Behandlingar vid ofrivillig barnlöshet

Skriv ut
Skriv ut

Sammanfattning

Sammanfattning

Allmänt

För par som har svårt att få barn finns flera olika behandlingar som kan hjälpa, så kallade infertilitetsbehandlingar. Vilken behandling som passar bäst beror på orsaken till barnlösheten.

Förberedelser

Beroende på vilken behandling man ska gå igenom krävs lite olika förberedelser. Man får veta från läkaren vilka föreberedelser som gäller för just den behandling man ska få.

Hur går behandlingen till?

De behandlingar som finns i Sverige är:

  • Stimulerad ägglossning. Kvinnan får ta hormontabletter eller hormonsprutor som framkallar ägglossning.
  • Insemination med spermier. Sädesceller, spermier kan antingen komma från mannen i paret eller från en donator. Spermierna sprutas in direkt i livmodern genom en tunn slang när kvinnan har ägglossning.
  • Provrörsbefruktning som också kallas in vitro fertilisering, IVF. Kvinnan får hormoner som framkallar ägglossning. Äggen plockas sedan ut från äggstocken. Mannen får lämna spermier som sammanförs med äggen i ett provrör. Efter ett par dagar kan ett eller två befruktade ägg sättas tillbaka i livmodern.
  • Provrörsbefruktning med äggdonation. Då plockas äggen från en donator i stället. De donerade äggen sammanförs sedan med mannens spermier i ett provrör.
  • Kirurgisk behandling. Det kan vara aktuellt om kvinnan har vissa äggledarskador, endometrios eller förändringar inne i livmoderhålan.

Hur mår man efteråt?

Ungefär två veckor efter en lyckad ägglossning, insemination eller provrörsbefruktning kan man göra ett graviditetstest för att se om man blivit gravid.

Om en behandling inte lyckas kan man diskutera med sin läkare om ytterligare försök kan göras med samma eller en alternativ behandlingsmetod.

Om en behandling misslyckas kan det kännas svårt. Då kan man tala med sin läkare och om det behövs kan man få hjälp att komma i kontakt med en kurator eller psykolog.

Visa mer

Varför får man behandlingen?

Varför får man behandlingen?

När man försökt i ett år kan man behandlas

Behandling vid ofrivillig barnlöshet, infertilitetsbehandling, innebär att man som par får hjälp att skapa förutsättningar för spermier och ägg att mötas och ge upphov till en graviditet. Vilken typ av behandling man får beror på anledningen till barnlösheten.

När man har försökt att bli med barn under ett års tid utan att det blivit någon graviditet kan man få hjälp med utredning och behandling. Om man från början vet om att det finns problem, till exempel om kvinnan saknar äggledare eller om mannen inte har spermier, behöver man inte vänta. Då kan man anmäla sig för behandling direkt och behöver inte först försöka under ett år. Om kvinnan är äldre än 38 år bör man heller inte vänta ett år med att söka hjälp. Även lesbiska par kan självklart söka behandling direkt.

Först måste man utredas

Eftersom det finns olika orsaker till varför det inte blir någon graviditet så är det oftast nödvändigt att göra en noggrann utredning. Utredningen görs på en gynekologisk mottagning, en kvinnoklinik på ett sjukhus eller en privat fertilitetsklinik. Om man vänder sig till en vårdcentral remitteras man vidare. Både mannen och kvinnan i heterosexuella par utreds. Efter utredningen väljs vilken behandling som passar bäst. Lesbiska par behöver oftast inte utredas.

Åldersgräns
Det är viktigt att veta att det ofta finns en åldersgräns för att få komma i fråga för såväl utredning som behandling. Väntetiden till behandling kan också variera från ort till ort.

På offentliga kliniker kan åldersgränsen för behandling variera något. Dels beror det på vilken typ av behandling det gäller, men också på vilka resurser som finns. När det gäller provrörsbehandlingar som också kallas in vitro fertilisering, IVF, brukar de flesta kliniker inom landstingen inte påbörja en sådan behandling om man som kvinna är äldre än 38 år. På de privata klinikerna ligger gränsen högre, runt 42 år. Mannen bör inte vara äldre än 55.

En del par behöver inte behandlas

Utredningen syftar till att kunna bedöma möjligheterna att bli gravid. När läkarna inte hittar någon orsak till barnlösheten kan man ha goda möjligheter att bli gravid på vanligt sätt och man kan då få rekommendationen att avvakta med behandling. Det gäller framför allt par där kvinnan är relativt ung och tiden man försökt bli gravid bara är ett drygt år.

