har bakterier som är resistenta mot de vanligaste tuberkulosmedicinerna. Inte fler än omkring var tionde person som får tbc har resistenta bakterier mot någon av de vanligaste medicinerna.

Multiresistens och läkemedel

I de fall tuberkelbakterierna är resistenta mot flera tbc–läkemedel blir behandlingen mer komplicerad. En mycket allvarlig form är multiresistent tbc då tuberkelbakterierna är resistenta mot såväl isoniazid som rifampicin. Det finns reservmedel, men deras effektivitet är betydligt sämre. De är dessutom dyra och biverkningar är vanliga. Om man får multiresistent tbc måste man ta läkemedel under cirka två års tid.

Multiresistens är ovanlig i Sverige, men vanlig till exempel i vissa länder i Österuropa. I Afrika och Asien har man funnit personer infekterade med tuberkelbakterier som är resistenta mot flertalet eller alla reservläkemedlen. För dessa personer är situationen likadan som för tbc-patienterna i början av 1900-talet när det inte fanns läkemedel.

Medicineringen kan påverka kroppen på flera sätt

De flesta biverkningarna av tbc–läkemedel är lindriga och kan mildras utan att behandlingen avbryts. Man kan bli trött och få besvär från mage och tarm, framför allt under de första behandlingsveckorna. Ibland kan besvären bero på att levern reagerat på läkemedlen. Därför görs blodprov för att kontrollera leverns funktion under behandlingstiden.

En av medicinerna, rifampicin, kan rödfärga kroppsvätskor som urin och tårvätska. Detta är helt ofarligt. Den röda tårvätskan kan till exempel göra att kontaktlinser färgas röda. I så fall ska man diskutera med sin ögonläkare eller optiker om det är lämpligt att fortsätta med linser under behandlingen.

Rifampicin kan öka nedbrytningen i levern av det kvinnliga könshormonet östrogen. Den praktiska betydelsen är att p-pillrens effekt minskar eller blir osäker. Därför bör man använda någon annan typ av preventivmedel under medicineringen mot tbc. Rifampicin påverkar även effekten av kortison och kortisondosen måste i allmänhet fördubblas för att ha bibehållen effekt.

Etambutol kan någon enstaka gång påverka synnerven. Man ska ta kontakt med läkaren om synen förändras på något sätt. Synskärpa och färgsinne kontrolleras alltid före och under behandlingen.

Isoniazid kan i enstaka fall ge symtom som domningar i benen på grund av en nervtrådsinflammation. Inflammationen kan ha uppstått på grund av en brist på B6-vitamin orsakad av isoniazid. Därför får alla som behandlas för sin tbc i Sverige tillskott av B6-vitamin, så kallat pyridoxin. Isoniazid kan ibland även påverka humöret och förorsaka nedstämdhet och koncentrationssvårigheter.

Behandling i samband med hiv-infektion

Om man är hiv-infekterad och har tbc får man vanligen samma behandling som en person utan hiv-infektion. Men bromsmedicinerna mot hiv kan påverka tbc-medicinerna och vice versa. Om man har tuberkelbakterier som är känsliga mot medicinerna är förutsättningarna för att bli botad lika goda som om man inte haft hiv. Men det är vanligare med återfall då man är mer mottaglig för att bli infekterad på nytt.

Behandling av tbc utanför lungorna

Vid behandling av tbc i andra organ än lungorna får man samma läkemedelsbehandling som vid lung-tbc. Det gäller till exempel vid tbc i lymfkörtlar, benvävnad, njurar eller organ i underlivet. Tbc orsakar vätska i lungsäcken och då kan läkaren suga ut vätskan med hjälp av en spruta.

Övervakad behandling

Det är mycket viktigt att medicinen tas noga enligt föreskrifter för att behandlingen ska bli effektiv. Oftast innebär det att man får komma varje dag till en mottagning eller distriktssköterska. Då övervakar sjukvårdpersonal att man verkligen får i sig tabletterna så att behandlingen blir så verkningsfull som möjligt. Under senare delen av behandlingen brukar det räcka med två eller tre besök per vecka.

