Läsare berättar

Jag vill att mina barn ska tycka om sig själva

Vid 21 års ålder fick jag min första dotter. Hon var det mirakel jag aldrig vågat tro att jag var värd. Tacksamhet fick en helt ny innebörd. Jag fick en större mening att leva för. Jag ville ge henne allt det ljusa i världen och stöd i att hantera allt det mörka. Jag minns hur jag redan som liten tänkte; "så där ska jag inte göra mot mina barn och så där ska jag också göra och oftare". Hela mitt liv har känts som en lång förberedelse för hur jag ska vara som förälder. Min allra största dröm var att en dag få egna barn.

Vi bildas och utbildas i mycket, men hur man kommer att vara som förälder, är det svårt att förbereda sig inför. Uppfostran, vad är det, egentligen? Handlar det om disciplin, vägledning eller styrning? Eller om alltihop? Att uppfostra sitt barn är den mest ansvarskrävande och svåraste uppgiften i livet, tycker jag. Ändå är det något av det vi får minst utbildning i. Det finns lika många uppfostringssätt som föräldrar kanske. För att inte tala om havet av metoder och teorier. Många rynkar på näsan åt hur "brorsan gör med sina barn", eller, "varför hon inte säger ifrån" och lekparken är ett eget land av uppfostringssätt, som ofta krockar med varandra.

Ämnet är helt klart känsligt. Kanske är det så, att uppfostran ligger så nära vår egen barndom, vårt eget inre och våra egna visioner om vilket värld vi vill skapa? När det gäller uppfostran tycks vi ha svårt att skilja på vad vi gör och vilka vi är.

Finns det rätt och fel?

Ofta är vi två om att fostra ett barn och att samspela med varandra är en konst i sig. Vad vill du lära, vad vill jag lära barnet? "Det krävs en by för att fostra ett barn" heter det, men idag är storfamiljen inte lika självklar. Mormor och morfar är ofta lika upptagna som vi. Vi skapar nya familjer. Egenvalda, där nära vänner, grannar och så vidare blir mer som mostrar och där bonus står framför många relationer. Vilka metoder ska användas för att nå målen och vilka gränser ska gälla i vår familj? Innebär själva begreppet uppfostran, automatiskt ett rätt-och-fel-tänkande hos oss föräldrar som skapar stress, smärtsam jämförelse och prestation som gör illa våra barn? Många anser att bra uppfostran är att låta barnet växa upp i en trygg miljö, med kärlek, gränser och sunda vuxna. Sunda vuxna. Då tänker jag genast att det som är sunt för mig kanske inte är sunt för någon annan.

Jag kan inte låta bli att tycka att så många av våra gränssättningar för barnen, ofta handlar om våra egna rädslor för att bryta olika normer eller rädsla för att möta något inom oss själva som är känsligt. Gynnar verkligen våra gränssättningar våra barn? Eller handlar det om att förenkla livet för oss föräldrar? Vissa begränsningar skapar trygghet så att barnen blir omhändertagna och inte tar ett vuxenansvar. Eller att man inte beter sig på ett sätt som skadar andra eller sig själv. Visst behövs gränser. Inte för att barn är dumma, utan för att de är spontana och saknar utvecklad förmåga att förutse känsla-handling-konsekvens. Jag tror dock på en ökad medvetenhet kring de gränser vi drar för barnen och varför.

Frågar och lyssnar på barnen

Jag försöker fokusera på det som barnen gör bra och inte tvärtom. Beröm ger större effekt. Man ska inte underskatta vikten av att visa och uttrycka kärlek till sina barn. Inte bara ta för givet att de vet. En kram och en komplimang kan göra underverk i stunden och barnet lär sig att göra likadant. Ett genuint "jag älskar dig", kan man aldrig få höra för ofta. Mina barn kommer mötas av kritik hela deras liv och det är viktigt att de lär sig att hantera den. Jag tror på att kritisera handlingen, att göra tydligt vad som var fel och varför och inte barnets person.