En del par bör inte behandlas

Ibland bör man inte behandlas för ofrivillig barnlöshet. Det gäller till exempel om man har en livshotande sjukdom, svåra psykosociala problem eller om kvinnan har en sjukdom som kan förvärras och bli livshotande vid en eventuell graviditet.

Det finns olika behandlingsformer

Vilken behandlingsmetod som är mest lämpad är individuellt för varje par och beror på vilken eller vilka orsaker som hittats till barnlösheten. De behandlingsmodeller som är aktuella i Sverige idag är

  • hormonstimulering för att framkalla ägglossning – så kallad ovulationsstimulering
  • insemination med spermier som kan komma från mannen i paret eller från en donator
  • provrörsbefruktning – så kallad in vitro-fertilisering eller IVF, med mannens spermier eller donerade spermier
  • äggdonation – provrörsbefruktning med ägg som paret får från en donator
  • operation, kirurgisk behandling som kan vara aktuellt vid vissa äggledarskador och vid förändringar inne i livmodern, till exempel polyper i livmodern.

Regler vid ägg- och spermadonationer

Den första januari 2003 trädde en ny lag i kraft som tillåter dels provrörsbefruktning med donatorspermier, dels provrörsbefruktning med donerade ägg, så kallad äggdonation. Den första juli 2005 blev det även tillåtet för lesbiska par att få göra provrörsbefruktning med donerad sperma. Ägg- och spermadonationsbehandlingar görs framför allt vid universitetssjukhusen och även andra kliniker kan komma ifråga, men inte privata kliniker.

Man kan inte få donation av både spermier och ägg vid samma provrörsbefruktning. Antingen ägg eller spermier måste komma från paret som behandlas.

Väntetiderna kan vara långa, särskilt för äggdonation. Många söker sig därför utomlands för att få behandling. De närmaste klinikerna ligger i Finland, Danmark, Estland och England.

Lesbiska par

Om man är ett lesbiskt par som lever tillsammans och vill ha barn kan man få en spermadonation. Befruktningen kan ske som en insemination eller i form av en provrörsbefruktning. Det är däremot inte tillåtet för ensamstående kvinnor att få donerade spermier i Sverige. De närmaste klinikerna ligger i Danmark och Estland.

Var görs de olika behandlingarna?

De behandlingar som görs i Sverige kan man få på olika typer av kliniker:

  • Ovalationsstimulering och insemination med mannens spermier utförs av specialistläkare med inriktning på infertilitet, både på privat klinik och på sjukhus. Väntetiderna brukar i allmänhet vara korta.
  • Insemination med donatorspermier och behandlingar med äggdonationer sker framför allt på de stora universitetssjukhusen. Väntetiden kan vara lång eftersom det råder stor brist på donatorer.
  • Provrörsbefruktning, IVF, kan man få göra både på sjukhus och på privata kliniker. Tillgången på landstingsfinansierade behandlingar är olika i olika delar av landet, och bestäms lokalt. Vissa landsting eller regioner har beslutat att behandling med assisterad befruktning ska ingå i vårdgarantin och då är väntetiden tre månader. I andra landsting där behandling inte omfattas av vårdgarantin kan väntetiden vara upp till två år. Privatkliniker brukar ha kort eller ingen väntetid.

Vad kostar behandlingen?

På offentligt finansierade kliniker betalar man en patientavgift för de undersökningar och behandlingar man går igenom. Avgiftens storlek kan variera mellan olika landsting. Både behandlingar och läkemedel omfattas av högkostnadsskyddet.

På en privat klinik får man betala behandlingen själv, men läkemedel som är förskrivna i Sverige är subventionerade. Hur mycket det kostar beror på vilken typ av behandling man väljer och vilken klinik man vänder sig till. Den dyraste men även effektivaste behandlingen är provrörsbefruktning, IVF.

Fäll ihop

Så går det till

Så går det till

Ovulationsstimulering

Ovulation betyder ägglossning. Vid ovulationsstimulering får man en behandling i form av hormoner som påverkar äggen att mogna och lossna från äggstockarna. Denna behandling kan man få efter att ha gått igenom en utredning som visat att man har oregelbunden ägglossning eller inte någon ägglossning alls. Ett tecken på det är glesa eller helt uteblivna menstruationer.