En doseringsask som fylls på varje vecka kan vara ett bra hjälpmedel för att komma ihåg sin medicinering.

Är det vanligt med återfall?

Många äldre svenskars kunskap om tbc präglas av erfarenheterna från gamla tider. De som tillfrisknat från tbc gick ofta på regelbundna kontroller livet ut. Kontrollerna gjordes på särskilda mottagningar, så kallade lungdispensärer, eftersom det fanns risk för återfall.

Med modern behandling är situationen helt annorlunda. Om den som behandlas har tuberkelbakterier som det finns effektiva läkemedel mot och tar sin medicin som läkaren sagt under exakt den tid som anvisats, är risken för återfall mycket liten.

När behandlingen är avslutad kallas man för en slutkontroll efter sex till tolv månader. Därefter blir det vanligtvis inte några fler återbesök. Bara om man skulle få symtom igen finns det anledning att kontakta mottagningen.

Att man har varit sjuk i tbc en gång innebär inte att man är immun mot sjukdomen. Man kan bli smittad på nytt och därefter insjukna igen.

Om man inte får behandling

Utan behandling dör ungefär hälften av alla personer som har lung-tbc inom ett par år. En fjärdedel blir långvariga smittbärare. Hos de övriga kan sjukdomen läka ut av sig själv, men man får ofta lungor som fungerar sämre och risken att bli sjuk igen är stor.

Om behandlingen avbryts

Om man avbryter behandlingen, eller inte alls tar sin medicin i perioder, riskerar man att sjukdomen blossar upp på nytt och är då svårare att behandla.

Kontakt och kontaktspårning

Läkare och sjuksköterska som har ansvar för en person med smittsam tbc gör en så kallad kontaktspårning. Det innebär en kartläggning av de kontakter som den som är sjuk har haft. Detta är man enligt smittskyddslagen skyldig att gå med på om man har smittsam tbc.

I första hand undersöks personer som man har upprepad nära kontakt med, det vill säga barn i familjen, övriga familjemedlemmar och partners. Tuberkulintest, lungröntgen och ett hälsosamtal ingår i kontrollen. I samtalet ingår frågor om hur man mår, vilka sjukdomar man har och de mediciner man använder. Visar det sig att familjemedlemmar eller andra nära kontakter har blivit smittade undersöks även till exempel skol- och arbetskamrater. Tuberkulintestet som används vid kontrollen ger inte utslag förrän flera veckor efter smittotillfället.

Barn och personer med nedsatt immunförsvar kallas alltid till kontroll snarast möjligt.

Visar det sig att man blivit smittad kan man bli erbjuden förebyggande behandling, så kallad profylax, med ett tbc-läkemedel som vanligen är isoniazid.

När man kallas till kontroll får man inte veta vem man kan ha blivit smittad av. Det beror på att sjuksköterskan eller läkaren har tystnadsplikt och inte får avslöja den sjukas namn. Alla som haft kontakt med den sjuka blir inte kallade till kontroll på en gång.

Miljoner dör i tuberkulos i världen

Tuberkulos hör tillsammans med aids, malaria samt olika diarrésjukdomar till de allvarligaste infektionssjukdomarna. Inom Världshälsoorganisationen, WHO, står tbc ständigt bland de högst prioriterade sjukdomarna. Många internationella organisationer medverkar i kampen mot tbc.

Tuberkulos är en folksjukdom i många länder och den globala strategin mot sjukdomen är

• att genom billig, enkel och säker teknik hitta sjuka och smittsamma personer med tuberkulos
• att de som är sjuka får en effektiv läkemedelsbehandling och kontroll över att behandlingen följs under tillräckligt lång tid för att de ska bli permanent smittfria.

