Jag var 15 år när jag fick reda på att jag var gravid med min dåvarande pojkvän, som var ett par år äldre. Jag och kompisen som följde med mig till ungdomsmottagningen, skojade om att vi skulle hoppa ut genom fönstret, om graviditetstestet var positivt.
När sköterskan kom in och berättade att testet var positivt kände jag hur hela min kropp blev glad och ledsen, lycklig och förvirrad. Jag och min pojkvän bestämde oss efter många om och men, och med stor osäkerhet, för att behålla.
När tiden var inne för förlossningen kändes allt så overkligt. Samtidigt kände jag ett inre lugn som jag aldrig känt tidigare. Jag som nyss fyllt 16 år skulle bli mamma. Och jag ville bli det ensam, utan pappan eller min egen mor vid min sida. Det kändes som en evig väntan de timmar jag fick vänta innan det var dags att krysta ut mitt barn.
Den underbaraste lilla pojke jag någonsin vilat ögonen på låg sedan där vid mitt bröst. Och jag kände mig bara oerhört tom. Jag kände skam och rädsla för att aldrig kunna älska honom. Så där som mödrar, redan från födseln, älskar sina barn. Jag vågade aldrig berätta det för någon och fick inget vidare stöd. Men månaderna gick och jag växte in i rollen som ung, och efter ett par veckor, ensamstående mamma.
Nu åtta år senare förstår jag inte hur jag kunde känna mig så osäker på att kärleken till min son kunde växa sig så stark. Jag älskar honom mer än ord kan beskriva. Men att vara ung ensamstående mamma var aldrig lätt när hela världen stod utanför.
- Publicerad:
-
2012-02-03
- Skribent:
-