Ovulationsstimulering är en relativt enkel behandling som övervakas med ultraljudsundersökningar för att följa tillväxten av äggblåsorna i äggstockarna. Ultraljudet görs med så kallat vaginalt ultraljud, en avlång ultraljudsstav som förs in via slidan för att komma så nära äggstockarna som möjligt.

Hormonbehandlingar stimulerar ägglossningen

Det finns olika typer av behandling för ovulationsstimulering, de tre vanligaste beskrivs här. I första hand får man ta tabletter som heter Pergotime, som innehåller det verksamma ämnet klomifen. En del kvinnor kan få biverkningar som huvudvärk, illamående eller svullen mage. Vissa kan även märka humörsvängningar.

Om tablettbehandlingen inte gör att man får ägglossning, trots ökade doser, kan man få prova hormonsprutor. Sprutorna får man lära sig att ta själv eftersom de ska tas dagligen. Effekten kontrolleras med ultraljud via slidan. Det verksamma ämnet i sprutorna är ett så kallat follikelstimulerande hormon, FSH. Exempel på läkemedel som används i Sverige är till exempel Gonal-F, Puregon eller Menopur.

Ibland kan man behöva en operation. Läkarna går då in i äggstockarna med titthålsteknik för att kunna reglera hormonbalansen. Vid operationen görs små hål i äggstockens yta för att underlätta ägglossning. Oftast medför ingreppet att man får regelbundna menstruationer och spontana ägglossningar.

Såväl hormonbehandling som titthålsoperation leder till att drygt hälften av de kvinnor som behandlas senare blir gravida.

De flesta får inga biverkningar

De flesta får inga biverkningar av behandlingen för ovulationsstimulering. Det besvär som kan uppstå är så kallat överstimuleringssyndrom. Då bildas ovanligt höga halter av östrogen, vilket kan leda till vätskebalansrubbningar. Om man får en mild överstimulering svullnar magen, och man kan i vissa fall få lätta magsmärtor och bli illamående.

Det är ovanligt att man får en svår överstimulering. Men om det händer så märks det på att magen svullnar upp kraftigt, vilket beror på att det samlas större mängder vätska i buken.  Vätskeansamlingen kan bli så påtaglig att lungorna trycks upp, och därmed kan det kännas tungt att andas. Det är ovanligt, men skulle det inträffa blir man inlagd på sjukhus och behandlad. Då tappas buken på vätska och man får dropp. Efter en till två veckor brukar magen vara som vanligt igen.

Äggblåsorna kontrolleras med ultraljud

När man får hormonbehandling är det viktigt att det inte finns mer än högst två eller tre mogna äggblåsor, så kallade folliklar. Om det finns fler folliklar ökar nämligen sannolikheten för flerbörd, det vill säga att man blir gravid med tvillingar eller fler barn. När man väntar tvillingar eller fler är risken större att barnen ska födas för tidigt. Dessutom ökar risken för att man ska behöva förlösas med kejsarsnitt eller sugklocka. Läkaren kontrollerar därför antalet folliklar med ultraljud via slidan och blir det för många avbryts behandlingen. Finns det lagom antal avslutas stimuleringen ofta med en så kallad ägglossningsspruta som man tar cirka 30 till 35 timmar före samlag eller insemination. Ägglossningssprutan, som oftast heter Ovitrelle eller Pregnyl, innehåller ämnet hCG som framkallar ägglossning.

Inseminationsbehandling – partner eller donator

Insemination innebär att man får spermier insprutade direkt i livmodern vid tidpunkten för ägglossning, då chansen att bli gravid är störst. I förberedelserna för denna behandling ingår därför att man kartlägger sin menscykel, så att man är säker vilken dag ägglossningen brukar ske. Ibland kan man istället få hormonbehandling på samma sätt som vid ovulationsstimulering, för att vara säker på att inseminationen sker när kvinnan har ägglossning. Före insemination renas spermaprovet så att det får en hög koncentration av spermier som simmar bra. Det görs i ett enklare laboratorium.

Under själva inseminationen får man ligga i en vanlig gynekologstol. Inseminationen sker genom att läkaren lägger in en tunn slang i livmodern via slidan och livmoderhalsen. Spermierna sprutas sedan in genom slangen. Spermierna kan antingen komma från mannen i paret eller från en donator. Inseminationen gör inte ont och man behöver därför inte få någon bedövning.

Chansen att bli gravid efter en insemination är ungefär tio till femton procent vid de tre första behandlingarna. Men efter tre misslyckade försök med insemination minskar chanserna att de fortsatta försöken ska lyckas och därför görs sällan mer än tre inseminationer.