Ungefär en tredjedel av alla människor i världen är infekterade med tbc. Det vill säga de bär på tuberkelbakterien men har inga symptom och smittar inte. Av dem insjuknar varje år omkring åtta till nio miljoner i tuberkulossjukdom och drygt två miljoner dör. I u-länderna är de flesta som dör av sjukdomen mellan 15 och 50 år. Situationen är värst i Afrika, Sydostasien och Östeuropa.

I Afrika söder om Sahara har en tredjedel av alla tbc-patienter dubbelinfektion med hiv. Där finns idag cirka två tredjedelar av världens dubbelinfekterade med tbc och hiv. I Asien finns också många med denna dubbelinfektion. Detta har kraftigt försämrat chanserna att få bukt med tbc i många av dessa länder. I flera av de värst drabbade länderna är tbc den vanligaste hiv-relaterade dödsorsaken.

Fattigdom och svält, trångboddhet samt brist på utbildning och information bidrar väsentligt till att tbc är ett stort folkhälsoproblem. Sjukdomen leder också till att man inte kan arbeta lika mycket som om man hade varit frisk. Det försämrar den ekonomiska situationen för den som fått sjukdomen, dennes familj och för hela samhället. Den viktigaste åtgärden för att förebygga smittspridningen, och därmed nya fall av sjukdomen, är att minska fattigdomen och därmed förbättra levnadsförhållandena.

I många länder kan en tbc-diagnos innebära stora problem, man kan till exempel bli socialt utsatt. Skräcken för sjukdomen kan i vissa delar av världen bidra till att diagnosen blir försenad och att läkaren undviker att upplysa om att man har fått tbc.

Det finns ett stort behov av nya och bättre mediciner, som gör det möjligt att förkorta behandlingstiderna och minska utvecklingen av resistent tbc. Få läkemedelsföretag är beredda att satsa på nödvändig forskning eftersom 95 procent av världens tbc finns i fattiga länder där enskilda människor och institutioner inte har råd att köpa medicin.

Situationen skulle kunna förbättras eftersom det rör sig om en sjukdom där det finns säkra och billiga metoder för att upptäcka de smittsamma fallen. Dessutom finns en behandling som, om den fullföljs, botar de allra flesta.

Förr trodde man att tbc var ärftligt

På 1800-talet trodde många att tbc var en helt och hållet ärftlig sjukdom. Man förstod inte att sjukdomen var smittsam. Det var inte så konstigt eftersom ärftligheten är så betydelsefull vid tbc. Det var först 1882 som den tyske läkaren och nobelpristagaren Robert Koch kunde visa att tuberkulos orsakas av en bakterie och alltså var en smittsam infektionssjukdom.

I början av 1900-talet hade Sverige en liknande situation som de länder där tbc är ett stort problem idag. Då smittades ungefär tre fjärdedelar av Sveriges befolkning med tbc, även om sjukdomen aldrig bröt ut hos de flesta av de smittade. Så sent som 1940 insjuknade årligen nästan 20 000 svenskar i tbc och nästan 5 000 avled varje år av sjukdomen. Att antalet sjuka i tbc minskade i Sverige i mitten av 1900-talet berodde främst på ökat ekonomiskt välstånd och inte så mycket på medicinska framsteg i form av BCG-vaccin och verksamma mediciner.

Människor har olika förmåga att skydda sig mot sjukdomen på grund av ärftliga variationer i infektionsförsvaret. Flertalet personer som smittas blir inte sjuka. En viktig forskningsuppgift är att försöka finna de gener som reglerar infektionsförsvaret mot tbc.

Internationella tuberkulosunionen och WHO

Internationella unionen mot tuberkulos och lungsjukdomar, IUATLD, har information på engelska. Gå till exempel till länken utbildningsmaterial (Educational materials) och faktablad (Facts sheets). Även Världshälsoorganisationen, WHO, har mycket information om tuberkulos på sin webbplats.