Jag försöker förklara att alla gör fel, att det är som det ska, att det är ok. I mitt arbete ser jag föräldrar som hånat sina barn som fostringsmetod. Som mannen som mobbar sin överviktiga kvinna i tron om att det ska motivera henne att gå ner i vikt. Att jämföra sitt barn med andra barn och syskon, eller att håna det fyller barnet med känslan av att vara värdelöst och oälskat.

Den stora konsten idag är kanske att hitta tid för familjen och kraft att ge sina barn den fostran och det bemötande man skulle vilja. En stor utmaning i att vara förälder är att vara uppmärksam och intresserad av sina barns liv och vardag, i samma utsträckning som av sin egen. För visst är det så, att vår tid, innebär ett självförverkligande-tänk och att kampen för jämställdhet inte alltid innebär att den ena har mer tid med barnen, utan att den andre har mindre.

Middagen är den tid som vi samlas hemma hos oss. Där har vi vår redovisning om var och ens dag, det som varit bra, det som varit mindre bra. Där skärper jag till mig och spetsar öronen. Jag försöker undvika "inte nu, jag har inte tid", men sedan är det så, att vissa kvällar förmår jag inte att läsa den där boken. Jag orkar inte. För att inte få dåligt samvete tänker att jag tar hand om ett eget behov här, vilket också är en sund lärdom för mina barn att se.

Jag vill inte styra hur mitt barn ska se på världen, eller tänka i olika sammanhang. Jag vill ge förståelse för att man kan tänka på olika sätt. Det finns flera perspektiv. Mitt barn lär känna mig genom att få ta del av mina perspektiv. Jag lär känna mitt barn genom att ställa frågor och lyssna på svaren. För barn har sina svar också. Kanske handlar fostran om att lära känna sitt barn och låta den personen forma en lika mycket tillbaks?

Vill att de ska tycka om sig själva

Jag berättar mycket om vad jag känner för mina barn. Vilka förväntningar och drömmar som jag har. För det är att uppmuntra dem att göra detsamma. Jag vill att mina barn ska känna att de får delta i förhandlingar och beslut i familjen. Det betyder inte att det är de som bestämmer eller att allt är en förhandlingsfråga. Syftet är att ge dem ett gott självförtroende och lära dem spelreglerna för god kommunikation.

Barnet ser sig själv genom oss föräldrar. De läser av vårt kroppsspråk, vilken ton vi använder, ansiktsmimik och ord. Vår tystnad i vissa sammanhang är också talande. Mitt barn speglar sig i mig. Om jag säger till henne att hon är underbar, så är det vad hon ser. Om jag säger till henne att du är jobbig, så är hon det. Utifrån allt jag säger och allt jag gör skapar hon en bild av sig själv. Jag har ett enormt inflytande på henne och i och med detta ett enormt ansvar.
Att vara en god förebild är att våga vara mänsklig inför sina barn, men att samtidigt förstå hur viktigt det är att man som vuxen bär det som är ens eget och inte låter barnet bära skuld. Det kan handla om att säga "förlåt" och "det var inte ditt fel".

Jag drömmer om att ge barnen självkänsla och inre ro. Det må låta flummigt men jag önskar så, att mina barn, mitt i allt det här ofta högpresterande, stressade samhället, ska kunna sitta på en sten, i solen och känna att de tycker om sig själva. Att de kan sitta still. Att de inte vill springa ifrån den där personen som sitter där. Jag vill att mina barn ska vara i kontakt med sina sinnen, att de ska våga reagera, agera, synas, höras, skratta och gråta. Att de ska våga ha en plats och våga ge och våga ta emot.

Livet är inte en ljusstump för mig.
Det är som en härligt lysande fackla,
som jag fått fatt i för en liten tid,
och jag vill få den
att brinna så klart som möjligt,
innan jag räcker över den till framtida generationer

George Bernard Shaw

Tilda

Publicerad:
2011-11-25
Skribent:

Tilda