Provrörsbefruktning, IVF

Provrörsbefruktning eller IVF som det också kallas är en omfattande behandling. Behandlingen sker i flera steg och kräver mycket utrustning. Provrörsbefruktningar kan utföras på sjukhus och speciellt utrustade privata kliniker.

Nedreglering genom läkemedel

Behandlingen inleds med att kroppens egna signaler till äggstockarna stängs av, vilket ofta kallas för nedreglering. Nedregleringen är nödvändig eftersom kroppens egna signaler annars kan störa stimuleringen, genom att till exempel sätta igång ägglossningen för tidigt. Nedregleringen går till så att man oftast sprejar i näsan med ett hormon, som kallas GnRH-analog och som liknar kroppens egna hormon. Vanligen sprejar man ett par gånger om dagen, under två till tre veckors tid. Man kan också behöva lämna ett blodprov som visar om medicinen fungerat.

Ett alternativ till nedreglering är behandling med en annan typ av medicin som kallas GnRH-antagonist. Den tas som dagliga sprutor och har fördelen att den bara behövs under några dagar innan äggen tas ut. Man tar oftast sprutorna själv efter instruktion på kliniken. Om man inte vill ta sprutorna själv kan en närstående hjälpa till.

Äggstockarna stimuleras att bilda äggblåsor

Nästa steg är att äggstockarna stimuleras till att bilda mogna äggblåsor, så kallade folliklar. Det sker genom att man tar sprutor med follikelstimulerande hormon, FSH, i omkring tio dagar. Man tar oftast sprutorna själv efter instruktion på kliniken. Om man inte vill ta sprutorna själv kan en närstående hjälpa till. Under denna tid övervakas tillväxten av äggblåsor med ultraljud och ibland med blodprov, vilket innebär att man måste besöka läkaren två eller tre gånger. När det finns tillräckligt många folliklar får man en spruta med ett hormon som kallas humant choriongonadotropin, eller hCG. Hormonet har samma effekt som kroppens eget ägglossningshormon, LH. Detta får äggen att mogna, och två dygn senare kan äggen hämtas ut.

Äggen hämtas ut – provrörsbefrukning sker

När äggen har mognat, men ännu inte lossnat, kan äggen tas ut.

  • Samma dag som äggen ska hämtas ut kommer både mannen och kvinnan till mottagningen, och mannen lämnar sperma. Det är en fördel om detta sker på kliniken, men kan också göras i hemmet om provet kan transporteras till kliniken inom en timme. Det måste då hållas kroppsvarmt.
  • Sedan ska äggen hämtas ut från äggstockarna. Det är ett litet ingrepp som tar 15 till 20 minuter. Kvinnan får då ligga i en gynekologstol och mannen sitter vanligtvis bredvid. Före ingreppet får kvinnan smärtstillande medicin genom en spruta. Sedan lokalbedövas området bredvid livmodertappen där äggen tas ut. I vissa fall kan man även bli sövd.
  • Äggen hämtas ut under ultraljudsundersökning via slidan med hjälp av en nål. En ultraljudsstav förs in i slidan och via den skapas en bild av äggblåsorna, som läkaren kan se på en dataskärm. Via en ledare på ultraljudsstaven förs en tunn nål in genom slidväggen. Äggblåsorna punkteras och äggen hämtas ut. I äggblåsorna finns en vätska som sugs ut med hjälp av nålen. Med vätskan följer också ägget, som bara är 0,1 millimeter stort och därför inte går att se med blotta ögat.
  • Äggen samlas i ett provrör tillsammans med
    vätskan som fanns i äggblåsan, och lämnas till ett speciellt laboratorium.
  • Man är oftast vaken när äggen plockas ut och man kan känna beröring och tryck. Undersökningen kan för en del kännas obehaglig, men man får smärtstillande medicin direkt i blodet innan och under ingreppet. Bedövningen släpper efter 30 till 45 minuter. Efteråt får man stanna kvar och vila i ungefär två timmar. Därefter får man gå hem.
  • Man kan få lite ont i magen efteråt, ungefär som mensvärk, men det brukar bli bättre med vanliga receptfria smärtstillande medel. Om det börjar göra mera ont kan man ringa till kliniken, men oftast klingar det hela av inom två till sex timmar.
  • Under tiden har laboratoriepersonalen flyttat över äggen till speciella odlingsskålar. Däri tillsätts även spermierna för att äggen ska befruktas. Efter några dagar har förhoppningsvis några av äggen befruktats och börjat växa.

