Vid benskörhet är skelettet försvagat
Skelettet är en levande vävnad som ständigt bryts ner och byggs upp. Hos en frisk person i 20-30-årsåldern finns en balans mellan nedbrytning och uppbyggnad av ben. Med stigande ålder rubbas balansen gradvis så att nedbrytningen ökar. Det leder till att benmassan minskar. Hos kvinnor minskar benmassan ytterligare när mensblödningarna har upphört eftersom mängden könshormon i kroppen då minskar.
När mer ben bryts ner än vad som byggs upp kan man på sikt få benskörhet, som även kallas osteoporos. Skelettet har då blivit poröst och skört, vilket ökar risken för benbrott.
Risken för att få benskörhet och olika benbrott kan öka av många olika anledningar. Till exempel har kvinnor en två till tre gånger högre risk än män, eftersom de har lägre benmassa från början och dessutom utsätts för den extra benförlust som sker efter klimakteriet.
Andra orsaker till att risken ökar kan till exempel vara rökning, att man har druckit mycket alkohol under lång tid, att man är fysiskt inaktiv, vissa sjukdomar och vissa läkemedel, till exempel kortison.
Benskörhet är en sjukdom som kan pågå länge utan att man märker av det. Det är vanligt att benskörhet upptäcks först när man får ett benbrott eller en spricka i ett ben.
Bra mat och motion minskar risken
Det är nödvändigt att man får tillräckligt med kalcium och D-vitamin för att kunna bygga upp ett starkt skelett. Vitamin D behövs för att man ska kunna tillgodogöra sig kalcium till skelettet. I första hand ska man försöka få tillräckligt med kalcium genom maten och D-vitamin genom att vistas utomhus under sommarhalvåret. Exempel på kalciumrika livsmedel är mejeriprodukter, broccoli, ärtor, bönor och spenat. Det är viktigt att se till att få i sig kalcium på annat sätt om man inte äter mjölkprodukter.
Motion förbättrar muskelstyrkan, koordinationsförmågan och balansen, men kan även ha en positiv effekt på skelettet. Man kan välja det man trivs bäst med, till exempel promenader, trädgårdsarbete, löpning eller tennis. Sjukgymnaster har särskilda träningsprogram för att stärka och stödja ryggen, liksom program som kan användas efter benbrott och om man behöver träna trots sängläge.
Läkemedel minskar risken för benbrott
Målet med läkemedelsbehandling mot benskörhet är att minska risken för benbrott. Innan man börjar med behandlingen gör läkaren en bedömning av vilken risk man har för att få benbrott i framtiden. Läkaren gör då en allmän undersökning, tar prover och gör vanligtvis även en bentäthetsmätning. Om risken för benbrott är liten trots att man har ett skört skelett är det inte säkert att man behöver behandling. Men man kan behöva göra en ny undersökning efter ett par år för att se om behandling behövs då.
Om man tidigare har haft benbrott är risken hög för att man ska få ett nytt benbrott i framtiden. Därför är det viktigt att man får behandling och råd om vad man själv kan göra för att undvika att bryta fler ben i kroppen. Det är till exempel bra om man kan ordna miljön hemma så att man minskar risken för att falla. I de fall benskörheten orsakas av en annan sjukdom, behandlas den i första hand.
När man har fått benskörhet är det viktigt att man fortsätter att vara fysiskt aktiv och ser till att få i sig tillräckligt med kalcium och vitamin D.
Vilka läkemedel används vid benskörhet?
Det finns olika läkemedelsgrupper för behandling av benskörhet. Dels sådana som minskar nedbrytningen av ben, dels sådana som hjälper till att bygga upp ben.
Läkemedel som minskar nedbrytningen av ben
- läkemedelsgruppen bisfosfonater
- läkemedel som innehåller denosumab
- läkemedel som innehåller strontium
- östrogen, ett kvinnligt könshormon
- läkemedel som innehåller raloxifen, så kallade selektiva östrogenreceptormodulatorer, SERM.
Läkemedel som stimulerar uppbyggnaden av ben
Behandling för att stärka skelettet
Läkemedelsbehandling vid benskörhet
Vid benskörhet och ökad risk för benbrott får man i första hand bisfosfonater i tablettform. Läkemedlen har en bra effekt när det gäller att förebygga benbrott.
Om man har svårt att svälja tabletter eller att klara av att ta tabletter regelbundet kan man få bisfosfonat som dropp direkt i blodet. Ett annat alternativ är behandling med denosumab. Om njurarna fungerar dåligt ska man inte använda bisfosfonater. Då är denosumab också ett alternativ. Man får denosumab som en spruta två gånger per år.
Andra alternativ till bisfosfonater i tablettform är strontium och raloxifen. Raloxifen används inte så ofta eftersom det endast har effekt mot vissa typer av benbrott. Även strontium används sällan då det i sällsynta fall kan orsaka allvarliga hudbiverkningar och även är något omständigt att ta.
Östrogen användes tidigare för behandling av benskörhet, men används inte längre särskilt ofta. Det beror på risken för biverkningar och att det finns mer effektiva läkemedel.
Om man får benbrott trots behandling med bisfosfonater kan det bero på att man tagit medicinen på fel sätt. Om man tar medicinen på rätt sätt men ändå har svår benskörhet och får upprepade benbrott kan man istället få parathormon. Denna behandling brukar man bara få om inget annat läkemedel fungerar. Det beror bland annat på att behandlingen kräver mer kontroll.
När man använder läkemedel mot benskörhet bör man även ta extra tillskott av kalcium och vitamin D för att stärka skelettet.
När man har tagit medicin mot benskörhet i cirka två år får man vanligtvis göra en ny bentäthetsmätning för att undersöka om behandlingen har fungerat. Då kan läkaren ta ställning till om man ska fortsätta med samma läkemedel, få pröva något annat läkemedel eller avsluta behandlingen.