Mikroinjektion när spermierna är få

Om mannen i paret har få spermier, eller spermier med mycket dålig rörlighet, går det att hjälpa en spermie att komma in i ett ägg. Den varianten av provrörsbefruktning kallas mikroinjektion, eller ICSI, vilket är en förkortning för intracytoplasmatisk spermieinjektion. Då hämtas ägg ut ur äggstocken på samma sätt som vid en vanlig provrörsbefruktning. Därefter sprutas en spermie direkt in i ägget med hjälp av en spruta med väldigt tunn nål. Sedan följer läkarna på samma sätt som vid vanlig provrörsbefruktning att äggen har börjat växa.

Ägget, embryot sätts tillbaka

Två till sex dygn senare kan ett eller ibland två befruktade ägg, embryon, sättas in i kvinnans livmoder via slidan. Då får man också ligga i en gynekologstol. Man är vaken hela tiden och det gör inte ont. Embryot sätts tillbaka med hjälp av en tunn plastslang som kallas kateter. Ofta görs detta med hjälp av ultraljud via buken. Ingreppet tar ungefär tio minuter.

Vanligast att endast ett ägg, embryo sätts in

Antalet tvillinggraviditeter har varit fler vid IVF än vid spontan graviditet. Det beror på att det tidigare var vanligare att två embryon har satts tillbaka i livmodern. Att föda tvillingar medför större risker än att föda ett barn, det är till exempel vanligare att barnen föds för tidigt jämfört med om man är gravid med ett barn. Det är också vanligare att man behöver förlösas med kejsarsnitt.

För att minska antalet tvillinggraviditeter rekommenderar Socialstyrelsen att det som regel endast ska sättas tillbaka ett embryo. Sedan 2004 har alla IVF-kliniker i Sverige övergått till att sätta tillbaka ett embryo, och bara i undantagsfall två. Möjligheten att bli gravid anses i stort sett vara oförändrad.

Frysning av befruktade ägg, embryo

Om det finns flera embryon, så kan de frysas in. De embryon kan sparas och användas vid ett framtida försök, om det första försöket inte skulle leda till en graviditet. Om de ska kunna användas igen måste embryot kunna klara att tinas upp. Därför måste embryot ha bra kvalitet för att komma ifråga för frysning. Kvaliteten bedöms efter embryots utseende. Embryon kan förvaras frysta upp till fem år med nuvarande lagstiftning. De embryon som inte används kastas, eller kan användas för forskning om man ger sitt tillstånd till det.

Progesteron hjälper livmoderslemhinnan

Efter att de befruktade ägget, embryot har satts in i livmodern får man ta ett hormon som heter progesteron. Detta hjälper livmoderslemhinnan att ta emot embryot så att det kan fastna och börja växa. Normalt bildas progesteron som svar på det egna ägglossningshormonet LH, men eftersom man har nedreglerats så finns inget eget LH. Därför måste man tillföra progesteronet utifrån. Man kan få hormonet antingen som slidpiller, stolpiller eller genom en spruta, och man behöver ta det fram till dess att man gör ett graviditetstest.

Graviditetstest efter två veckor

Två veckor efter att embryot satts in i livmodern gör man ett graviditetstest. Oftast gör man graviditetstestet hemma men det kan variera mellan olika kliniker. Det kan hända att man får en blodblandad flytning under progesteronbehandlingen innan man ska ta sin graviditets test. Det behöver inte betyda att behandlingen har misslyckats, man kan kontakta sin klinik om man känner sig orolig.

Nedregleringen kan ge besvär

Man kan känna av olika besvär och obehag i samband med att man gått igenom en provrörsbefruktning. Nedregleringen när äggstockarnas hormonproduktion hämmas kan göra att man känner obehag som påminner om klimakteriebesvär, till exempel svettningar, vallningar, nedstämdhet och påverkan på humöret. Besvären går tillbaka när man börjar med sprutor med follikelstimulerande hormon, eftersom dessa stimulerar äggstockarna att börja producera hormoner igen.

Ovanligt med överstimuleringssyndrom

Hur man reagerar på sprutorna med follikelstimulerande hormon, FSH-sprutorna, varierar från kvinna till kvinna. Vissa är mer känsliga, och äggstockarna svarar då med att öka sin produktion av östrogen alltför kraftigt. Detta kan leda till att man får rubbningar i vätskebalansen. Man kan även få vätska i buken, ont i magen och bli illamående. Detta kallas för överstimuleringssyndrom, OHSS. Det är ovanligt men om det skulle inträffa så får man avbryta behandlingen med FSH-sprutorna. I svåra fall kan hela behandlingen behöva avbrytas. Allvarlig överstimulering kan behöva behandlas på sjukhus.

Ägguthämtningen kan ge obehag

När äggen hämtas ut från äggstocken är man oftast lokalbedövad. Man får också smärtstillande medicin direkt i blodet. Efter behandlingen kan man få lite ont i magen, ungefär som vid mensvärk. Då brukar det hjälpa med receptfria värktabletter. Man brukar få stanna kvar några timmar på kliniken efter behandlingen och man bör inte gå och jobba samma dag.

Man kan leva som vanligt under behandlingen

Under behandlingen kan man arbeta  och leva som vanligt. Den dag man har bokat tid för att plocka ut äggen inför en provrörsbefruktning bör man ta ledigt från arbetet och åka hem efteråt. Dagen därpå kan man arbeta som vanligt igen. Tiden därefter ska man leva som vanligt men undvika stark fysisk ansträngning, som till exempel aerobics och joggning.

Flera behandlingar ökar chansen att få barn

Om man har fått ett positivt svar på graviditetstestet gör läkaren ett ultraljud för att kontrollera att allt ser bra ut. Detta görs tre veckor efter att man tagit graviditetstestet och alltså fem veckor efter att äggen har satts tillbaka.

Chansen att man får ett barn efter att ha genomgått en IVF-behandling är omkring en på fyra. Chansen att få ett barn ökar om man gör flera försök med IVF. Men eftersom behandlingarna är dyra och tidskrävande får man bara göra ett begränsat antal försök med IVF-behandling på landstingets bekostnad. Hur många behandlingar man får göra varierar mellan olika landsting men flera kliniker erbjuder tre försök där man går igenom hela behandlingsprocessen. Dessutom gör man försök genom att inplantera alla de befruktade ägg som man har sparat i frysen. Chansen att bli gravid och föda barn efter upp till tre sådana behandlingar, där även de frysta äggen inplanteras, är ungefär 65 procent.

Om man vill fortsätta att försöka efter de försök man får inom den offentliga vården så kan man söka sig till en privat klinik. Men då måste man bekosta hela behandlingen själv.

Kirurgisk behandling

Kirurgi kan ibland behövas som komplement till annan behandling eller som enda behandling. Kirurgi kan man till exempel behöva om man har

  • utebliven ägglossning som inte svarar på tablettbehandling. Då kan man få gå igenom en enkel titthålsoperation, en så kallad laparoskopi, av äggstockarna. Vid operationen görs små hål i äggstockens yta för att underlätta ägglossning. Operationen leder oftast till att man får en fungerande menscykel med egen ägglossning
  • polyper och muskelknutor i livmoderhålan. Sådana bör tas bort för att öka chansen för ett befruktat ägg att fästa inne livmodern och för att minska risken för missfall. Operationen utförs via ett titthålsinstrument som förs in via slidan och livmoderhalsen, en så kallad hysteroskopi
  • en skiljevägg i livmodern. Den kan delas för att minska risken för att man ska få upprepade missfall. Det görs också genom en så kallad hysteroskopi
  • vätskefyllda äggledare, så kallade säcktubor. Säcktubor kan man få efter en infektion och de bör tas bort innan man får provrörsbefruktning för att öka chansen till en lyckad behandling. Det görs genom en titthålsoperation i buken
  • sammanväxningar kring äggledarna. Lätta eller måttliga sammanväxningar kan opereras för att öka chansen till spontan graviditet. Det görs via en titthålsoperation i buken
  • endometrioscystor i äggstockarna behöver ibland opereras innan en provrörsbefruktning. Endometrios i lilla bäckenet kan opereras för att öka chansen till spontan graviditet. Det görs via en titthålsoperation i buken
  • muskelknutor, så kallade myom, i livmoderns vägg behöver sällan opereras. Ett undantag är om de är stora eller påverkar livmoderslemhinnan.


 

Fäll ihop
Skriv ut
Senast uppdaterad:
2013-02-07
Skribent:

Katri Nieminen, gynekolog och förlossningsläkare, kvinnokliniken Norrköping.

Redaktör:

Ingela Andersson, 1177 Vårdguiden

Granskare:

Karl-Gösta Nygren, läkare, specialist i obstetrik och gynekologi,  Stockholm.